Sidor

onsdag 25 augusti 2010

Frågvishet

Fel ställda frågor är det värsta som finns. Frågor om sådant som man gör sitt bästa för att inte tänka på. Frågor som man inte vill besvara.

Ibland brukar jag läsa DNs etikettspalt med Magdalen Ribbing, som väldigt ofta får frågor om hur man på ett artigt sätt skall hantera situationer där folk ställer frågor man inte vill besvara. Hon brukar ge rådet att man skall ignorera frågor med en motfråga - varför vill du veta det? Varje människa har, enligt henne, rätt till att hålla somliga saker för sig själv. Det är inte artigt att fråga för mycket.

När man håller på med biografier blir den här tematiken också aktuell - vilka frågor får man ställa sitt forskningsobjekt? Går det an att i vetenskapens namn fråga en historisk (oftast död) person; brukar du onanera, har du syfilis, vad hände vid din förlossning, är du homosexuell, var du otrogen?

Den enda egentliga skillnaden är att det som i sällskapslivet kallas för påträngande frågor, inom biografiskriveriet kallas forskningsetik.

En gång stötte jag i mitt källmaterial på en man som under kriget, då han var en alldeles ung man, tjänstgjorde inom fälträtten och medverkade till att döma fanflyktingar till döden. Av materialet kunde jag se att detta var en mycket traumatisk händelse för honom och att han under hela återstoden av sitt liv, valde att inte tala om det - tjänstgöringen vid fälträtten saknades exempelvis i alla de meritförteckningar han genom sin karriär uppgjorde, trots att de annars var mycket utförliga. Har då jag som forskare rätt att gå och peta på det här, att ställa frågor och försöka ta reda på mer?

Döda personer har ingen talan. De kan inte heller ignorera närgångna frågor med motfrågor. Men ibland då man handskas med materialet de lämnat efter sig anar man en tydlig motvillighet - tystnad i ett material kan ofta tolkas som att frågan man ställt närmar sig gränsen för det oartiga. Skall man då respektera gränsen och inte fråga?

Konsten att veta när man skall fråga, om man skall fråga, vad man skall fråga - det, om någonting, är frågvishet.

måndag 23 augusti 2010

Östnylänning

Jag funderar lite på vad östnyländsk identitet skulle kunna vara. På något sätt känns det ibland som om det kanske sammanfattas av att stå och småfrysa på en öde busshållplats i svinottan och vänta på en buss - på väg till hufvudstaden.

Eller så är det bara mitt liv som är ett evigt flängande hit och dit? Undrar om det skulle kännas annorlunda om man ägde en egen bil?

Men jag vill inte äga någon bil. Vad jag däremot väldans gärna skulle äga är två rejäla kallblodshästar att gå i skogen med. Den här sommaren har jag nämligen utvecklat en märklig passion för skogshuggning. Nyförvärvet i min arsenal är en "vesu". Försöker komma på vad detta verktyg heter på normalsvenska - kvistjärn kanske?

Hur som haver är det ett mycket användbart don. Jag är helt förtjust.

onsdag 18 augusti 2010

En björn i sängen

DN skriver att mer än en tredjedel av alla vuxna britter sover med en nallebjörn i sängen.

Jag är inte alls förvånad - man kan definitivt ha sämre sängkamrat.

söndag 15 augusti 2010

Filosofiskt efter kräftskiva

Svandun och urberg. Sandudd, igår kväll. Längtade bort, ut och iväg. Tankar förflyttar sig lätt - svårare är det med den fysiska existensen.

onsdag 11 augusti 2010

Vardag (igen)

Knäckebrödssmulor på tangentbordet. Den fjärde koppen te bredvid mig. Jag håller på att förkorta texter på jobbet. Inte mina egna - det är därför det är så enkelt.

Bort. Bort, bort, bort! Puts väck!

På en halvtimme har jag kortat ner en tio sidor lång biskopsbiografi till sex sidor och det är ännu lite för långt. Sic transit gloria mundi igen. Jag tänker lite på den där biskopen i Tjehovs novell som jag bestämt skrivit om en gång tidigare. Han vars mor ingen trodde på då hon sade att hennes son varit biskop. Det kan ha berott på att biskopen livshistoria anförtroddes en lika vårdslös biograf som jag. En som också förkortade bort det mesta - för att det inte var relevant.

Det är förskräckligt så lätt det är att förkorta bort i andras texter (liv också för den delen) - förkorta, förenkla, förinta kanske? Jag skulle nog bli upprörd om någon framtida redaktör förhöll sig lika lättvindigt till min egen biografi som jag har gjort idag.

tisdag 10 augusti 2010

Avundsjuk, jag är så...

Vardag var ordet jag sökte. Var-dag. Sånt som händer varje dag, med andra ord. Sånt som händer hela tiden. Det är inte så lätt att stå ut med det - hela tiden. Vardag kräver is i magen.

DN skriver om att folk skryter så infernaliskt på Fejsboken. Sen kontrar man med att det inte är fejsbokens fel att folk skryter. Och till slut förklarar man *varför* folk skryter på Snokeboken. Artiklarna antyder att avundsjuka kan vara en orsak till att statusuppdateringar på Fejsboken uppfattas som skryt.

Alla folk har sina egna populära uppfattningar om vilka egenskaper som är "typiska" för just dem, i stil med att finnar "är" tystlåtna. Svenskarna däremot tycks tro att avundsjukan är Guds gåva till det svenska folket. Den är ganska träffande att uttryckligen den "svenska" avundsjukan figurerar som en gångbar förklaring till skrytet på facebook i DNs artiklar.

Men jag undrar om det verkligen är skryt det handlar om? Kanske är det bara ett slags försök att övertyga sig själv om att vardagen nog går an? Att allt inte är så tokigt trots allt? Att det faktiskt är riktigt bra? Fake it till you make it liksom? Det var ju faktiskt roligt igår. Och det är verkligen underbart med regn.

Det vore i alla fall intressant att veta om någon undersökt ursprunget till myten om den svenska avundsjukan? För att svenskar skulle vara avundsjukare än andra folk - det får man väl ändå tillåta sig att betvivla.

onsdag 4 augusti 2010

Forskningsdeckare - en skrivteknisk fundering

Med elva sidor av min ganska halvfärdiga avhandlingsinledning färdigt skrivna är det en liten teknisk detalj jag funderar över. Egentligen är det väl kanske frågan om två skolor - eller också bara en smaksak - men hur som haver handlar det om hur man skall bygga upp sin text.

Skall man alltså - behandla avhandlingen som en slags deckare, så att man inleder med mordgåtan (förlåt, forskningsfrågan), utför en mordutredning (d.v.s. letar efter och framlägger sina bevis ur källorna) och avslutar med att namnge mördaren, alltså summera upp forskningsresultaten först i avslutningen?

Eller skall man - vilket jag själv just nu lutar åt att föredra - acceptera fakta, det vill säga godkänna att författaren (jag) redan vet vem mördaren är (alltså vet vad jag vill säga och vilka mina forskningsresultat kommer att vara) då jag skriver de första raderna och därför strunta i att göra "drama" genom att låtsas ställa frågor som om jag inte visste vad jag tänkte skriva om, då ju både läsaren och jag ändå vet att det inte är så?

Jag antar att det egentligen handlar om att välja mellan forskningsfråga - eller forskningstes. Som sagt lutar jag just nu åt det senare alternativet. Det förefaller på något vis ärligare - och tydligare. Om man som läsare redan från början vet om vilken tesen är, kan man lättare följa med vilka argument som framförs för att stöda den. Då uppfattar man också lättare vad texten försöker säga och kan ta ställning till om man vill godta eller förkasta den.

tisdag 3 augusti 2010

Ett nytt projekt?

Bilden föreställer min morfars morbror som läser sjökortet hemma i köket hos oss någon gång på 1930-talet. Gissa om jag skulle vilja veta vilken färg det var på tapeten i bakgrunden?

Intill spetsgardinerna står en präktig hängsparris i lerkruka på en piedestal. Och bakom skymtar en byrå i tidsenlig jugendstil. Insåg att det är just den byrån som i åratal stått uppe på vinden. Kanske borde man försöka putsa upp den? Den är ju faktiskt rätt vacker.

Men för att kunna göra det borde man bara få tag på liknande beslag så att man kan ersätta dem som kommit bort. Ifall någon vet var man hittar sådant skulle jag vara glad för tips...

måndag 2 augusti 2010

Augusti

Det är inte så mycket att orda om just nu. Sommarvärmen fortsätter och allt går så fort, så fort. Känner mig lite som den flitiga gumman i Elsa Beskows ramsa - hon som skulle kärna smör och baka bröd och allt vad det nu var innan söndagen då hon skulle gå i "tjörkan".

Ibland känns det somom man har lite för mycket jobb. På lördagen kokade jag svartvinbärsgelé. På söndagen målade jag fönster. Idag på jobbet tappade jag bort ett helt gäng med gubbar vars namn alla började på T. Det låter nästan lite poetiskt.

Som tur var har jag hittat dem nu. Gubbarna alltså. I övrigt är detta bara svammel.