Julrosorna

Jag har haft mina julrosor i snart tio år nu. På dessa år är det bara två gånger då de faktiskt blommat i mars. Jag är så förtvivlat sentimental när det kommer till blomster att jag nu skulle kunna utgjuta mig om vad detta betyder för mig en avsevärd stund. Men jag ska kanske bespara omvärlden det.

Låt mig nu ändå bara säga det att julrosor ska betraktas i lampsken med mörker runt omkring.  

Ljusfenomen

En kväll för inte så länge sedan läste jag i Thomas Kuhns Structure of Scientific Revolutions om upptäckten av elektriciteten.

Samma natt vaknade jag och fick för mig att borsta håret. Där stod jag i det kompakta mörkret i badrummet och plötsligt såg jag hur det flög små ljusgnistor av statisk elektricitet som sprakade genom mörkret.

Jag vet inte om det var någon vetenskaplig revolution direkt - men åtminstone var det ett litet pradigmskifte i min tillvaro att inse att man faktiskt bara behöver borsta håret för att bokstavligen bli ett ljusfenomen.

När jag vaknade följande morgon sken solen.

Sylvias julvisa och värmepannan Etna

 

Jag bor i de eviga vårarnas land, der glödande drufvorna gro. 

Cypresserna dofta vid hafvets strand; der har jag mitt ensliga bo. 

Det flammande Etna, det gnistrar så skönt; 

och luften är vårlig, och gräset är grönt.

God Jul

och

Gott Nytt År 2015!

De första orden

Häromdagen fick jag ett exemplar av en sliten läsebok i min hand. Det var Zacharias Topelius Naturens bok. Läsebok för de lägsta lärowerken i Finland från 1856. Naturens bok är kanske inte riktigt lika känd som läsebokens andra del, nämligen Boken om vårt land som gavs ut 1875, men tillsammans bildar dessa två böcker en helhet som otaliga generationer av skolbarn har läst ur.

Förr i tiden hade läseboken en dubbel funktion i skolundervisningen. Den användes som textbok i undervisningen i realämnen så som i det här fallet botanik, zoologi, fysik och kemi. Men den hade också en funktion som läsebok i nutida bemärkelse, alltså som den bok ur vilken barnen lärde sig att läsa. De första styckena i boken är därför enkla texter med korta meningar anpassade för en nybörjare inom läsekonsten.

Jag frågade en vän om hon kommer ihåg de första meningarna i boken Nu ska vi läsa. Ur den boken lärde vi 1990-talsskolbarn nämligen oss konsten att lägga bokstav till bokstav och bilda ord. Hon svarade utan att tveka: "Mor ror. Far är rar. Ros. Pi." Om man googlar på nätet märker man snart att det är ganska många andra som också förevigt kommer ihåg detdär med roende mor och rara far trots att det ju bara är nonsens.

Om inget annat så visar det där med mor som ror hur kraftfulla de allra första orden man läser i en skolbok kan vara. Det vi lär oss i skolan fastnar (åtminstone i början, får man väl tillägga). Till och med när det är helt onödig kunskap. Till och med när det närmar sig gränsens till det absurda.

Hur skulle det då vara om det i stället för någonting ganska harmlöst som att far är rar skulle ha stått så här:

"Gud är stor. Gud är god. Gud har skapat himmelen. Gud har skapat hafvet. Gud har skapat jorden. Gud har skapat dig. Tacka Gud. Frukta Gud. Älska Gud."

Det är någonting väldigt övertygande med det där. Korta meningar. Ett koncist budskap. Inget rum för tvekan. Och ovanpå det känslorna. Rädsla. Tacksamhet. K-ä-r-l-e-k. Tänk om det hade varit det man stavade sig igenom som sjuåring?

Ibland diskuteras det huruvida nutida historiker inte riktigt förstår vilken betydelse religionen hade i människors liv i förfluten tid. Det må nu vara hur det vill med den saken - det finns säkert historiker som inte alltid tänker så mycket på det, men det finns också många som gör det mycket bra. Men vill man påminna sig kan man alltid föreställa sig hur ens eget liv skulle ha sett ut om de första orden som öppnade dörren till läsekonstens hela magiska värld hade varit:

Gud är stor.

Novembersöndag

Novembersöndag. Då passar det bra att röja upp lite. Först kändes det onekligen som en hednisk tanke, men till slut beslöt jag mig i alla fall för att inte vara sentimental. Och nu kan jag åtminstone intyga att det blir riktigt skapligt bad i söndagsbastun om man eldar med en trave Readers digest och Bra böckers lexikon.

Ord

Det är en välkänd sanning att ord kan vara knepiga. Sådär som ordet "märklig" i den här bloggens rubrik. Nuförtiden uppfattas ordet märklig oftast som synonymt med ord som konstig, egendomlig, underlig eller avvikande. Men tittar man i gamla 1800-talstidningar upptäcker man snart att ordet då oftast bara betydde någonting anmärkningsvärt eller notabelt.

En historia värd att notera eller en skum historia?

När man sysslar med idé- eller begreppshistoria blir man ganska fokuserad på ord. När man har hållit på ett tag blir man plötsligt extremt skeptisk till nästan alla ord. Så till den milda grad att just nu är ord i allmänhet något av ett problem för mig faktiskt.

Så fort man börjar fundera över vad ett relativ abstrakt ord egentligen betyder (så där som bildning, demokrati, rättvisa eller impressionism...) och vad vi egentligen menar när vi använder detta ord, så hamnar man in i en spiral som aldrig tycks ta slut. För att förklara vad man under 1800-talet menade med ett ord som "bildning" måste man ta till ord som är precis lika abstrakta, så där som civilisation, kultur, kunskap, förnuft, dygd och karaktär. Och för att kunna förklara allt det här i sin tur behöver man ord så som individ, samhälle, plikt, ansvar, egoism, individualism och sedlighet.

Problemet här är för det mesta inte att historiker missar det där med att innebörden av de ord de använder med kan variera. De vet att man inte kan ta för givet att innebörden av de centrala begrepp man använder är uppenbar. Problemet handlar mer om att ju längre bort från kärnbegreppen man rör sig, desto oftare blir man tvungen att ta genvägar och helt enkelt bara använda orden utan att närmare befatta sig med vad de betyder eller har betytt.

För att nu ta ett exempel på det så ser man ibland att begreppet "bildning" som idag ofta diskuteras som en form av "självförverkligande" (ett slumpartat exempel på det här). De flesta som gör det är helt enkelt omedvetna om att uttrycket "förverkliga sig själv" är ett begrepp som inte kommit in i vårt språkbruk förrän under 1900-talet och att det bygger på en världsbild som var fullkomligt främmande för de flesta människor som använde sig av begreppet "bildning" under 1800-talet. Det är förstås i sig inget som hindrar att vi idag diskuterar bildning som någonting som handlar om självförverkligande och personlig utveckling. Men problemet är att man ibland tar med sig den förståelsen av ordet då man läser en 1800-talstext som handlar om bildning. Och då blir det lätt ganska fel.

Det praktiska problemet med allt det här är förstås att vi aldrig skulle komma till saken om vi hela tiden var tvugna att förklara vad vi menar med alla de ord vi använder. Så jag antar att man får finna sig i att språket är ett ganska trubbigt och oskarpt redskap. Men vill man leta efter svagheterna i vilket resonemang som helst så lönar det sig ofta bättre att inte fokusera på de mest centrala begreppen i sammanhanget, utan att i stället vända uppmärksamheten mot de stödbegrepp som kretsar kring de centrala begreppen. Det är för det mesta där det märks bäst om man har förstått vad huvudbegreppen verkligen går ut på. 

Den är här...

Den är här... just när jag skrev det slog det mig att det nog lika gärna kunde handla om snön som av något okänt jävelskap har uppenbarat sig över natten (Föll den från himlen eller växte den upp ur marken? - Hur som helst, det måste ha varit obehagligt, som muminpappan skulle ha sagt), men jag tänker förstås mest på det inbundna resultatet av de senaste årens arbete som jag fick i mina händer på förlaget i går.

Det är nu inte första gången som jag håller i en bok jag varit med om att jobba fram, men ta mig katten om det blir mindre märkligt för det. Någon slags magi som gör att den där texten som såg så rörig ut på skärmen, plötsligt blir en bok.

Som de förra gångerna är det också en blandad känsla av lättnad över att vara färdig med ett långt arbete och en känsla av att nu är det dags att summera erfarenheterna och försöka lägga på minnet vad man ska tänka på till nästa gång. Varje bok är annorlunda, men varje gång lär man sig saker man kan ta med sig till nästa. Det är nog det jag uppskattar mest av allt.