Sidor

onsdag 23 januari 2013

Den som söker skall finna!

Google-statistik är en outsinlig källa till underhållning. Här har vi några exempel på vad folk googlar på när de hamnar in på just den här bloggen. Jag har strukit under de sökord som jag i synnerhet uppskattar :)

Det känns lite fint att veta att den person som ville googla sig till upplysningar om hur man odlar palmer, faktisk kunde få sin nyfikenhet stillad här på bloggen. Nu känner jag mig som en liten, men viktig del av informationssamhället.



tisdag 22 januari 2013

Eetu i Hyvinge


Jag har väl redan nämnt några gånger att jag är lite förtjust i alla sorters politiska intrigmakare och bråkstakar? Vet inte om det är ett sammanträffande, men av någon anledning tycks jag alltid oavsiktligt stöta på dem i arkiven.  Idag har jag gjort en arkivexpedition till Hyvinge och snavade över ytterligare en sådan person. Egentligen är han ingen ny bekantskap - men det är första gången jag möter honom i källorna.

Idag huserar Hyvinge stadsmuseum i den gamla nedlagda fabrik som en gång var ortens största arbetsgivare - Hyvinge yllefabrik. Dit kom hösten 1901 en kringresande skomakare - och snart började det hända saker.

Skomakaren, strejkledaren och agitatorn Eetu Salin var nämligen en av arbetarrörelsens fadersgestalter i Finland. Han var en glödande talare som hade lyckats skaffa sig ett grundmurat ryckte som bråkstake och strejkprovokatör. På kort tid lyckades han få hela fabriken att inleda en strejk som varade i många veckor och fick synnerligen hätska former. 

Under de sista åren av 1890-talet skedde en snabb utveckling av den finländska ylleindustrin och flera nya fabriker tillkom. Under de första åren efter sekelskiftet 1900 var konkurrensen därför knivskarp vilket medförde att priserna på yllevaror sjönk. Vårvintern 1901 gick några av landets ledande yllefabriker, däribland Tammerfors klädesfabrik Ab, Helsingfors ylleväveri, John Dahlberg & Co, Hyvinge yllespinneri och väveri och landets näststörsta ylleväver F. Klingendahl & Co, ihop och bildade en kartell för att höja priserna på yllevaror. Bolagen genomförde en gemensam prishöjning på sina varor och den som bröt mot överenskommelsen skulle avlägga ett vite om 25000 mark. Karteller av detta slag var inte olagliga på den här tiden, och tidningarna rapporterade därför om saken. I Hyvinge sänkte yllefabriken dessutom samtidigt arbetarnas löner rejält för att få bukt med lönsamheten.
"Eetu Salin. Klassmedveten skomakaremästare och kringstrykande vältalare" enligt Fyren 15.10.1898.

Allt det här måste Eetu Salin ha hört talas om. Det påstås att han när han anlände till Hyvinge offentligt skröt med att han skulle kunna få hela fabriken att strejka, men detta är kanske bara ett rykte. Tillsammans med sin hustru Ida grundade han i varje fall ett folkkök där arbetarna kunde äta varm mat för en billig peng. I februari 1902 hade stämningen redan börjat jäsa i fabriken.

När strejken i Hyvinge väl var inledd anlände också en annan av den finländska socialismens förgrundsfigurer till Hyvinge. Redaktören för Kansan Lehti, skomakaren Yrjö Mäkelin från Tammerfors, ville också föra Hyvingearbetarnas talan.  

Fabriksledningen vägrade förhandla med Salin och Mäkelin som de betraktade som utomstående. En del av arbetarna i Hyvinge tvingades att delta i strejken (det uppgav de i alla fall i efterhand). Salin och hans anhängare hade bland annat överfallit arbetare som var på väg till fabriken för att återuppta arbetet, trängt sig på hemma hos somliga av dem samt hotat med misshandel och våld.

Fabriksledningen reagerade med krafttag på strejken. För att hålla igång verksamheten kallade man in arbetare från andra fabriker. De strejkande arbetarna i Hyvinge blev uppsagda och vräkta från fabrikens arbetarbostäder. De flesta av dem tvingades lämna Hyvinge för att hitta arbete på annan ort. Fabriken drog Salin inför rätta för olaga intrång på fabriksområdet. I Hyvinge yllefabriks arkiv finns en kopia av rättegångsprotokollet med en utförlig skildring av strejkförloppet.

Men Eetu Salin infann sig inte till rättegången. Han hade vid det här laget redan flyttat till Björneborg där han fortsatte sin politiska verksamhet.
 

onsdag 16 januari 2013

Litteraturberoende

Intressanta forskningsresultat från England:
"The research also found that reading poetry, in particular, increases activity in the right hemisphere of the brain, an area concerned with “autobiographical memory”, helping the reader to reflect on and reappraise their own experiences in light of what they have read. The academics said this meant the classics were more useful than self-help books."

För alla som älskar litteratur är det här kanske ingen riktig nyhet, men det får mig att fundera lite på hur detta relaterar till de upplevelser som författaren eller den skrivande personen har. Om vissa ord kan framkalla häftigare känsloreaktioner hos läsaren än andra, så borde ju det samma gälla för författaren?

Alla som skriver någonting vet förmodligen hur det känns. Det händer kanske inte så ofta, men någon gång ibland får man till den där unika fomuleringen som är så perfekt att man vet att det omöjligt kan finnas ett bättre eller mer träffande sätt att uttrycka just det man i denna mening har för avsikt att säga.

Det kan i princip vara vilken slags mening som helst; en forskningsfråga, en romanreplik, en tvist i ett blogginlägg, en aforism eller en mening i en manual till en mikrovågsugn). Men poängen är att en sådan mening är så glasklar och perfekt att det inte finns någon som helst möjlighet att ändra på den.

Själv har jag någon gång ibland funderat på varifrån sådana meningar kommer. Känslan när man (alltför sällan) får till en sådan är i varje fall egentligen det enda som verkligen kan motivera allt annat slit som skrivjobbet där emellan mest går ut på.

Vad jag menar är alltså: om en person som läser en välskriven mening alltså upplever en "peak" som framkallar välbehag och en lust att fortsätta läsa - hur ser då den här peaken ut för personen som skrev samma mening? Ska man alltså tolka de här forskningsresultaten som att "William Wordsworth, Henry Vaughan, John Donne, Elizabeth Barrett Browning, T.S. Eliot, Philip Larkin and Ted Hughe" var junkies på en "increased activity in the right hemisphere of the brain"?

söndag 13 januari 2013

Tjugondag Knut

Idag firar vi väl inte Tjugondag Knut så mycket, men för 150 år sedan var Knut-dagen den sista stora festdagen i raden av julens många helger.

Namnet Knut förekommer i vår namnsdagskalender till minne av den danske kungen Knut den Helige som levde på 1000-talet. Han hörde till de vanligaste helgonen också i våra finländska medeltida kyrkor.

Själva namnet däremot, kommer eventuellt från forntyskan och ska betyde "den käcke" eller "den frimodige". Och det passar ju bra med tanke på hur man förr brukade fira Knutdagen.

Om man idag för 150 år sedan gick och funderade på vad man skulle göra, så kunde man i Helsingfors Dagblad få ett uppslag. Varför inte gå på Stor Muntrationsbal på Arkadiateatern för att dansa ut julen, titta på en illuminerad tablå och välja stormästare i Barnaorden?

Arkadiateatern hade ungefär vid de här tiderna flyttat till den tomt som idag ligger mellan Riksdagens nya tillbyggnad och Glaspalatset och byggnade hyrdes även ut för olika konserter och andra ändamål.

lördag 12 januari 2013

Vikingarnas tekniska kunnande

Eftersom jag stickat ganska mycket på sistone tänkte jag att det skulle vara roligt att lära mig någonting nytt. Beslöt mig för att prova på nålbindning som är en slags stickteknik där man använder en stor nål i stället för två stickor. Tekniken har använts redan under förhistorien men blev ovanligare sedan man kommit på att det går enklare och snabbare att sticka på vanligt sätt.

Av den sista upplysningen kunde man ju ha dragit sina slutsatser, men...

Sagt och gjort. Nu har jag suttit här och klurat på detta en hel dag. Först försökte jag med en vanlig stor stoppnål men det blev till ingenting.

Så jag konstruerade en riktig tränål med hjälp av de verktyg jag råkade ha till hands (d.v.s en borrmaskin, en brödkniv och en nagelfil!) och försökte igen.

 Det gick inte ett dugg bättre.

Nu har jag trasslat till ett halft nystan garn och det enda jag härtills lyckats få till är något som liknar ett kråkbo, så jag börjar snart ge upp Jag är en hiskligt dålig förlorare när det kommer till handarbeten men den här gången känner jag mig grundligt besegrad av vikingarna.

De lyckades kanske sticka sockor på det här viset, men jag kan förbaskemig inte. Jag tänker inte ens säga någonting om att de sen också seglade till Grönland med de där sockorna på fötterna.

fredag 4 januari 2013

Donner-wetter


Det värsta jag vet med att vara historiker är att det i allmänhet är förskräckligt kallt och dragigt i offentliga arkiv av olika slag. Inte så att man märker vid ett tillfälligt besök förstås, men nog så att man skallrar tänder och får nackspärr och stelfrusna fingrar efter några timmar.

Bland det roligaste jag vet med att syssla med historia däremot, är nog när man lyckas klura ut någonting som man antagligen aldrig hade lyckats lösa om man inte hade suttit och frusit i dragiga arkiv timme efter timme.

Som till exempel den här skämtteckningen, publicerad i Fyren den 12.11.1898. Lättroad som jag är, har den nu underhållit mig en längre tid.

Bilden föreställer Finlands lantdag som översköljs av ett åskregn så att lantdagsmännen får söka skydd under  stora paraplyer på grund av tusentals röstblixtar och tunga regndroppar med bilder av en skäggig mansperson.

Bilden hänvisar på en lite ovanlig situation som uppstod i lantdagsvalet 1898 då professor Otto Donner - det är hans ansikte som syns i regndropparna - blev invald inte mindre än tre gånger från olika valkretsar.

Helsingfors universitetet utsåg av hävd ett antal delegater till prästeståndet i lantdagen. Professor Otto Donner hade suttit i lantdagen enda sedan år 1877. Till en början företrädde han universitetet men i lantdagsvalet 1898 blev han som sagt invald tre gånger om och fick till slut välja vilken valgrupp han ville representera.

Den krångliga situationen uppstod på grund av olika intriger bland den grupp som Otto Donner tidigare hade representerat, d.v.s. lärarna och prästerna i Åbo län, som enligt de rykten som cirkulerade före valet, hellre ville låta sig representeras av en lärare än en professor. Då återvalet inom denna krets därmed föreföll osäkert ville emellertid prästerskapet i både Åbo och Borgå stift, liksom även skollärarna i ärkestiftet se till att lantdagen inte skulle gå miste om Otto Donner som var känd för en övertygat legalistisk inställning till de ryska myndigheterna och dessutom moderat i språkfrågan.

I sista stund beslöt sig emellertid Otto Donners ursprungliga valgrupp för att ändå rösta på honom och därmed föll det till slut ett riktigt röstregn över Otto Donner som i sin tur fick bli förebild för Fyrens satirtecknare som ritade ett riktigt Donner-wetter över Finlands lantdag.

Professorn, lantdagsmannen och senatorn Otto Donner (1835-1909)