Igår var Emma och jag på premiären av Lilla teaterns nya föreställning
Kärleksbrev med Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander. Det var en väldigt bra föreställning av A.R. Gurneys text, som fick mig att tänka på brev, naturligtvis – vad annars kanske?
Hur kan två människors brevväxling hålla publiken vaken i två timmar?, frågar sig Märta Tikkanen i programbladet och det är förstås en bra fråga – för publiken var definitivt vaken hela pjäsen igenom. Melissa och Tommy, pjäsens två karaktärer sitter intill varandra vid ett bord och skriver, läser, reagerar och tiger – det är minimalistiskt och mycket uttrycksfullt. I små brottstycken ur en livslång brevväxling träder två människor, deras liv, relationer, misslyckanden och glädjeämnen fram.
God jul – glad påsk – förlåt för att det blev som det blev – jag hoppas att – du har inte skrivit – hälsningar till familjen – farväl!
Brevväxling är ett sätt att hålla kontakten. Före telefoner och mail, fanns det inget annat sätt. Breven är en genomtänkt helhet under en spontan yta, som förmedlar en bild av brevskrivaren sådan han eller hon vill framstå. Breven tar tid på sig att komma fram – de ”mognar i posten” som Olof Lagercrantz skrev en gång. I brev skriver man inte samma ogenomtänkta dumheter som lätt kommer med i e-post, där ”send-knappen” är alltför lättåtkomlig. Skriver man ett brev mitt i natten får man däremot oftast skriva om det följande dag – i eftertankens kranka morgonljus brukar nattligt drama oftast kännas så fånigt och man bara är glad åt att man aldrig hann posta. Själv förvarar jag en hel liten låda med aldrig avsända brev i mitt privatarkiv under sängen. Kanske skulle det vara någonting för forskningen att bita i?
Som yngre var jag urusel på brevskrivning. Kunde inte stå ut med det sedvanliga refererandet av vad man hade gjort som barnaårens brevväxling oftast bestod av. Då jag började jobba på arkiv och kom åt att läsa gamla brev förstod jag att brev kan vara så mycket mer än ett maniskt uppräknande av kalenderns olika punkter. Som pjäsens manliga brevskrivare så riktigt påpekade, är ett brev en genomtänkt gåva som man ger till någon annan. Olikt ett telefonsamtal som är dött och avslutat då man lägger på luren, finns brevet kvar så länge mottagaren väljer att spara det – kanske genom ett helt liv, kanske ännu längre ifall det råkar komma till ett arkiv. Genom brev kan man till och med lära känna en människa långt efter att den fysiska personen är död – gamla brev skulle nästan kunna ses som meddelanden från livet efter detta.
Ett brev kräver tid och eftertanke – man måste ha en vilja att offra en stund av sin tid, anstränga sig med att skriva för hand (fastän man naturligtvis kunde använda skrivmaskin), hitta frimärken och posta – och under all denna tid måste man ägna sina tankar åt den mottagare som skall få brevet. Hur ofta tänker man i andra fall så länge och så koncentrerat på någon annan människa?
Ett brev som väntar på tamburmattan innanför postluckan betyder att någon människa har tänkt på mig en lång stund – är inte det en mycket vacker tanke?
Igår var Emma och jag på premiären av Lilla teaterns nya föreställning Kärleksbrev med Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander. Det var en väldigt bra föreställning av A.R. Gurneys text, som fick mig att tänka på brev, naturligtvis – vad annars kanske?
Hur kan två människors brevväxling hålla publiken vaken i två timmar?, frågar sig Märta Tikkanen i programbladet och det är förstås en bra fråga – för publiken var definitivt vaken hela pjäsen igenom. Melissa och Tommy, pjäsens två karaktärer sitter intill varandra vid ett bord och skriver, läser, reagerar och tiger – det är minimalistiskt och mycket uttrycksfullt. I små brottstycken ur en livslång brevväxling träder två människor, deras liv, relationer, misslyckanden och glädjeämnen fram. God jul – glad påsk – förlåt för att det blev som det blev – jag hoppas att – du har inte skrivit – hälsningar till familjen – farväl!
Brevväxling är ett sätt att hålla kontakten. Före telefoner och mail, fanns det inget annat sätt. Breven är en genomtänkt helhet under en spontan yta, som förmedlar en bild av brevskrivaren sådan han eller hon vill framstå. Breven tar tid på sig att komma fram – de ”mognar i posten” som Olof Lagercrantz skrev en gång. I brev skriver man inte samma ogenomtänkta dumheter som lätt kommer med i e-post, där ”send-knappen” är alltför lättåtkomlig. Skriver man ett brev mitt i natten får man däremot oftast skriva om det följande dag – i eftertankens kranka morgonljus brukar nattligt drama oftast kännas så fånigt och man bara är glad åt att man aldrig hann posta. Själv förvarar jag en hel liten låda med aldrig avsända brev i mitt privatarkiv under sängen. Kanske skulle det vara någonting för forskningen att bita i?
Som yngre var jag urusel på brevskrivning. Kunde inte stå ut med det sedvanliga refererandet av vad man hade gjort som barnaårens brevväxling oftast bestod av. Då jag började jobba på arkiv och kom åt att läsa gamla brev förstod jag att brev kan vara så mycket mer än ett maniskt uppräknande av kalenderns olika punkter. Som pjäsens manliga brevskrivare så riktigt påpekade, är ett brev en genomtänkt gåva som man ger till någon annan. Olikt ett telefonsamtal som är dött och avslutat då man lägger på luren, finns brevet kvar så länge mottagaren väljer att spara det – kanske genom ett helt liv, kanske ännu längre ifall det råkar komma till ett arkiv. Genom brev kan man till och med lära känna en människa långt efter att den fysiska personen är död – gamla brev skulle nästan kunna ses som meddelanden från livet efter detta.
Ett brev kräver tid och eftertanke – man måste ha en vilja att offra en stund av sin tid, anstränga sig med att skriva för hand (fastän man naturligtvis kunde använda skrivmaskin), hitta frimärken och posta – och under all denna tid måste man ägna sina tankar åt den mottagare som skall få brevet. Hur ofta tänker man i andra fall så länge och så koncentrerat på någon annan människa?
Ett brev som väntar på tamburmattan innanför postluckan betyder att någon människa har tänkt på mig en lång stund – är inte det en mycket vacker tanke?
