Sidor

Visar inlägg med etikett filosofiskt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett filosofiskt. Visa alla inlägg

onsdag 11 februari 2015

Ljusfenomen

En kväll för inte så länge sedan läste jag i Thomas Kuhns Structure of Scientific Revolutions om upptäckten av elektriciteten.

Samma natt vaknade jag och fick för mig att borsta håret. Där stod jag i det kompakta mörkret i badrummet och plötsligt såg jag hur det flög små ljusgnistor av statisk elektricitet som sprakade genom mörkret.

Jag vet inte om det var någon vetenskaplig revolution direkt - men åtminstone var det ett litet pradigmskifte i min tillvaro att inse att man faktiskt bara behöver borsta håret för att bokstavligen bli ett ljusfenomen.

När jag vaknade följande morgon sken solen.

torsdag 27 september 2012

Arbete

Jag tror, när jag funderar på saken, att jag alltid har varit lite som Joxaren i "Muminpappans memoarer". Ni vet: Rådd-djuret vill ha, muminpappan vill bli - men Joxaren, han vill bara göra saker. På sistone har jag i olika sammanhang funderat över att det finns en hel massa saker som folk i allmänhet ser ut att tycka att är väldigt nödvändiga. Saker som jag för min del inte alls fattar betydelsen/vikten av. För det mesta har det någonting att göra med sådant som det tycks höra till att man måste äga eller som man måste vara. För egen del bekymrar jag mig nästan aldrig för någonting sådant numera - det enda jag verkligen vill, och som känns viktigt, är däremot att ha möjlighet att göra någonting som känns meningsfullt.
  

onsdag 26 september 2012

Förgänglighet och kommunikation



Fick ett dödsbud per sms denna morgon. Sms:et var från någon jag inte känner, den avlidne hade jag ingen aning om vem det var och den tredje personen som jag ombads informera ingick inte heller i min bekantskapskrets. 

Ändå kändes det sorgligt på något sätt. Som att titta på fyrverkerier genom mobiltelefonens kameralins.

tisdag 14 februari 2012

Flaskpost i universum

Jag vet inte om jag borde avslöja det här (för tystnaden är egentligen en del av hela grejen), men de senaste två månaderna har jag drivit ett litet virtuellt experiment för att testa en tes som jag har velat få bekräftad en längre tid.

- Det kallas cyberspace eller internätrymden; den här metafysiska tomheten som alla vi som skriver i olika virtuella forum skickar ut våra idéer och mer eller mindre välgenomtänkta textmeddelanden i. Det är ett gigantiskt, sorlande tomrum där man knackar ner sina tankar och budskap och skickar iväg som små raketer; klart lysande en kort stund innan de för det mesta ganska snabbt förlorar lyskraft och tappar höjd på facebookväggar och rss-flöden. Ett sådant enormt flöde av tankar, idéer, information som hela tiden brusar och ändå finns det hela tiden rum för mer: att skriva någonting på internet är egentligen som att skicka flaskpost i universum. Sannolikheten för att just mina tankar ska flyta i land någonstans och bli lästa av någon som förstår och sympatiserar är egentligen statistiskt sett väldigt liten.

(Kanske kan man säga att det finns ett överutbud av tankar på webben, men det är inte min avsikt att ta den diskussionen med det här experimentet - gör man det hamnar man lätt i följdfrågan, nämligen vilka tankar som är relevanta och vilka som bara "överbefolkar" cyberrymden. I den diskussionen - som just nu pågår i helt andra sammanhang - vill jag inte hamna.)


För att testa den här tanken har jag under de två senaste månaderna hållit på och bloggat på en annan blogg. Jag har inte berättat om den här bloggen för någon (förrän nu)och jag har inte postat en enda länk till den här bloggen någonstans. Jag har heller inte skrivit ut mitt namn eller någon annan personlig information som kunde göra bloggen sökbar i google. Det är helt enkelt en fullkomligt anonym blogg; fullt tillgänglig för alla, men inte aktivt marknadsförd på något sätt.

Mitt experiment handlar om att via bloggens besökarstatistik följa med om någon någonsin kommer att hitta den här bloggen och de texter jag skriver i den. Så här långt - på två månader - har jag inte haft en enda läsare, med undantag av några besök från googles indexeringsrobotar. Tillsvidare har jag alltså lyckats förbli fullkomligt oupptäckt mitt i cyberrymdens tankemyller. Jag finner på något vis den tanken väldigt fascinerande.

----------------

Ps. Någon kanske undrar hur man orkar skriva något som ingen läser? Till en början tänkte jag att det skulle vara svårt, men nu har jag börjat känna en slags tillfredställelse av det. Just nu kan jag inte riktigt förklara vad det beror på, förutom den enkla förklaringen att det är underbart kravlöst ur kreativ synvinkel, men kanske kan jag återkomma till det någon gång.

Pss. Lovar att delge resultaten av mitt flaskpostexperiment om någon vilsen cybersurfare någonsin hittar fram till bloggen :)

fredag 21 januari 2011

Historia

För ungefär en månad sedan var det någon med talang för trevligt mingelsnack på en fest som frågade vad som är det bästa och det värsta med att vara historiker och sedan dess har vi diskuterat det här i flera omgångar med vännerna - nu senast igår igen.

Ja, varför studerar man egentligen historia? Jag menar - att samhället behöver historia, att vi inte skulle veta vem vi är och vart vi är på väg om vi inte studerade historia - det är ju ganska klart. Men varför vill just jag studera historia? Vad ger historien mig?

Det spontanaste svaret på vad som är det bästa med att studera historia, var att man blir ganska allmänbildad. Man lär sig lite om det mesta och på vägen plockar man också upp en hel del knappologisk trivia som antingen fungerar för att imponera på folk eller också förser en med den där riktigt genuina nörd-stämpeln i sociala sammanhang.

Det spontana negativa var att man lätt blir ganska synisk. Man börjar bolla med folkmord, krig och farsoter så att man glömmer bort människan bakom siffrorna. - Eller också, kanske ännu värre, börjar man se hur historien tenderar att upprepa sig på sina mörkaste punkter och man tappar lite av tron på mänskligheten. Jag kommer ihåg en gång i april 2003 då vi var på väg hem från en resa till Vilnius där vi just hade sett KGB-museet. Det låg en dagstidning med bilder från Saddam Husseins fängelser i Bagdad på sätet intill och jag trodde för en stund att det var bilder från Vilnius.

Men förutom att människor är sig lika på de svarta punkterna så är det nog ändå ett annat intryck som brukar följa mig då jag rör mig bland källorna, i arkivet och böckerna - nämligen att vi människor också är så lika på ett positivt sätt. Det spelar ingen roll om man rör sig i antiken, franska revolutionen eller 1940-talets Finland. Människor är inners inne så otroligt lika oberoende av tid, kultur, nationalitet eller någon annan yttre olikhet. Vi delar samma rädslor och samma osäkerhet, vi älskar dem som står oss nära och vi försöker göra så gott vi kan för det mesta. Varje gång man öppnar intimare brev eller dagböcker i arkiven, möter man samma uppriktighet, samma kamp mot känslan av ensamhet och samma försök till närhet och vänskap. Det är det som är det bästa med att studera historia. Insikten att man kan ha någonting gemensamt med vem som helst - att man aldrig är helt ensam om sin osäkerhet, sina rädslor eller sina trevande försök att vara människa.

***

Sting uttryckte det såhär på den tiden då kalla kriget var ett faktum.

torsdag 16 september 2010

Daemons & genius

Snubblade över författaren Elisabeth Gilberts tal om kreativitet på youtube och tror faktiskt att hon har en mycket viktig poäng. Det pratas helt enkelt för mycket om kreativitet i allt för flummiga och idealiserande termer. Det handlar inte alls så mycket om någon mystisk ingivelse och kanalisering av krafter&förmågor som man antingen har eller inte har - som det de facto handlar om pur envishet och arbete. Det hjälper helt enkelt inte alls att vara begåvad om man aldrig tvingar sig själv att börja skriva, måla, forska eller utföra vad helst det är man tänker sig att utföra.

Att skapa någonting är ett arbete som kräver ansträngningar, envishet och uthållighet. Det är helt enkelt förbaskat besvärligt. Att idealisera någon slags mystisk kreativitet som vissa människor har och andra inte har, är egentligen att inte värdesätta arbetet bakom. Det är nyckeln till varför konstnärs-, författar- och forskaryrkena ännu, som de allra sista yrkena till och med efter sjuksköterskeyrket, betraktas som "kall", d.v.s. någonting man gör för att det ger personlig tillfredställelse (inte för att leva på) och därför inte behöver betalas som andra yrken.

Att idealisera kreativiteten är kort och gott en björntjänst för alla dem som försöker göra vår gemensamma värld till en trevligare plats. För det är inte mystiska, njutningsbara ingivelser som skapar böcker, konst och vetenskap. Det är arbete. Och arbete borde löna sig.

söndag 30 maj 2010

Husmorsdröm

Idag har jag levt husmorsliv à la 1950-tal. Städat, tvättat lakan och druckit kaffe ur porslinskopp med fat och silversked. Jag tycker väldigt mycket om doften av vind och solsken i nytvättade lakan.

Simone de Beauvoir skrev i "Det andra könet" om hushållsarbetets förbannelse. Ett arbete som aldrig blir klart, som ständigt måste göras om, som bara uppmärksammas i negativ bemärkelse - nämligen då det *inte* utförs.
- Det låter inte särskilt inspirerande!

Igår var vi några stycken som satt kring ett vackert dukat bord och pratade om porslin - hur man kan ha ett väldigt passionerat förhållande till sitt porslin. Hur kaffet kan kännas motbjudande om det serveras i en kopp som man inte tycker om, eller hur en viss marmeladsked kan vara den enda rätta marmeladskeden.

Medan jag hängde lakan ute på torkställningen i trädgården i dag tänkte jag på det här. Nyligen läste jag Yrsa Lindqvists bok "Mat, måltid, minne" (2010) som framhöll att människor tenderar att ha mycket bestämda uppfattningar om traditionerna och matordningen kring årets olika högtider. Man dukar på samma sätt år efter år och bjuder ofta också på samma rätter vid bestämda tillfällen.

Det är intressant att färgen och formgivningen av dagliga bruksföremål kan ha en så stor känslomässig betydelse. Vore man folkkultursforskare skulle man säkerligen kunna göra en spännande analys av detta. Simone de Beauvoirs pessimistiska syn på hushållsarbetet och husmorssysslorna beaktar inte en viss sorts glädje och tillfredsställelse som också kan finnas bland porslin, silverskedar, linne och gardiner.

torsdag 15 april 2010

Stenar

Det är märkligt så mycket man kan få syn på längsmed vägen till arbetsplatsen. I det skarpa solljuset denna morgon går en prydlig äldre herre genom stan och passerar min väg. Min blick sveper över honom, vänder och återvänder igen. Plötsligt intresserad betraktar jag honom där han går. I famnen bär han en stor sten.

Det hände sig för länge sen i antiken att en annan man vid namn Sisyfos försökte undgå döden och göra uppror mot gudarna. Som straff förvisades han till underjorden där han i eviga tider fick rulla ett stort stenblock uppför en sluttning. Men var gång han kommit upp till toppen slinter stenen och rullar ner till botten av dalen igen.

En annan man vid namn Camus tolkade berättelsen om Sisyfos och såg i hans eviga arbete med stenen en metafor för den mänskliga tillvarons absurditet och meningslöshet. Ett arbete som aldrig blir fullbordat och vars eventuella resultat utplånas av döden.

Men Camus tolkning slutar inte där. Han ansåg att den enda utvägen för Sisyfos och hans bröder är revolten – upproret mot tillvarons meningslöshet. Och upproret det är arbetet. Att fortsätta rulla stenen uppför backen på pin kiv, trots att man vet att allting en dag kommer att utplånas och förstöras – det är att utmana förgängligheten.

Camus skrev: ”Man måste utgå ifrån att Sisyfos är lycklig”. Revolten är det enda som hindrar människan från att resignera. Jag tittar efter mannen med stenen och förväntar mig på något vis att han skall slå sönder en reklampelare eller ett skyltfönster med den, men han fortsätter bara rakt fram med stenen i famnen tills han viker av kring gathörnet. Jag tänker: ”Man kan välja sitt sätt att revoltera”. Antingen kan man arbeta och leva och välja att rulla livets Sisyfossten – eller också kan man plocka upp extra stenar längsmed vägen.

onsdag 3 mars 2010

Apropå tolerans

Ett av humanismens jobb är att hitta de blinda fläckarna – sakerna, eller kanske främst idéerna, vi tar så förgivna att vi inte ens märker att de ibland kan leda oss till någonting helt annat än vad vi först kommer att tänka på. Dessa idéer kan vara svåra att diskutera eftersom de blinda fläckarna ofta är så djupt rotade i oss att vi inte vill riskera att någon skall få för sig att vi inte omfattar dem ifall vi tar upp dem till kritisk diskussion.

En av vår tids största blinda fläckar kan kanske vara ”tolerans”. Tolerans är den moderna demokratins honnörsord par exelence. Det är omöjligt att tänka sig att någon skulle gå med på att kalla sig själv intolerant i vårt samhälle. Inte ens den mest inbitna sannfinländare som vill kasta ut varenda finlandssvensk, somalier, ryss, bög, muslim och rumän skulle gå med på att offentligt kalla sig intolerant. Nej, jag är nog tolerant, men… en nynazist är förmodligen precis lika tolerant med reservation…

Igår lyssnade jag på sociologen Jin Haritaworn som höll ett seminarium på Kristina-institutet under rubriken Queer Plots: The German Drama of Gay Love and Migrant Hate, och det var intressanta tankar som framfördes. Haritaworn har undersökt diskussionen kring hatbrott mot homosexuella i Berlin och redovisade för ett par av sina iakttagelser.

Kampanjen, som går under namnet Protect every kiss, genomfördes med hjälp av reklamfilmer och stora reklamposters som klistrades upp på stan, särskilt i invandrartäta områden, där affischerna också var försedda med samma slogan på arabiska och turkiska. På bilderna såg man samkönade kyssar av olika slag, men Haritaworn noterade att de kyssande alltid var vita, unga och vackra. Budskapet som förmedlades genom pressmeddelanden och tidningsrubriker kring kampanjen förstärkte intrycket – det talades om ”våra toleranta värderingar” och ”vårt toleranta samhälle”, i motsats till ”de som utförde hatbrott" och ”de som inte var toleranta". Haritaworn visade med hjälp av tidningsnotiser om hatbrott, olika slag av åsiktsyttringar inom debatten samt inte minst kampanjens mångspråkiga budskap och placering på invandrartäta områden att ”de” som utförde hatbrott ansågs vara invandrare som inte omfattade de ”tyska toleransvärderingarna”. Kampanjens toleransbudskap avslöjade egentligen en annan form av intolerans där de homosexuella och de som tolererar dem framställdes som de som "älskar", medan imigranterna framställdes som de som "hatar".

Haritaworns föreläsning visade att tolerans är betydligt knepigare än det kan förefalla. I varje inkluderande finns också fröet till ett exkluderande – om man tolererar något eller någon tolererar man förmodligen inte dem som inte tolererar samma saker. En av seminariedeltagarna drog efteråt slutsatsen att gay och hetero uppenbarligen kan tolerera varandra så länge alla inblandade är vita och tillhör de privilegierades skara… Det är kanske en hårddragen slutsats, men ett faktum är att det finns en stor hierarkisk skillnad mellan att tolerera, att bli tolererad och att vara den som inte tolereras.


Tyvärr har jag inte lyckats hitta några av de exempel som visades igår men en av kampanjvideorna kan ses på You-tube. Tyvärr är detta dock inte så bra som exempel, men man kan ju lägga märke till att ingen av personerna i videon ser ut att ha särdeles mycket invandrarbakgrund.

torsdag 5 november 2009

Våldets subtilaste mekanismer

Våld handlar som sagt i stor utsträckning om avhumanisering - att inte beakta offrets mänskliga känslor, smärta och förnedring. Nazisternas koncentrationsläger är ett klassiskt exempel på många sätt. Det har exempelvis berättats att lägervakterna försågs med en daglig dos brännvin för att bättre klara av sina uppgifter. Det är helt enkelt lättare att avhumanisera sitt offer i fyllan. Tankarna som får mig att skriva detta kommer från en väns blogg som handlade om våldets sociologi, vilket gav upphov till en spin-off av tankar hos mig.
Det finns också många andra exempel på avhumaniseringen i nazistlägren – hela behandlingen av fångarna visar på ett ofantligt projekt med syfte att beröva dem deras människovärdighet. Det har gjorts på andra ställen och det görs fortfarande, det enda speciella med nazisternas försök är att vi har tillgång till en ovanligt täckande dokumentation. Systemet med lägren var som sagt en total avhumanisering av offren - en sådan är så gott som nödvändig för att en likande plan skall gå att genomföra.
Lägren tog ifrån fångarna alla tecken på individualitet i form av egna kläder eller personliga tillhörigheter. De drevs framåt i stora kollektiva flockar som boskap där den ena individen inte skilde sig från den andra. Det var antagligen ingen slump att de transporterades i boskapsvagnar eller att fångnumret tatuerades in på armen som man märker boskap. Då alla personliga drag tagit ifrån dem var fångarna inte längre mänskliga individer, bara ett djur bland andra som man kunde göra vad man ville med. Inte ens de fruktansvärda medicinska experimenten som utfördes på vissa lägerfångar utgör något märkligt i fall man ser på människor i ett sådant sammanhang – de är ungefär jämförbara med djurförsök.
Det här är saker som påpekats många gånger förut. Personligen har jag tänkt att det finns ytterligare ett exempel att tillfoga till denhär listan för att riktigt förstå hur utstuderat ett sådant här företag kan vara.
Den som idag besöker Auschwitz lär fortfarande kunna få se högarna av avklippt hår i en lagerbyggnad på området. Håret har missfärgats av tiden men fortfarande är de samlade i prydliga flätor och lockar. Att se dehär bergen av hår kan kanske hjälpa en besökare att på sätt och viss förstå hur ofattbart stort detta brott var – på samma sätt som högarna av skor, kläder och andra personliga tillhörigheter berättar om samma sak. Men samtidigt talar dessa högar än en gång om det grymma i nazisternas plan. För besökaren som betraktar högarna försvinner på något sätt uppfattningen om den enskilda individens lidande in i den anonyma massan. Det blir för stort och ofattbart att försöka föreställa sig vad ägaren till just det där paret glasögon upplevde.
Men vilken var den verkliga poängen med att klippa av fångarna håret? Den mest uppenbara är den hygieniska orsaken – lössen frodades i lägret. Men tror man verkligen att nazisterna bekymrade sig för fångarnas hygien?
Den andra förklaringen som historieböckerna brukar komma med är att tyskarna tänkte använda håret som råmaterial för textilindustrin – ibland står det till och med att man hade tänkt täta u-båtar med det. Det här må vara den förklaring som nazisterna själva kom med och den må till synes vara sann – men faktum är att denna förklaring uppvisar en bristande förståelse för våldets regi i sin subtilaste och mest utstuderade form.
Man kan förstås påpeka med rätta att de som dog i lägren kanske inte saknade sitt hår men faktum kvarstår att mänskligt hår, till skillnad från andra fibrer, är förknippat med många föreställningar och värderingar. En människas hår är också en central del av hennes identitet, självbild och personlighet – på det sättet är det alltid en våldshandling att raka av eller klippa en annan människas hår mot dennas vilja. Det är inte för intet som hårklippningen använts som en straffmetod under historien. Det mänskliga håret har inom olika kulturer förknippats med liv, mod och kraft. Att klippa någons hår har således varit ett sätt att symboliskt beröva denna människa hennes livskraft. För judarna är denna symbolik särdeles bekant – i judarnas heliga bok, vårt Gamla testamente, förekommer berättelsen om den oövervinnelige Simpson som förgjordes av den svekfulla Delilah som klippte av hans hår och överlämnade det till hans fiender. Seden förbjuder än idag vissa ortodoxa judar att klippa sina polisonger. Det var alltså knappast något slumpartat infall som fick nazisterna att klippa sina judiska fångars hår.
Faktum är nämligen att hur omänskligt grymma högarna av mänskligt hår i Auschwitz i sig än kan förefalla så är de som ”råvara” för industrin betraktat en försvinnande liten och obetydlig mängd som man knappast har haft någon större nytta av. Att samla ihop det hade inte ens i det av kriget utarmade och fattiga Tyskland någon nationalekonomisk betydelse.
Nej, den subtilaste grymheten i våldshandlingen att beröva någon annan människa håret ligger inte egentligen i själva klippningen utan just i detta försök att reducera det avklippta hårets symboliska betydelse till ”simpel råvara” – som om det var någonting lika banalt som ullen från ett får. Således kan man på sätt och vis säga att då historieböckerna upprepar den propaganda som nazisterna spred ut om att håret skulle användas till u-båtstätning, upprepar de och förstärker de, utan att tänka efter nazisternas mest subtila grymhet.
Så fungerar våldets subtilaste mekanismer.
Alla foton från museet i Auschwitz-Birkenaus hemsidor: www.auschwitz.org.pl