Jag tror, när jag funderar på saken, att jag alltid har varit lite som Joxaren i "Muminpappans memoarer". Ni vet: Rådd-djuret vill ha, muminpappan vill bli - men Joxaren, han vill bara göra saker. På sistone har jag i olika sammanhang funderat över att det finns en hel massa saker som folk i allmänhet ser ut att tycka att är väldigt nödvändiga. Saker som jag för min del inte alls fattar betydelsen/vikten av. För det mesta har det någonting att göra med sådant som det tycks höra till att man måste äga eller som man måste vara. För egen del bekymrar jag mig nästan aldrig för någonting sådant numera - det enda jag verkligen vill, och som känns viktigt, är däremot att ha möjlighet att göra någonting som känns meningsfullt.
torsdag 27 september 2012
onsdag 26 september 2012
Förgänglighet och kommunikation
Fick
ett dödsbud per sms denna morgon. Sms:et var från någon jag inte
känner, den avlidne hade jag ingen aning om vem det var och den tredje
personen som jag ombads informera ingick inte heller i min
bekantskapskrets.
Ändå kändes det sorgligt på något sätt. Som att titta på fyrverkerier genom mobiltelefonens kameralins.
torsdag 13 september 2012
När vetenskapssamfundet spelade krocket
I dagens läge är det inte så märkvärdigt att åka iväg på konferens till utlandet. Det går ganska lätt att slänga sig på ett flygplan, landa någonstans långt borta ett antal timmar senare och ännu hinna med att hålla ett papper och lyssna på ett par sessioner eller workshopar samma dag innan man urlakad som en disktrasa och lika intellektuellt skärpt som en död fisk stupar på hotellrummet. Ibland undrar jag om det här sättet att möta kolleger verkligen är riktigt balanserat?
Under vårvintern 1905 ordnade The
British Association for the Advancement of Science en konferens i Sydafrika för en
grupp internationella vetenskapsmän. Av deltagarna var tio astronomer från olika delar av världen och
bland dessa fanns även den finländske astronomen Anders Severin Donner. Efter
hemkomsten rapporterade Anders Donner om sina intryck från resan i en
reseberättelse som publicerades i Finsk tidskrift 2/1907.
En konferensresa på den här tiden
var ännu en satsning som tog en hel del tid i anspråk av deltagarna. Anders
Donners beskrivning ger en utmärkt inblick i hur det vetenskapliga samfundets
möten kunde utforma sig. Redan den fysiska resan i sig gav upphov till tämligen
långvarigt samröre med internationella kolleger och bidrog kanske på ett mer
varaktigt sätt än nutida konferensresor till att kontakter skapades.
Resan var av de engelska
värdarna arrangerad så att deltagarna – ”af hvilka flertalet icke precis voro i
sin första ungdom” enligt Anders Donner – kunde resa med yttersta konfort. Den
två och en halv vecka långa båtfärden från South Hampton i England till Madeira
och vidare till Syd-Afrika förflöt bekvämt. Passagerarna tillbringade en stor
del av dagen i sina däckstolar på övre promenaddäck eller ägnade sig åt spel
och sport på det övre promenaddäcket. Till deras förfogande fanns även en stor
och praktfull matsal, ett skrivrum, ett läserum, ett rymligt rökrum och
bibliotek. Dagarna inrutades av måltiderna: kaffe på sängen serverades av
hyttuppassningen klockan 6 på morgonen varefter det bjöds på frukt i form av
apelsiner eller äpplen – en vana som Ander Donner uttryckte sin uppskattning
över. Därefter följde frukosten klockan 8.30, lunch klockan 13 och middag
klockan 18.30. Samtliga måltider var stadiga mål i engelsk stil. Där emellan
serverades ännu beaf-tea klockan 11 på förmiddagen och five o’clock tea som
brukligt på slaget 17. Skeppet hade också en egen orkester och flera kvällar
ordnades dans och till och med maskeradbal.
Den fyra dagar långa sjöresan
till Madeira företogs i en nästan total avskurenhet från omvärlden.
Passagerarna var hänvisade till sitt eget sällskap och resan bjöd därför på
många möjligheter till att knyta nya kontakter bland de andra deltagarna i
konferensen. När man så småningom anlände till hamnen i Madeira kunde
passagerarna köpa en tidning som på orten trycktes enkom för båtpassagerarna –
den innehöll en samling av de telegramnyheter som ingått i de vanliga
tidningarna under de senaste fyra dagarna.
Av allt det här förstår man att det fanns tid i överflöd för Anders Donner och hans vetenskapskolleger. På något sätt tror jag att också vårt eget moderna vetenskapssamfund ibland skulle kunna vinna något på att då och då dricka afternoon tea och spela krocket på promenaddäck i en vecka.
tisdag 4 september 2012
Ett hundliv?
När jag var liten var paketet med Marie-kex i köksskåpet till för hunden. Idag brukar Marie-kexen tillsammans med en kopp kardemummakaffe i de flesta lägen vara det bästa botemedlet mot hastigt påkommen skrivkramp då jag jobbar.
Jag vill nu inte påstå att doktorandtillvaron på andra sätt påminner om ett hundliv. Men vår hund hade det nog ganska bra...
Idag har jag insett att det finns en riktig Marie bakom kexnamnet. Det första kexet bakades av engelska bagare till den ryska storfurstinnan Maria Alexandrovnas bröllop med engelska prinsen Alfred 1874. Kexet har åtminstone bakats i Sverige sedan 1880-talet. Jag försökte av nyfikenhet hitta någon kexreklam eller liknande i finländsk tidningspress i Nationalbibliotekets digitaliserade tidningsdatabas för att få reda på om kexen funnits lika länge i Finland, men lyckades inte hitta något. Mer om Marie-kexets historia kan man i alla fall läsa på den här spänannde bloggen om Kak- och bakhistoria.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)