En märklig historia

Individualism och dekadens

2012-05-17T23:00:00.000+03:00

Det slog mig att jag uppenbarligen aldrig har skrivit något om min egen forskning här på bloggen - kanske skulle det vara dags att göra någonting åt det nu?

I all korthet kan man säga att det handlar om synen på individen kring sekelskiftet 1900. Under dessa år debatterades individualismen ivrigt: flera av de välkända namnen inom filosofin och samhällsvetenskaperna tog sig an ämnet, bl.a. konsthistorikern Jakob Burckhardt som i klassikern Die Cultur der Renaissance in Italien (1860) hävdade tesen att individualismens uppkomst låg i renässansens Italien, sociologen Émile Durkenheim i Individualism and the Intellectuals (1898), Max Weber i Die protestantische Ethik und der "Geist" des Kapitalismus (1904) och Georg Burckhardt i Was ist Individualismus? (1913). Många andra, så som Georg Simmel och Nietzsche behandlade också temat. I Norden skrev bland andra Ellen Key om individualismen och socialismen - och i tidningarna pågick en bitvis synnerligen hätsk debatt om individens friheter, rättigheter, skyldigheter och plikter gentemot samhället och andra former av kollektiv så som familjen och kyrkan.

Debatten tangerade många olika frågor men i grund och botten handlade den hela tiden om vilka intressen som skulle prioriteras: samhällets och det kollektivas bästa eller varje enskild individs rätt att leva fritt, följa sina naturliga böjelser och utveckla sig själv i enlighet med sin medfödda potential. För individualisterna fanns det ingenting mer betydelsefullt än individens rätt att leva ut sin natur, sina anlag och sina böjelser - d.v.s. förverkliga sig själv. Allmängiltiga moralregler som dikteras av samhället, kyrkan eller någon annan auktoritet kan därför inte ha någon giltighet - i individualisternas ögon förtrycker dessa det stora, originella och självständiga och förvandlar individen till en bland tusen andra.

Debatten fördes i många olika sammanhang bland exempelvis pedagogerna, kyrkfolket, kvinnorörelsen, de liberala svenskspråkiga kulturkretsarna (Euterpe-gänget i synnerhet) och socialisterna – och debattens verkningar spred sig inom de flesta humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen – inte minst historia, filosofi och sociologi.

För att nu ta ett exempel på hur diskussionen kunde låta kan man kanske lyfta fram pedagogerna. I februari 1903 hölls en föredragsafton i samband med pedagogiska föreningens möte där individualismen diskuterades. Föredraget åhördes av dryga 50 personer och åtföljdes av livlig diskussion.

Föredragshållare var professorn i pedagogik vid Helsingfors universitet Waldemar Ruin som talade under rubriken "Dekadens och uppfostran" och han var kritisk till individualismen. För visst lät det ju vackert att alla skulle beredas tillfälle att utvecklas efter lust och anlag, tyckte professor Ruin – men också farligt:

Så kan då den individualism som ungdomen med förkärlek skrifver på sitt program, i sin tur bli täckmantel för åtskilligt elände, för hejdlösa begärelser af snart hvilket slag som hälst, i ty att hvarje sådan för sig kan åberopa naturens rätt och man ju föga erkänner högre dömande normer utöfver individens suveräna välbehag. Frihet kallas detta – hvilket härligt ord, men huru ofta missbrukadt! Öfverhufvud är det de vackra orden, en långt överdriven språkvirtuositet, som i sådana fall för den flyktige läsaren behändigt maskerar den gryende dekadensen i tankesätten.

Individualismen var alltså en potentiell härd för dekadens – om alla gör vad de har lust till blir följden en farlig egoism som inte ligger i någons intresse. Denna fara måste således skolorna och pedagogerna reagera på, ansåg Ruin. I sitt fortsatta tal gav han några förslag på hur man skulle mota Olle i grind.

Men tron på individen var inte ett hot för alla som deltog i debatten – tvärt om. Debatten är intressant eftersom man i den kan hitta många av de idéer som idag är en vedertagen del av (den västerländska) synen på individens fri- och rättigheter och vad som är en meningsfull tillvaro. Dessa tankar har med tiden blivit en så vedertagen del av vår världsbild att de sällan ens ifrågasätts – kring år 1900 var de däremot ännu helt nya och de mötte synnerligen hård kritik.

Kvinna av guld

2012-04-22T22:22:00.004+03:00

För tillfället håller jag på med att läsa gamla tidningar och det kan inte hjälpas att man kommer över en hel del märkliga smånotiser - och vad passar väl bättre då bloggen heter som den gör? Här kommer alltså en märklig historia till.

Det ser ut som en tanke men är det det? (Någon läsare som vet kanske?) Aftonbladet rapporterar den 14.4.1900 om kuriositeter från världsutställningen i Paris där man bland annat kunde få se en kvinna av guld - en staty av skådespelerskan Maude Adams. 45 år senare föddes en kvinna som döptes till Maud (utan e på slutet), gifte sig till efternamnet Adams och gav sig in i filmbranchen. Hon blev känd som Bond-brud i Mannen med den gyllene pistolen och Octopussy... Undrar om dessa damer har någonting med varandra att göra?

Och sedan finns det ju den förgyllda damen i Bond-filmen Goldfinger också... Slump eller inte?

Det här har jag alltså funderat över på sistone...

---------------

EDIT: Uppenbarligen smälte man senare ner statyn. Här hittade jag mer information; komplett med bilder på hur statyn såg ut...

Skojare med gamla anor

2012-04-10T18:24:00.004+03:00

Lurendrejeribreven som de flesta av oss får i våra mailboxar har gamla anor. Så här gick det till år 1900. Hufvudstadsbladet rapporterar den 6 april.

Bäst-före-datum

2012-04-06T16:01:00.007+03:00

Det är förstås en gammal sanning att skämt och roliga historier är väldigt bundna till sin historiska tid och kontext - medeltida skämt om åsnor och tjocka munkar förefaller ofta, om inte helt obegripliga så åtminstone bara måttligt roliga - trots att de säkert framkallade hysteriska skrattsalvor då det begav sig.

Men ibland kan det vara bra att påminna sig om att humorn förändras mycket snabbare än så - inte heller sådant som var roligt för hundra år sedan får oss nödvändigtvis att dra så värst mycket på smilbanden idag. På så vis är den ett väldigt känsligt intstrument för vad som ligger i tiden.

Året 1900 förefaller ibland som väldigt modernt - det mesta som vi betraktar som självklart idag fanns redan då: elektricitet, telefon, film, tåg, bilar, sophantering i städerna...

Men när man läser de roliga historierna i Hufvudstadsbladet det året så inser man i alla fall att allting inte var helt som idag.

-----------

Bild: ur Hufvudstadsbladet den 10 juni 1900

Nu tycks jag vara inne på det här med läsning igen

2012-03-29T22:23:00.007+03:00

En söndag då jag botaniserade runt på Akademen råkade jag snava över Paul Fournels pinfärska roman La Liseuse (P.O.L., Paris 2012) som väckte mitt intresse på grund av titeln som fick mig att associera till den här 1700-talsmålningen av Jean-Honoré Fragonard. Boken visade sig emellertid vara rykande aktuell trots 1700-talsvibbarna så jag skrev en kort text om den till senaste Ny Tid som man kan läsa här.

Samtidigt noterade jag att jag verkligen har varit inne på det här med läsning ganska mycket på sistone. Undrar vad det egentligen är jag håller på att processa då jag hela tiden oavsiktligt återvänder till temat?

Eugen och Lennart

2012-03-22T23:56:00.005+02:00

Som en combo med breven från Lennart Hohenthal, har jag under de senaste dagarna också ägnat mig åt att läsa en liten tunn bok som publicerades 1925, i vilken Lennart Hohenthal beskriver sina egna kontakter till Eugen Schauman: mannen som sköt den finländska generalguvernören Bobrikov 1904.

Ur nutida synvinkel är boken bisarr av två orsaker.

För det första är det, när man tänker efter, ganska märkligt att en person som deltagit i planeringen av ett mord, kan skriva en bok om hur det gick till och få den publicerad, bara tjugo år efter mordet.

För det andra är det själva relationen mellan de två - Eugen och Lennart - sådant som det framställs av Lennart Hohenthal. Båda två hade, enligt vad Hohenthal uppger, samtidigt på sina skilda håll kommit på tanken att det enda sättet att skicka ett budskap till de ryska myndigheterna som säkert skulle gå fram, var att skjuta generalguvernören Bobrikov.

Eugen S var enligt Lennart en drömmande och övertygad idealist som trodde bergfast på principen att den som tar ett liv, också måste betala med ett liv. Hans plan inför mordet på Bobrikov gick från början ut på att vapnet han brukade bara skulle innehålla tre kulor: två för Bobrikov, en för honom själv.

Lennart H ville däremot för sin del helst leva. I hans planer ingick en flyktväg - en snabbgående motorbåt som hade införskaffats enkom för ändamålet. Det är någonting Goetheskt över hur han i boken försöker förmå Schauman att överge sina egna planer och planera in en flyktväg. Det är som att möta en Mefistofeles som viskar i Fausts öra: "Du behöver inte dö..."

Och här har vi kanske förklaringen till de omständigheter som gjorde att den här boken i tiderna gavs ut. Lennarth Hohenthal och hans kumpaner var nämligen intresserade av att leva tillräckligt länge för att kunna förklara sina handlingar och de var väldigt intresserade av sitt eget eftermäle. Lite tillspetsat kan man kanske säga att:

De ville leva för att kunna skriva boken.

****

(Bilden är från Huuto.net där man nyligen kunde köpa detta postkort med Lennart Hohenthals bild. Det förekom alltså att man skickade omkring postkort med porträttet av en politisk attentatsman.)

Lennart

2012-03-16T08:07:00.006+02:00

Jag har över en period på flera år närt ett särskilt intresse för politiska mord som aktualiseras med jämna mellanrum. Länge trodde jag att det mest bara var av en slump, men nu börjar jag snart misstänka att det inte bara är tillfälligheter som gör att jag hela tiden kommer in på ämnet.

I dagarna har jag suttit i arkivet och läst en samling brev från Lennart Hohenthal - den politiska aktivisten som sköt den finska prokuratorn Eliel Soisalon-Soininen 1905. Breven är från åren efter mordet och det är en ganska märklig känsla att läsa någonting så otroligt trivialt. Också politiska attentatsmän lever ganska vanliga liv som folk gör mest: äter middag och blir bestulen av ficktjuvar...

Kvinnodagen igen

2012-03-08T10:12:00.007+02:00

Jag inser väl att det är en kamp mot väderkvarnar att försöka stå emot konsumtionshysterin här i världen men eftersom kampen mot diamantringar, röda rosor och choklad på kvinnodagen har varit min personliga vendetta i flera år fortsätter jag med den. Jag har tidigare förklarat varför här och här.

Om jag alltså fick föreslå vad man kunde ägna sig åt den här dagen så skulle det vara att läsa Hanna Wikmans roman "Lift" och sedan donera lite pengar till någon lämplig organisation som stöder jämställdhetsarbete globalt.

Flyga fritt

2012-03-06T16:15:00.004+02:00

Temat för senaste numret av Kontur var att FLYGA så jag beslöt mig för att flyga helt fritt och skrev en text om flygande mattor som man kan läsa här.

Ex libris

2012-02-27T18:58:00.008+02:00

Jag har funderat på att skaffa mig en egen ex libris väldigt länge och nu har jag äntligen fått det gjort. Så här kommer den att se ut: 8 x 7,25 cm i fyrfärg.

Förhoppningsvis kommer den från tryckeriet på onsdag. Det ska blir ett litet högtidsögonblick för en boknörd.

Och jo, jag ritade den själv.

Testresultat

2012-02-25T23:25:00.006+02:00

Mitt experiment som jag skrev om i förra inlägget har gett resultat (se inlägget här nedan). En vilsen googlande ornitolog i Göteborg har faktiskt hittat fram till min blogg genom att googla efter ugglornas ruvningsperioder (nej, jag har inte skrivit ett ord om något sådant, men kul ändå).

Detta efter två månader utan en enda läsare. Det gick snabbare än jag hade tippat i alla fall...

Tänka sig. Jag måste kanske börja tro på det här med internet i alla fall då.

Flaskpost i universum

2012-02-14T21:37:00.010+02:00

Jag vet inte om jag borde avslöja det här (för tystnaden är egentligen en del av hela grejen), men de senaste två månaderna har jag drivit ett litet virtuellt experiment för att testa en tes som jag har velat få bekräftad en längre tid.

- Det kallas cyberspace eller internätrymden; den här metafysiska tomheten som alla vi som skriver i olika virtuella forum skickar ut våra idéer och mer eller mindre välgenomtänkta textmeddelanden i. Det är ett gigantiskt, sorlande tomrum där man knackar ner sina tankar och budskap och skickar iväg som små raketer; klart lysande en kort stund innan de för det mesta ganska snabbt förlorar lyskraft och tappar höjd på facebookväggar och rss-flöden. Ett sådant enormt flöde av tankar, idéer, information som hela tiden brusar och ändå finns det hela tiden rum för mer: att skriva någonting på internet är egentligen som att skicka flaskpost i universum. Sannolikheten för att just mina tankar ska flyta i land någonstans och bli lästa av någon som förstår och sympatiserar är egentligen statistiskt sett väldigt liten.

(Kanske kan man säga att det finns ett överutbud av tankar på webben, men det är inte min avsikt att ta den diskussionen med det här experimentet - gör man det hamnar man lätt i följdfrågan, nämligen vilka tankar som är relevanta och vilka som bara "överbefolkar" cyberrymden. I den diskussionen - som just nu pågår i helt andra sammanhang - vill jag inte hamna.)

För att testa den här tanken har jag under de två senaste månaderna hållit på och bloggat på en annan blogg. Jag har inte berättat om den här bloggen för någon (förrän nu)och jag har inte postat en enda länk till den här bloggen någonstans. Jag har heller inte skrivit ut mitt namn eller någon annan personlig information som kunde göra bloggen sökbar i google. Det är helt enkelt en fullkomligt anonym blogg; fullt tillgänglig för alla, men inte aktivt marknadsförd på något sätt.

Mitt experiment handlar om att via bloggens besökarstatistik följa med om någon någonsin kommer att hitta den här bloggen och de texter jag skriver i den. Så här långt - på två månader - har jag inte haft en enda läsare, med undantag av några besök från googles indexeringsrobotar. Tillsvidare har jag alltså lyckats förbli fullkomligt oupptäckt mitt i cyberrymdens tankemyller. Jag finner på något vis den tanken väldigt fascinerande.

----------------

Ps. Någon kanske undrar hur man orkar skriva något som ingen läser? Till en början tänkte jag att det skulle vara svårt, men nu har jag börjat känna en slags tillfredställelse av det. Just nu kan jag inte riktigt förklara vad det beror på, förutom den enkla förklaringen att det är underbart kravlöst ur kreativ synvinkel, men kanske kan jag återkomma till det någon gång.

Pss. Lovar att delge resultaten av mitt flaskpostexperiment om någon vilsen cybersurfare någonsin hittar fram till bloggen :)

Vägs ände

2012-02-05T22:29:00.004+02:00

Förra fredagen var det publiceringsdag för de sista delarna av Biografiskt lexikon för Finland. Nu är hela serien färdig och ett jättearbete är till slut färdigt: 1600 personhistoriska artiklar från medeltid till 2000-talet, samlade i fyra volymer.

Idag, firade vi som ingått i redaktionen under de sista tre åren ännu en sista gång under trevliga former. De här åren har varit mycket bra år i mitt liv. Jag tror att mina vänner stundvis i sitt stilla sinne har uppgivit en och annan suck över alla de gånger de fått höra: "jo, det här vet jag för att det står i BLF", men det må nu vara hänt - hur som haver är jag väldigt glad över hur givande och lärorika de här åren har varit. Om man tänker sig att en dag då man lärt sig något nytt aldrig kan vara en bortkastad dag, har varje dag med BLF varit en meningsfull dag. Utöver all den fakta jag lärt mig, har de här åren också utvecklat mitt språköra och mitt öga för konsekvens.

Det bästa med de här åren har ändå varit den goda arbetsgemenskapen i BLF-redaktionen. Det har varit en glädje att arbeta med tålmodiga, vänliga och framför allt kunniga arbetskamrater i en arbetsgemenskap där samarbetet har fungerat smidigt och stämningen varit god hela vägen.

Alltså nu måste jag...

2012-01-19T18:29:00.007+02:00

Bildkälla

Alltså, nu måste jag tipsa er om en blogg som är precis vad den heter: Bookshelf Porn. Oh! Bilder av bokhyllor.

Tandlöst

2012-01-19T10:33:00.007+02:00

On ne perd pas le Nord (ungefär: man förlorar aldrig norr) är den enda radiosändningen i Frankrike som ägnar sig helt och uteslutande åt svensk kultur. Igår länkade de till den här artikeln i franska gaymagasinet Têtu(e) om den amerikanska versionen av "Män som hatar kvinnor" - "The girl with a dragon tattoo" som hade premiär i Frankrike igår (och som förvrigt fått tillbaka den svenska titeln i den franska versionen "Les hommes qui n'aimaient pas les femmes").

Jag har sett flera analyser av Rooney Maras version av Lisbeth Salander i olika tidskrifter och alla är ganska överens om att den amerikanske Lisbeth är mycket mer sårbar och på något sätt ganska tandlös - men Têtues artikel summerar det bäst: där Noomi Rapaces Lisbeth är en lesbisk ikon, är Rooney Mara en vilsen liten kattunge: i den sista scenen, där hon står ensam i snöfallet och ser Mikael Blomqvist försvinna med älskarinnan och co-redaktören på Millenium, påminner hon i mina ögon mest om en vissen version av Edward Scissorhands. Ett ganska sorgligt öde för en av de mest dynamiska kvinnoroller som gjorts på film...

Samtal i hissen

2012-01-17T13:31:00.004+02:00

Granntanten har sett en ängel. Hon berättar att det var ett stort ljus och någon som sade: "Var inte rädd!". Hon fnissar lite över sin egen kvicktänkthet då hon berättar att hon skyndade sig att stänga av väckarklockan för att den inte skulle börja ringa och störa besöket. Hela rummet var ljust och hon låg alldeles stilla och tittade.

Allt det här hinner hon berätta från ytterdörren till hissdörren. "Vart ska du?" frågar hon sen. "Sjunde?"

"Himlen?", undrar jag.

"Nej, våningen", säger hon och trycker på knappen. Vi lättar och åker uppåt under tystnad.

Tack och bock

2012-01-09T15:06:00.002+02:00

Jag hade glömt mitt bibliotekskort då jag gick till biblioteket senast. Lite snopen stod jag vid låneautomaten och såg all min julläsning gå mig förbi.
- Man kan möjligtvis inte få låna i alla fall?, sa jag till bibliotekarien, och tillade hoppfullt "Jag kan visa mitt körkort."
- Nej tyvärr, sa bibliotekarien. "Kan du inte hämta ditt kort och komma tillbaka senare?", frågade hon sen.
- Nej, sa jag och försökte se lite ynklig ut. "Jag bor ju trettiofem kilometer bort. Med färja", tillade jag sen. "Jag kommer inte till stan igen förrän efter jul."

Bibliotekarien kastade en blick på min bokhög.

- Okej då, så hon. "Men vi gör ingen affär av det."
- Oj tack! sa jag och var glad. Först sedan jag kommit hem insåg jag att hon antagligen tänkte att en kvinna som tänker läsa Hjalmar Bergmans "En döds memoarer" på julafton, nog kan behöva sina böcker.

----

Sirpa Kähkönen skriver en fin kolumn i Savon Sanomat om alla finfina bibliotekarier. Jag instämmer helt. Det är lätt att komma till biblioteket. Och det är bibliotekariernas förtjänst!

Lire à voix haut

2012-01-08T00:40:00.004+02:00

Jag återvänder till en tanke ur mitt föregående inlägg. Att läsa högt är någonting speciellt. Ett av julnöjena är när radion på julaftonseftermiddagen sänder en inspelning med Tove Jansson som läser sin berättelse "Granen". Det är en av de få jultraditioner som radio Vega hållit sig med under de senaste åren (förutom julbönen kl. 17) och det är lika fint att lyssna till varje gång.

Innan jul gjorde jag ett inhopp som lucka nr 20 i Produforum Östnyland och Borgåbladets gemensamma kulturjulkalender och läste lite ur Islossning medan Emilie Adolfsson improviserade ett musikaliskt ljudlandskap till texten på flygel. Det var en väldigt rolig grej som jag gärna skulle vilja göra om. Till min egen förvåning upptäckte jag flera nya nyanser i min egen text som jag aldrig hade reflekterat över tidigare.

Jag har alltid tyckt om att lyssna på högläsning. Texten förvandlas på något helt magiskt vis när den får en mänsklig röst. Den amerikanska författaren Maya Angelou har uttryckt det såhär: "Words mean more than what is set down on paper. It takes the human voice to infuse them with deeper meaning.".

Att läsa

2011-12-25T19:52:00.003+02:00

Det bästa med julen är att ligga i sängen och läsa - helst hela dagen. Innan jag blev stadsbo på halvtid hade jag aldrig tänkt på hur tyst det är om natten här ute på ön. Tyst och mörkt. När man ligger i sängen om kvällen är man helt ensam på en liten öde ö av ljus från läslampan - allt som finns där utanför är ett hav av mörker som inte spelar någon roll. De enda gånger jag upplevt någonting liknande under mina år i stan har varit då jag någon gång stått på Drumsö bro mitt i natten och sett hur ljuset från hamnen liksom äts upp av mörkret ut mot havet. Men det är inte alls samma känsla ändå.

Den här julen har jag bland annat läst Charles Dantzigs essäbok "Pourquoi lire?" (2010, ungef. "Varför läsa?"). Dantzig förespråkar läsning med en brinnande passion som är underbart inspirerande - på ett mycket franskt - och bitvis uppfriskande arrogant sätt. Han refererar bland annat - tror jag - till den här artikeln som ingick i le Figaro ungefär vid den tid då den här boken av allt att döma var under arbetet och som visar att 34% av fransmännen bara läser mellan 1-5 böcker per år (19 % läser inte en enda). I korta små texter spårar han sedan en rad av olika läsupplevelser.

Så som:

Lire pour se trouver (sans s'être cherché) - läsa för att finna sig själv (utan att ha letat)
Lire pour ne pas laisser les cadavres reposer en paix - läsa för att inte låta de döda vila i frid
Lire pour dépasser le moitié du livre - läsa för att komma förbi hälften av boken
Lire pour avoir lu - läsa för att ha läst
Lire à voix haut - läsa högt
Lire pour poser les livres sur une table - läsa för att placera böckerna på ett bord
Lire pour découvrir ce que l'écrivain n'a pas dit - läsa för att upptäcka det som författaren inte säger

Bilden är en av mina favoriter: Norman Rockwell, "Crackers in bed".

Hej Ukraina - länge sen sist!

2011-12-25T19:28:00.004+02:00

Bloggstatistik alltså. Kul grej.

Eftersom min statistik visar att denna blogg varit en riktig hit i Ukraina under den senaste månaden beslöt jag mig för att göra comeback efter... tja... maj, juni, juli, augusti, september, oktober, november, december... åtta månaders tystnad.

Det finns alltså en massa taggade läsare i Ukraina.

(Alternativt är det bara en ukrainsk spamrobot - men det är ju inte lika spännande så jag väljer att inte tro det)

Det är inte så häftigt att bli skrivtriggad av en spamrobot.

Hej på er alla mina läsare i Ukraina!

Skärvor betyder lycka

2011-05-16T19:56:00.000+03:00

När jag igår stod på alla fyra i rabatten och rensade ogräs kring min lilla stolthet, den nyinförskaffade sparrisplantan, stötte jag som vanligt då man petar ens det minsta lilla i mullen hemma på gården, på en mindre samling arkeologiskt material: porslinsskärvor och små metallföremål som hamnat i slaskämbaret och tömts ut med det. Gräver man ännu lite djupare brukar tegelstenarna och andra större föremål dyka upp – alltsamman bevis på att just här i vårt trädgårdsland har det bott människor före oss.

Men det man mest stöter på är ändå glasbitar i olika färg; bruna, gröna och klara. De är riktigt gamla – ingen har slängt glas i våra rabatter så länge någon kan komma ihåg men ändå ser skärvorna lika vassa ut som de gjorde då de hamnade i jorden – ett bevis så tydligt som något på att en viss typ av skräp knappast alls bryts ner i naturen och kan vara lika farligt många hundra år senare som då det hamnade där.

–Hur tänkte man egentligen då man bara hällde ut allt det här i åkern? tänkte jag för mig själv medan jag slängde ännu en skärva i högen som jag samlade. Förstod ni inte att allt det där skulle finnas kvar hundra år senar då ett barnbarnsbarn som inte ens var fött då dehär glasskärvorna hamnade i jorden skulle börja rensa i rabatterna?

Nej, det är antagligen just det som ingen kunde förstå. Människor har alltid slängt sitt skräp i naturen och jorden har kunnat ta hand om det så att man var van vid att det försvann – ingen var riktigt beredd på att den industriella revolutionen skulle föra med sig ett sådant överflöd av konsumtionsföremål att jorden inte längre skulle kunna utplåna allt.

Men om ingen till en början kunde föreställa sig hur det blir då vårt skräp inte försvinner, så vet vi ju det alldeles för bra idag. Eller borde åtminstone veta.

Den första vårdagen...

2011-03-01T18:22:00.000+02:00

...är det väl idag eftersom mars per definition är den första vårmånaden.

Annat nytt är att *boken* har kommit från tryckeriet. Nu ofinns den inte längre som Findus köttbulle - gissa om det känns lite konstigt?

Dessutom skrev jag imorse mitt första blogginlägg på Söderströms gästblogg också. Nu hittar ni mig där under den närmaste månaden. Det ska blir roligt.

Snart är februari slut (!)

2011-02-26T20:07:00.008+02:00

Tja, det här är mest bara en liten röksignal ifall någon har börjat undra om jag ännu lever. Det gör jag förvisso. Just nu sitter jag och skriver vid arbetsbänken i köket hemma på ön och blickar ut på ett fullständigt kompakt mörker där en liten ljuspunkt från någon som är ute och går med ficklampa gungar förbi på vägen.

Det är såhär det ser ut - en lördagskväll i glesbygden.

Jag förbereder mig för att börja på någonting nytt - försöker hitta den rätta tonen. Har letat rätt så länge nu och inte riktigt träffat rätt, men ikväll tror jag faktiskt att jag har kommit på det.

På tisdag börjar jag gästblogga för Söderström och det är inte helt lätt att byta forum - det har jag insett redan nu. Det är roligt att få chansen att göra en ny blogg men det kräver också en del eftertanke. Vad vill jag göra och hur ska det se ut? Jag är inte helt säker på det ännu. I och med att mitt inhopp bara kommer att vara en månad så måste jag anpassa formatet till det; blogga kortare och tätare. Inte helt lätt för mig som alltid har en tendens att bli långrandig. Men hur som haver - roligt ska det bli. Jag betraktar det som ett bloggexperiment.

Iväg

2011-02-14T22:07:00.003+02:00

Ja, nu är manuset på väg till tryckeriet. Vilken märklig känsla. Nu går det inte längre att göra någonting. Allt som står kommer verkligen att få stå.

Men en mening hann jag i alla fall stryka i en slags sista-minuten-panik just innan det var för sent. Det var en bra strykning - tror jag.

Vinternatt

2011-02-12T19:48:00.005+02:00

För er som vistas på platser där gatubelysningen skrämmer iväg det verkliga mörkret vill jag tala om att månen lyser mycket starkt ikväll, att snön knarrar under fötterna av kölden och att Sjustjärnorna, Orion, Svanen och Lilla björn är alldeles tydliga på himlen om man står tyst under äppelträdet ett tag.

Då jag skriver detta ser jag en skymt av mig själv i spegeln på väggen och jag ser att ljuset från en påslagen datorskärm i ett helt mörkt rum är samma blåaktiga sken som månen sprider över den snöiga isen på viken utanför. Det är en ganska vacker tanke. Åtminstone för någon som spenderar betydligt mer tid med datorbelysningen än månljuset.

Bloggandet har varit lite sporadiskt här på sistone - jag håller på att samla idéer för ett annat sammanhang och är tvungen att spara lite på sådant som annars skulle hamna här (ska återkomma till det så småningom). På måndag ska jag upp på förlaget och snabbkolla det ombrutna manuset innan det går till tryckeriet. Ska bli roligt att se hur det har blivit.