adjö till civilisationen

Jaha. Nu var det då dags att bege sig iväg till diverse julefirande ute i förskingringen. Mina nätkontakter kommer således att vara ytters sporadiska framöver och bloggandet blir ganska sparsamt.

Som säkert en del av er redan vet kommer jag att vara forskningsledig i januari. Även då kommer alltså mina interneträffat att vara mera sparsamma.

Vill man mig något fram till den första februari lönar det sig alltså inte så mycket att maila eller facebooka utan telefunkeln rekommenderas istället livligt.

Jag försöker komma ihåg att ladda den ibland.

Ha det så gott alla vänner - kram på er!

Julens queera budskap - "man" föds inte till kvinna

Det var min avsikt att kommentera detta redan igår, men det blev ingen tid över. DN publicerade igår en artikel (läs artikeln här) om svenska forskare som hade kommit fram till att 33 % av unga, svenska kvinnor i ålder 18-24 år hade haft någon form av sexuell erfarenhet med en person av samma kön medan bara 8% av motsvarande grupp svenska pojkar hade gjort något liknande. DNs artikelskribent och forskarna spekulerar kring orsakerna till detta och en av orsakerna anses vara att många i den yngre generationen har slutat betrakta sexualitet som en identitetavgörande faktor utan mera som olika enskilda handlingar som man kan göra utan att för den skull betrakta sig som varken homo- eller bisexuell. Man betraktar och uppskattar alltså sig själv och sin partner i egenskap av person – inte kön. Detta, tillsammans med kommentarer kring detta tema av diverse vänner igår får mig att tänka: är det så att HBQ (möjligen också T??)-rörelsen inom kort står inför samma utmaningar som feminismen som rörelse redan länge brottats med? Det vill säga, problemet med att många upplever det som svårt med en allt för stark koppling mellan kön/sexualitet och identitet. Det här problemet är ur feministsynvinkel redan väldigt bekant. Sedan den första, inledande kampen för kvinnors rättigheter är lyckligt genomförd, och allt fler börjat uppfatta det som om jämlikheten mellan könen är införd, åtminstone så tillvida att de inte dagligen stöter på uppenbara orättvisor förknippade med deras kvinnliga könstillhörighet, börjar väldigt många kvinnor uppleva den starkt kvinnobetonande identitet som den feministiska rörelsen omger sig med, som begränsande. Man vill helt enkelt inte gå omkring och konstant uppfatta sig själv som ett kön (kvinna) utan man vill vara den man är –alltså som min rubrik parafrerar –kvinnorna vill inte låta sig tvingas in i den ständiga rollen av ”det Andra” i Simone de Beauvoirs bemärkelse av ordet – även ett kvinnligt ”man” vill i främsta hand betrakta sig själv som en person. Man vill alltså inte längre varken födas eller bli kvinna, utan vara människa, helt kort och gott. Som rättighetsrörelse har HBTQ-rörelsen kommit igång mycket senare än feminismen och det är kanske därför naturligt att den alltså inte ännu helt kommit till samma problem som feminismen. Då rörelsen får vind under vingarna kan det emellertid med tiden bli allt svårare för många att identifiera sig med (illusionen av??) queerrörelsens budskap om att sexualiteten skulle vara den mest betydelsefulla faktorn i en människas identitet. Till och med inom en rörelse som queerrörelsen (vars själva grundidé är revolt mot normer) finns det dessvärre normer för hur man förväntas vara som person, vilka med tiden kan börja upplevas som begränsande för somliga. *** Och kanske kan man också delvis förklara den stora skillnaden mellan könen i de citerade procenterna i början, med just detta? Kanske är många kvinnor, som varande ”det Andra”, vid det här laget redan mer vana vid att revoltera mot utifrån påtvingade identitetsetiketter både då det kommer till kön och sexualitet? Medan män i sin tur – vana som de är att uppfatta sig själva som ”det Första”, i Beauvoirs mening av ordet (alltså det normativa, allmängiltiga, mänskliga), inte ännu har hunnit vänja sig vid idén att även deras köns och sexualitet styrs av roller, som de kan tvingas revoltera mot och bryta sig ut ur?

Midvinter

Idag är det den kortaste dagen på hela året. Och det snöar. Jag smakar på ordet midvinter och tycker att det smakar gott. Kallt och glittrigt på något vis – men inte så kallt att man fryser om tårna. Däremot fastnar det kanske lite i tänderna då man tuggar - en tydlig bismak av tjinuski med frusna tranbär. Tranbär ja, jag tänker på att kärret, där vi ännu för två veckor sedan hittade massvis med tranbär, nu ligger inbäddat under ett fluffigt termotäcke av snö. Då, på samma gång hittade jag också två stora kantareller – det blev alltså smörgås med stekta, färska kantareller till första advent. Men nu är det nog kört, flera kantareller lär man inte hitta. Det får bli sedvanlig lutfisk på julafton. Det här med jul är en knepig sak. Man har så höga förväntningar och det är lätt hänt att det inte alls blir som man hoppats. I vår annars väldigt fredliga familj brukade det förr höra till att alltid ha ett riktigt praktgräl någon gång under julaftonseftermiddagen. Nu för tiden då det här med familj har blivit en allt mer komplicerad sak för mig, så har jag i alla fall lärt mig att gå ur vägen för den då det behövs. Julen är inte heller längre så mycket glögg, gris, gröt och pepparkaka. Jag bryr mig inte så mycket om huruvida julen följer alla de vanliga mönstren eller inte. På julaftonsdagen, då det ännu är ljust ute går jag ut i skogen och klättrar upp på Tomteberget i norrskogen och ser ut över havet och öarna. Det måste medges att det har funnits jular då jag suttit på stenen där uppe och inte alls känt mig särdeles julig. Men det har också funnits år då jag suttit på en kullblåst gran och blickat ut över Finska viken och sjungit ”gläns över sjö och strand” för full hals. Det här med jul är ganska långt vad man gör det till och fördelen med att fira den ensam i skogen är att man kan gasta på bäst man vill ifall man känner sig frustrerad. Så nu är det jul i vår älskade Nord, är det jul i vart hjärta också? Men egentligen, egentligen är det inte julen som spelar någon roll. Det viktiga och det fina är att just i dag är det vintersolstånd och midvinternatten är som djupast. På torsdag då vi firar julafton är det alltså redan ljusare. Och bättre tider är på kommande.

Bättre tider, ljusare tider, varmare tider. Det vill jag tro på. Kalla mig positivist den som vill...

Ironi som historisk metod?

För tillfället befinner jag mig ungefär halvvägs igenom en ny bok av Frederic Spotts, The Shameful Peace – How French Artists and Intellectuals Survived the Nazi Occupation. Det är en intressant och bra bok på ett tidigare inte allt för uppmärksammat tema som tar upp flera viktiga frågor om kulturutövares samhällsansvar. Vad bör man exempelvis anse om franska konstnärer som ställde ut sina verk på utställningar organiserade av nazisterna? Och hur skall man förhålla sig till kulturpersonligheter som bevistade konserter och föredrag på det nazistiska kulturinstitutet i Paris under ockupationen? Var de kollaboratörer eller bara sociala opportunister som var där på grund av mängderna gratis champagne som serverades? Och hur skall man förhålla sig till de franska förlagscheferna som uppenbarligen nästan självmant slutade publicera verk av judiska författare för att de tyska ockupanterna inte skulle dra in deras ransoner av det papper som behövdes för tryckningen av andra böcker? Alla dessa frågor är ovanligt intressanta och brännande. Ändå upplever jag någonting mycket problematiskt i Spotts sätt att behandla sitt ämne. Texten är alldeles för lätt att läsa – och dessutom rolig. Varje gång det på något vis bränner till och en riktigt svidande fråga skymtar till, blir författaren plötsligt bitande ironisk och citerar någon liten, kufisk detalj som att till exempel Hitlers egen Mein Kampf (på franska Mon combat), faktiskt hörde till de böcker som nazisterna själva förbjöd och förstörde i Frankrike genast efter ockupationen. Som läsare tappar man då helt fokuseringen och reagerar istället nästan som Elisabeth i Astrid Lindgrens Madicken - "Dom var ju inte riktigt kloka domdär nazisterna". Här ligger just det stora problemet med ironi som grepp. Det antyder att objektet för ironin är irrationellt och helt enkelt inte befinner sig på samma moraliska, intellektuella eller upplysta nivå som det ironiserande subjektet. Ironi är också i vardagliga situationer människor emellan någonting man tar till för att avvärja sig mot någon eller någonting man inte förstår och vars värderingar man inte delar. På så sätt är nazismen ett mycket tacksamt objekt för ironi då man vill visa att man inte på något vis delar dess åsikter. Men häri ligger en stor intellektuell lättja. Det metodologiska problemet med ironi för en historiker ligger i att ironin antyder att någonting inte går att förklara, att de handlingar man ironiserar över är irrationella infall hos ”lägre stående” varelser som inte kan eller förtjänar att förklaras. Men nazismen var, och är, inte ett irrationellt och slumpartat infall, omöjlig att förklara. Nazismen var tvärt om ett praktexempel på de mekanismer i mänskligt beteende som under vissa omständigheter så att säga kan slå riktigt fel. Nazismen aktualiserar som få andra företeelser otroligt viktiga frågor om ansvar och skuld, om vad man som människa kan förväntas godkänna och inte godkänna i sitt eget, privata och vardagliga liv. Och bara genom att försöka finna svaren på dessa frågor och genom att förstå dessa mekanismer som styr vårt beteende inför sådana frågor kan man undvika att falla i liknande gropar i framtiden.

*** Och varför förbjöd då tyskarna fransmännen att läsa Mein Kampf?

Jo, nazisterna hade ju inget intresse av att fransmännen skulle ha reda på att Hitler ansåg dem vara undermänniskor. Det var ur tyskarnas synvinkel bättre så för den allmänna ordningen i det ockuperade området...

Till Staffan stalledräng och dom andra

Lagom till Lucia-dagen började det snöa. Jag satt vid skrivbordet och ritade utan några direkta idéer. Tänkte på alla Luciatåg jag medverkat i som barn.

Marc Levengood skrev i sin lilla bok "Sucka mitt hjärta, men brist dock ej" om sina Luciaminnen från grundskolan. På hans klass fanns det en flicka med långt, blont hår som fick vara Lucia. Levengood skriver att hon gjorde det så bra att hon fick vara Lucia också nästa år, och nästa - och nästa.

Det finns en slags Luciatågshierarki. Först kommer Lucia och alla tärnorna. Sen kommer stjärngossarna och tillslut tomtarna. I Levengoods skola kom det sedan ännu ett gäng troll - allra sist. Man anar en Levengood inte uppfattade det som en komplimang att han år efter år fick gå bland trollen.

Som barn uppfattar man orättvisa otroligt starkt. Det skär i hela ens varelse då man upplever att man rangordnas eller ordnas in i orättvisa hierarkier som man inte kan påverka. Vuxna kan ibland vara otroligt okänsliga för sådana känslor hos barn. Tycker bara att det är hur sött och trevligt som helst, och missar helt hur orättvist det kan kännas att aldrig få bli någonting annat än tomte.

Nu skall det förstås i ärlighetens namn erkännas att jag inte direkt talar i egen sak i detta fall. Som barn var jag så ljuslockig och välartad att jag till och med blev Lucia ett antal gånger. Men å andra sidan blev jag alltid vald till sist då det skulle väljas lag i gymnastiken, så den där känslan man får i sådana situationer är i alla fall otrevligt bekant.

Alltså, först i Luciatåget, men sist i gymnastiken. För min del jämnade det ju ut sig. Men om man ännu 20 år senare kommer ihåg hur ledsen man blev så undrar man ju nog - var det riktigt värt det? Och sen fanns det ju alltid sådana olycksbarn som fick gå sist i Lussetåget och dessutom blev valda sist i gymnastiken.

Och jo, jag vet, det är kanske lite fånigt av mig att vara upprörd över sådana här saker fortfarande. Men det jag funderar över medan jag sitter och ritar en liten Staffan stalledräng tänker jag framföra som mitt försvar. Skulle det accepteras om någon på exempelvis en arbetsplats, bland vuxna människor, fick för sig att år efter år, rangordna samtliga arbetstagare enligt en diffus och obestämbar "vackrast och snällast" hierarki och sedan beordra dem att tåga omkring enligt den ordningen?

Stjärnornas tröst

Jag har frågat en stjärna i natt -- ett ljus långt bort där ingen bor --:

"Vem lyser du, främmande stjärna?

Du går så klar och stor.

"Hon såg med en stjärneblick, som gjorde min ömkan stum: "Jag lyser en evig natt. Jag lyser ett livlöst rum. Mitt ljus är en blomma som vissnar i rymdernas sena höst. Det ljuset är all min tröst. Det ljuset är nog till tröst." Karin Boye

På jakt efter gamla pengar

Det finns gamla pengar, sådana som vissa familjer besitter - och så finns det gamla pengar. Eller snarare sådana som passerat bäst före datumet. Lilla Mommo hade bestämt att nu skulle hon definitivt övergå till eurotiden – och hon hade inte tänkt förlora ett penni, nej förlåt, en cent på den affären. Därmed skulle barnbarnet, det vill säga jag, skickas till Finlands Bank för att växla in alla gamla mark till euro och medan den nya biskopen vigdes till sitt ämbete i radion under första advent, involverades samtliga familjemedlemmar i en rejäl skattjakt genom hela huset för att hitta all den världslig mammon som gömts på diverse säkra ställen sedan huset byggdes för sisådär hundra år sedan. I ett stort och gammalt hus finns det många ställen att gömma saker på – eller bara lägga undan dem på och glömma bort. Vi letade i byrålådor och på vinden, i gamla syltburkar och i madrasser. De mynt och papperspengar som upphittades samlades på köksbordet och utgjorde tillslut en hel liten skatt. Bruna enmarkor i papper från 1963 fanns det en hel liten bunt av, en del av de nyare femmarkorna med isbrytaren på och ett par av de nyare sedlarna, bruna, blå och gröna. Ett gammalt kuvert med ett stipendium jag fått på tvåan i lågstadiet upphittades också och tillfogades samlingen. När allt var ihopsamlat räknades alltihop omsorgsfullt av Mommo som för ett tag uppenbarligen kände sig lite grann som Krösus Sork med sin blänkande hög av penningar framför sig. En ganska ovan känsla tror jag det var. Den sammanlagda summan var nog inte så mycket att skryta med – vad skall man månne räkna med för värde på 10 penni numera, för att inte tala om 1-pennina? Men däremot var den sammanlagda vikten någonting i särklass. Då jag packade alltihop i väskan vägde det nog ett par kilo extra. Jämför man värdet och vikten inser man att det nog börjar vara ett tag sedan de här slantarna var aktuella. - Metallskrot, tänkte jag. Det är ungefär vad marken numera är.

Allt klart!

En deletapp är uppnådd.

I morgon går Biografiskt lexikon för Finland II till tryckeriet och den senaste tidens dödlinjestress är därmed över. Så skönt, så skönt såskönt såsköntsåskönt.

På fredag skall jag ta ut övertidstimmar och sluta tidigt. Dricka lite bubbel och vara glad.

Dessutom var det någon som ringde mig idag och sa att jag får pengar. Kan jag vänligen uppge mitt kontonummer? Jasså, jaha. Tackarochbockar. Så roligt så roligt. Sånt händer inte alla dagar.

Och sen har jag blivit bjuden på en så fin fest att lilla Mommo där hemma kommer att få stora dåndimpen då jag ringer ikväll och berättar om allt (särskillt då om menyn...). Och Mofa kommer att vara stolt. Sånt är viktigt.

- Tänk om alla dagar kunde vara som den här? Men då skulle det väl inte kännas riktigt lika bra som det gör nu...

Krigsbarn

Igår firades här i Finland att 70 år förflutit sedan Vinterkrigets utbrott. Jag tror inte att det finns någon av oss finländare som inte har en personlig relation till de 105 dagarna mellan den 30.11.1939 och den 13.3.1940, må så vara att de flesta oss inte ens var födda då. Min mormor firade sin födelsedag samma dag som vapenen tystnade – i vår familj firar vi alltså freden med kaffe och kaka vartenda år. Kanske kan man säga att vi alla till mans på sätt och vis är barn av Vinterkriget. Den uppsjö av litteratur, minnen och memoarer som årligen utkommer i vårt land på detta tema är ännu, 70 år senare, icke föraktlig till omfånget. Vinterkriget har, som 1808-09 års krig före det, blivit till en del av vår kollektiva finländska nationalidentitet.

Kanske just därför glömmer man gärna fortfarande bort att våra finländska upplevelser hör hemma i den större, europeiska kontexten. Den franska tidningen Le Figaro uppmärksammade igår en grupp människor som man finner i många av de länder som var involverade i andra världskriget – nämligen krigsbarnen. Men inte sådana krigsbarn som skickades undan bombningarna från Finland till Sverige med adresslapp kring halsen, utan de otaliga barn som blev resultaten av förbindelser mellan tyska soldater och kvinnor runt om i Europa.

Le Figaro uppger att dessa barn bara i Frankrike omfattar ca 200 000 personer och i Belgien och Holland finner man ungefär 60 000. Därtill kommer de barn som återfinns i exempelvis Danmark, Norge och – Finland. Le Figaro uppger att barnen med tyska, alltför ofta okända, soldatfäder i vårt land uppgår till 4000.

Marianne Junila som undersökt dessa barns öden i Finland, uppskattar aningen mer försiktigt att mellan 1-500 barn i norra Finland var resultatet av en förbindelse mellan en tysk soldat och en finsk kvinna. Hon citerar också siffror som uppger att det totala antalet sådana barn i hela Europa uppgår till 200 000 - Må vara att det således är svårt att veta vilket det verkliga antalet är, men säkert är att mörkertalet också kan vara stort. Många av dessa barn med blandad härkomst har mött mycket förakt och oförståelse på grund av den såriga historien i de före detta ockuperade länderna så som Norge och Frankrike. Det är först på senare år som de har kunnat organisera sig och dela sina upplevelser – samt inte sällan försöka få hjälp med att ta reda på vem deras fäder har varit. En nyskriven lag i Tyskland låter numera dessa barn få en möjlighet att med hjälp av personkorten i Berlins krigsarkiv, forska efter personuppgifter och identitet på sina fäder.

I Finland har situationen kanske inte varit så inflammerad som i andra länder. De före detta vapenbrödernas barn har inte väckt samma smärtsamma minnen i vårt land som på annat håll. Junila konstaterar också att faderlösa barn och ensamstående mödrar var så vanliga i Finland efter kriget att de inte väckte väldigt stor uppmärksamhet i vårt land. De kvinnor som fått barn med tyska soldater kunde helt enkelt tiga ihjäl faktum och smälta in i mängden av krigsänkor. Att vi i Finland avser någonting helt annat med krigsbarn än i exempelvis Frankrike och Norge är ett tydligt bevis på dessa barns förtigna existens. Krigsbarn i den allmänna, finska vokabulären är inte barn till tyska soldater och mödrar av annan antionalitet utan helfinska barn som försågs med adresslapp kring halsen och evakuerades till Sverige.

Men kanske kan man ändå säga att de finska krigsbarnen har någonting gemensamt med krigsbarnen ute i Europa? En man som le Figaro talat med påpekar att han och alla andra krigsbarn är de första, verkliga européerna, inte tyskar eller fransmän utan både och – ett tyskt pass i ena fickan och ett franskt i den andra. Kanske kan den beskrivningen passa in på den finska krigsbarnen med sin adresslapp kring halsen också?

- Ett barn som av kriget fick två identiteter, två nationaliteter?

 le Figaros artikel kan läsas här

Tro, hopp och kärlek

"Byssanlull koka kittelen full,

sjökistan har trenne figurer:

Den ena är vår tro, den andra är vårt hopp,

den tredje det är kärleken den röda."

God och glad lillajul på er allihopa. Hemma skall vi nu som vanligt ikväll tända tre lyktor i hallen, där också gammelfarfars gamla sjömanskista förövrigt står. De lyser sedan i mörkret genom hela julen.

Det är vackra symboler -

tro, hopp och kärlek.

Monets nymfer

Idag för 109 år sedan, den 23 november 1900, ställde Claude Monet för första gången ut de första av sina berömda näckrostavlor som han hade målat hemma i sin trädgård i Giverny strax utanför Paris. Med anledning av detta fick jag lust att visa några bilder därifrån, tagna i början av juni då näckrosorna blommar.

Näckros heter Nympéa på franska och det är väl inte så svårt att förstå varför - visst är de ju som små vattennymfer? Näckrosorna och den japanska dammen i hans trädgård blev för Monet hans främsta motiv ända fram till år 1926, och han målade dem om och om och om och om igen - i olika ljus och väder, under dygnets olika stunder och under olika årstider. Med tiden fick han allt sämre syn och tillslut var han nästan helt blind men han fortsatte måla sina näckrosor.

Vid första världskrigets slut donerade Monet nitton av dessa näckrostavlor till franska staten och de har sedan dess varit utställda i två cirkelrunda salar i orangeriet i Tuillerierträdgården i Paris. Väl värda ett besök trots den nära nog permanenta kön.

Då jag ser dessa tavlor som inget fotografi i världen kan göra riktig rättvisa tänker jag mitt i novemberrusk och vintergråhet på vänligt solsken som silar ner mellan bladen i en dunge av jättelik bambu som susar lätt i vinden och tårpilarnas långa grenar som doppar sina fingrar i näckrosdammen gröna vatten. Och sen på en underbar picknick med fransk cider (brut) i grön butelj, ost och bröd, halvt gömd bland vajande vallmo på Monets egen äng.

Mitt liv i en monter

Imorgon är det vernissage på en utställning om Gustaf III:s favorit, Gustaf Mauritz Armfelt på Nationalmuseet. Jag har pluggat på hans CV i en vecka för att ha någorlunda koll på alla turerna i hans minst sagt händelserika liv. Låt mig för övningens skull dra en resumé: Gustav (Gösta) Armfelt föddes 1757 i Finland. Efter en olaglig duell i Stockholm 1777 blev han tvungen att hålla sig undan utomlands några år. År 1780 träffade han kungen Gustav III i Spa i Belgien (ja Spa var en gammal kurort och det är därför man fortsättningsvis går på spa då man tar in på en hälsosam badinrättning) och kom i kungens gunst. Därefter återvände han till Sverige, gifte sig och blev utnämnd till allt möjlig bland annat ledamot av Svenska Akademin. Men då Gustav III blev mördad (på den berömda maskeradbalen på operan) hamnade Armfelt illa ut. Den nya regeringen anklagade honom för landsförräderi och han flydde (igen) utomlands medan hans vänner i Sverige blev fängslade. Sedan tillbringade han en lång tid utomlands på olika håll i Europa, bl.a. tre år som inkognito i Kaligua i Ryssland (en gudsförgeten håla!) men också i Berlin och hos hertiginnan av Kurland (vars dotter han hade lite kuckeliku med). Sedan benådades han och reste hem till Sverige igen, blev svensk minister i Wien och överbefälhavare för svenska Pommern under pommerska kriget. Då Finland blev ryskt 1809 reste han hem igen till Finland och övergick i ryska tsarens tjänst, varvid han blev Alexander I:s adjutant och gunstling. Innan han dog 1814 hann han med en hel del som vi kan ta en annan gång… ett händelserikt liv med andra ord. Det jag närmast funderar över är hur skumt det egentligen är det här med att presentera en människas hela liv på ett museum genom att visa olika föremål. Försöker föreställa mig hur det skulle bli om någon försökte göra så med mitt eget liv? -Jaha, här har vi då några porslinstallrikar som tillhört Fröken Julie. Tillverkade av Arabia ca år 2000. Här intill kan vi se en jacka som tillhört samma fröken – den är tillverkad i Indien av företaget H&M och var relativt modern år 2009... Det låter nog inte särskilt spännande. Men men – kanske om 200 år? Nåja, anyway – några smaskiga detaljer måste man ju också ha med: Armfelt var ett societetslejon som lät måla ett porträtt av sig själv endast iförd en björnhud och med sitt långa, blonda hår som en gloria kring huvudet – ytters pikant! tyckte societetsdamerna på 1700-talet och gav honom hedersutnämningen ”Nordens vackraste man”.

Jag funderar över vilka lustiga maskeradfotografier av mig man kunde dra upp i utställningen om mitt liv? Kanske ett facebooktestresultat kunde funka som ett intressant omdöme om mig - ”en besserwisser med ovanlig smak”? Nä, hur jag nu än försöker så låter det nog inte som om utställningen om mitt liv skulle bli riktigt lika spännande som Armfelts. Men man vet väl aldrig… Hur som helst - den som vill veta mer om Armfelt aka Nordens vackraste man, kan gärna komma och titta på utställningen.

bilkälla: http://www.nba.fi/img/87a95d01.jpg

Wind of change

Det är en konstig känsla det där, när man plötsligt inser att någonting som förut var väldigt viktigt inte längre har någon betydelse. Eller då man upptäcker att man med tiden blivit till någonting helt annat än man hade föreställt sig eller planerat då man var yngre. Jag antar att det är sådant som händer i alla människors liv förr eller senare – det är ingenting märkligt i sig. Tiden läker alla sår, det blir aldrig som man tänkt sig och ditten datten med det. Med tanke på hur många klichéer det finns på temat så måste det ju vara förfärligt allmänt. Javisst, javisst. Men det är i alla fall en ganska spookig upplevelse liksom. Som det här med att egenskaper eller vanor som man har plötsligt kan försvinna helt utan att man märker det. Det bara avtar sakteligen och plötsligt upptäcker man att man inte längre gör som man brukar – kanske märker man det inte ens förrän någonting igen förändas så att man återupptar sina gamla vanor. Själv hade jag i tonåren en ovana att föra konversationer högt med mig själv då jag var ensam som försvann någon gång efter att jag flyttade till Helsingfors. Varför jag inte ens en gång reflekterat över detta vet jag inte, men av någon anledning tycks jag ha återupptagit denna vana nu i höst och först nu märker jag också att den har varit borta. Och sen – just det här med att sakta börja känna att ens liv nog har blivit till någonting helt annat än man hade tänkt sig då man var yngre. Vet inte hur det är med andra, men själv måste jag ganska ofta fråga mig själv: ”Men hur hamnade jag egentligen här?”. Jag menar inte att jag är missnöjd med min tillvaro – på sätt och vis tycker jag till och med ofta att den är mycket bättre än jag hade föreställt mig – men för att nu vara ärlig så är den också väldigt annorlunda från vad jag hade tänkt mig. Jag menar, då jag ser tillbaka tycker jag ju att de flesta steg jag tagit har lett mot just det liv jag lever idag – men ändå var det absolut inte det här som var målet jag hade för ögonen medan jag gick. Uppenbarligen har jag alltså tappat bort mig någonstans på vägen utan att märka det. Lite som då man går ut och gå på en främmande ort för att hitta posten och slutligen finner sig själv på en supertrevlig bar men fortfarande inte har hittat posten. Men när man sen försöker sätta fingret på det exakta ögonblicket då man så att säga gick ”fel” – eller kanske snarare rätt (?) – så går det liksom inte. Det bara hände någonstans på vägen. Det enda man med säkerhet kan säga är att någonting man tidigare uppfattade som ”jag” inte längre är jag – att jag har blivit inte direkt bättre eller sämre, men definitivt ett annorlunda jag än tidigare – och man frågar sig: när hände det, hur gick det till?

På något sätt skulle jag inte vilja nöja mig med att säga: Det bara blev så… Men kanske är det vad man får göra?

Giganten är borta

Bildkälla: http://www.lefigaro.fr/lefigaromagazine/2009/11/09/01006-20091109DIMWWW00600-24-heures-photo.php

Tungt gick ett sorl ifrån Asgårdsvallen: Balder är fallen, glansen är släckt i Den Höges sal! Balder är fallen! Balder är fallen! klagade vinden till regnen, som snyftande gingo i berg och dal. Bäcken i bergen tog ljudet, talte för forsen sitt sorgtunga tal. Forsen högt gråtande budet bar till en älv mellan vide och al. Djupt i dess bölja begravet, budet blev buret i havet: Balder är fallen! Balder är fallen! - havsvågor slunga sig jämrande högt mot Den Höges sal. G. Fröding

En gigant har gått ur tiden. I le Figaro läser jag att Claude Levi-Strauss inte längre lever. Min första reaktion är, skam att medge: - Va? Lever Levi-Strauss?! Den andra reaktionen kort därpå:

- Nej, men är han död?!

Det är lite omtumlande att inse att någon man trodde var död faktiskt lever (eller åtminstone gjorde det till ganska nyligen) bara för att sedan igen inse att han är död. Men orsaken till att jag blir förvånad är enkel - Levi-Strauss, en av vår tids största antropologer, föddes 1909. Han blev alltså hela hundra år gammal innan han dog, enligt le Figaro den 30 oktober i år. Bland moderna, franska tänkare och humanister finns det bara ett fåtal som kan eller kunde mäta sig med Levi-Strauss. Han var den Stora Humanisten - sinnebilden för en intellektuell - han skrev texter som jag knappt begriper men som ändå gör mig glad för att de får mig att anstränga min hjärna så att det knakar - en rollmodell så god som någon med andra ord. Jag är djupt imponerad av hans livsverk. Om man någon gång kunde tillägna sig ens en del av hans kunskaper skulle man kunna vara nöjd.

Levi-Strauss sade saker som:

"I think that a society cannot live without a certain number of irrational beliefs. They are protected from criticism and analysis because they are irrational."

"Music is a language by whose means messages are elaborated, that such messages can be understood by the many but sent out only by few, and that it alone among all the languages unites the contradictory character of being at once intelligible and untranslatable - these facts make the creator of music a being like the gods."

Idag..

...är det en sån' dag... jag nynnar lite på Melina Mercouris titellåt till filmen "Never on sunday" - och funderar lite över hur översättaren riktigt har tänkt då han översatte "Barnen från Pireus" från grekiska till engelska - när började det handla om att man inte får kyssas på söndagar? Nå men, den blev väl kanske roligare såhär:

Oh, you can kiss me on a Monday a Monday a Monday is very very good Or you can kiss me on a Tuesday a Tuesday a Tuesday in fact I wish you would...

Våldets subtilaste mekanismer

Våld handlar som sagt i stor utsträckning om avhumanisering - att inte beakta offrets mänskliga känslor, smärta och förnedring. Nazisternas koncentrationsläger är ett klassiskt exempel på många sätt. Det har exempelvis berättats att lägervakterna försågs med en daglig dos brännvin för att bättre klara av sina uppgifter. Det är helt enkelt lättare att avhumanisera sitt offer i fyllan. Tankarna som får mig att skriva detta kommer från en väns blogg som handlade om våldets sociologi, vilket gav upphov till en spin-off av tankar hos mig.

Det finns också många andra exempel på avhumaniseringen i nazistlägren – hela behandlingen av fångarna visar på ett ofantligt projekt med syfte att beröva dem deras människovärdighet. Det har gjorts på andra ställen och det görs fortfarande, det enda speciella med nazisternas försök är att vi har tillgång till en ovanligt täckande dokumentation. Systemet med lägren var som sagt en total avhumanisering av offren - en sådan är så gott som nödvändig för att en likande plan skall gå att genomföra.

Lägren tog ifrån fångarna alla tecken på individualitet i form av egna kläder eller personliga tillhörigheter. De drevs framåt i stora kollektiva flockar som boskap där den ena individen inte skilde sig från den andra. Det var antagligen ingen slump att de transporterades i boskapsvagnar eller att fångnumret tatuerades in på armen som man märker boskap. Då alla personliga drag tagit ifrån dem var fångarna inte längre mänskliga individer, bara ett djur bland andra som man kunde göra vad man ville med. Inte ens de fruktansvärda medicinska experimenten som utfördes på vissa lägerfångar utgör något märkligt i fall man ser på människor i ett sådant sammanhang – de är ungefär jämförbara med djurförsök.

Det här är saker som påpekats många gånger förut. Personligen har jag tänkt att det finns ytterligare ett exempel att tillfoga till denhär listan för att riktigt förstå hur utstuderat ett sådant här företag kan vara.

Den som idag besöker Auschwitz lär fortfarande kunna få se högarna av avklippt hår i en lagerbyggnad på området. Håret har missfärgats av tiden men fortfarande är de samlade i prydliga flätor och lockar. Att se dehär bergen av hår kan kanske hjälpa en besökare att på sätt och viss förstå hur ofattbart stort detta brott var – på samma sätt som högarna av skor, kläder och andra personliga tillhörigheter berättar om samma sak. Men samtidigt talar dessa högar än en gång om det grymma i nazisternas plan. För besökaren som betraktar högarna försvinner på något sätt uppfattningen om den enskilda individens lidande in i den anonyma massan. Det blir för stort och ofattbart att försöka föreställa sig vad ägaren till just det där paret glasögon upplevde.

Men vilken var den verkliga poängen med att klippa av fångarna håret? Den mest uppenbara är den hygieniska orsaken – lössen frodades i lägret. Men tror man verkligen att nazisterna bekymrade sig för fångarnas hygien?

Den andra förklaringen som historieböckerna brukar komma med är att tyskarna tänkte använda håret som råmaterial för textilindustrin – ibland står det till och med att man hade tänkt täta u-båtar med det. Det här må vara den förklaring som nazisterna själva kom med och den må till synes vara sann – men faktum är att denna förklaring uppvisar en bristande förståelse för våldets regi i sin subtilaste och mest utstuderade form.

Man kan förstås påpeka med rätta att de som dog i lägren kanske inte saknade sitt hår men faktum kvarstår att mänskligt hår, till skillnad från andra fibrer, är förknippat med många föreställningar och värderingar. En människas hår är också en central del av hennes identitet, självbild och personlighet – på det sättet är det alltid en våldshandling att raka av eller klippa en annan människas hår mot dennas vilja. Det är inte för intet som hårklippningen använts som en straffmetod under historien. Det mänskliga håret har inom olika kulturer förknippats med liv, mod och kraft. Att klippa någons hår har således varit ett sätt att symboliskt beröva denna människa hennes livskraft. För judarna är denna symbolik särdeles bekant – i judarnas heliga bok, vårt Gamla testamente, förekommer berättelsen om den oövervinnelige Simpson som förgjordes av den svekfulla Delilah som klippte av hans hår och överlämnade det till hans fiender. Seden förbjuder än idag vissa ortodoxa judar att klippa sina polisonger. Det var alltså knappast något slumpartat infall som fick nazisterna att klippa sina judiska fångars hår.

Faktum är nämligen att hur omänskligt grymma högarna av mänskligt hår i Auschwitz i sig än kan förefalla så är de som ”råvara” för industrin betraktat en försvinnande liten och obetydlig mängd som man knappast har haft någon större nytta av. Att samla ihop det hade inte ens i det av kriget utarmade och fattiga Tyskland någon nationalekonomisk betydelse.

Nej, den subtilaste grymheten i våldshandlingen att beröva någon annan människa håret ligger inte egentligen i själva klippningen utan just i detta försök att reducera det avklippta hårets symboliska betydelse till ”simpel råvara” – som om det var någonting lika banalt som ullen från ett får. Således kan man på sätt och vis säga att då historieböckerna upprepar den propaganda som nazisterna spred ut om att håret skulle användas till u-båtstätning, upprepar de och förstärker de, utan att tänka efter nazisternas mest subtila grymhet.

Så fungerar våldets subtilaste mekanismer.

Alla foton från museet i Auschwitz-Birkenaus hemsidor: www.auschwitz.org.pl

Björnbär

Foto: Fröken Julie

För några år sedan fick jag en björnbärsplanta av Anna. Nu har den vuxit till sig och blivit stor. I år blev det för första gången så mycket bär att det blev till flera burkar sylt.

Men mest tycker jag nog om dem då de blommar i juni.

Tankar kring en telefonkatalog

"Allhelgonaafton", teckning: Fröken Julie Att läsa telefonkatalogen på allhelgonakvällen låter inte särskilt underhållande, men historiker har nu en gång för alla underliga uppfattningar om vad det innebär att roa sig. Och faktum är att om katalogen daterar 1944 så är det faktiskt riktigt spännande. Jag satt i soffan och begrundade innehållet i bokhyllan hemma hos Mo&Mof. General Mannerheims lefnadsminnen (i två band), två exemplar av lilla katekesen från 1923 med flitiga understrykningar och kryss i marginalen (man skulle ju lära sig hela katekesen utantill på den tiden!), familjebibeln i skinnband från 1863 och sen telefonkatalogen för Borgå med omnejd 1944. På den tiden var telefonkatalogen inte särdeles tjock, närmast bara ett litet häfte. Bibeln var betydligt tjockare. Jag funderade över ifall det kanske är symptomatiskt på något vis att det numera är tvärtom? Varje by var också försedd med sin egen växel (öppen mellan kl. 7 och 21, ville man prata på andra tider fick man behärska sig!) dit man först skulle ringa upp och sedan be att bli kopplad till det rätta numret. Sifferkombinationerna vara alltså inte särdeles långa – K. Reimars hemmansägare, hade nummer 29 (samma nr 29 finns förövrigt kvar fortfarande idag, det har bara kommit till en massa nuffer framför genom åren). Växeltelefonisten var naturligtvis underbetald, men hon hade en löneförmån i natura – hon kunde fördriva tiden med att lyssna på folks telefonsamtal. En annan rolig grej var att kolla in vem som hade telefon förstås. Hemmansägare, fiskförsäljare, en och annan villaägare och en häradshövdingska. Och sen – R. Ryti, president. Tydligen hade presidenten en sommarstuga någonstans i Vålax och sålunda även sitt telefonnummer i katalogen. Jag betvivlar på något vis starkt att man i dag kunde få tag på privatnumret till T. Halonen, president, via Eniro. Då jag läste krigstida brev mellan fronten och hemmafronten för min gradu stötte jag ofta på en hel del telefonproblematik. I breven stod det då och då: ”Kära du, jag måste få höra din röst en stund. Jag har beställt samtal klockan 19.30 på torsdag och ringer dig då. Kan du försöka vara hemma?” Att ringa från fronten var oftast omöjligt. Man måste planera i förväg och beställa samtalet. Breven kunde också innehålla rader som: ”linjen brast innan jag hann säga att…”. Hur frustrerande måste väl inte det ha varit? Trådtelefoner är så småningom ett minne blott, man glömmer lätt hur sårbara dessa telefoner var. Samtal bröts och avlyssnades utan större mankemang. Under kalla kriget fanns det en privat telefonlinje mellan Washington och Moskva för att herrarna presidenter i supermakterna skulle kunna konferera direkt med varandra innan de tog sig för att trycka på några knappar och avfyra missiler. Denna telefonkontakt som gick under namnet heta linjen eller röda linjen, upprättades efter Kubakrisen 1963 och upprätthölls uttryckligen med en tråd som gick under Atlanten. Heta linjens exakta dragning var naturligtvis mycket hemlig men som med mycket annat ”hemligt” under kalla kriget så var nog inte heller de facto så riktigt hemligt var heta linjen var dragen, för den råkade nämligen löpa via Stockholm genom södra Finland mot Moskva. Och det handlade bokstavligen om en telefontråd, visserligen nedgrävd i marken men likväl…En släkting råkade en gång av misstag gräva av den då han skulle dika sina åkrar. Uups! Men det blev inget världskrig den gången. Tydligen hade presidenterna inget viktigt att prata om just då. Denna lilla telefonhistoriska utblick får mig i alla fall att igen tänka på hur fort världen de facto har förändrats. Min skruttiga Nokia innebär bara ett litet steg framåt i telefonhistorien – det är inte längre tråden som brister utan batteriet som dör. Frågan är om det är bättre?

Världens underbaraste flicka

På bokmässan förra söndagen var det någon som tryckte en broschyr i min hand om ett bokprojekt med rubriken ”Maailman ihanin tyttö” (världens underbaraste flicka, se fler bilder via länken). Jag lade den i väskan för jag fick en likadan på bokmässan förra året. Idag på lunchen bläddrade jag i en gammal damtidning och stötte på en liten artikel om samma bok. Över köttbullarna och potatismoset blev jag plötsligt riktigt arg. Projektet går ut på att fotografen Miina Savolainen under tio års tid fotograferat unga flickor som vuxit upp på barnhem för att genom fotografierna visa att de är vackra och värda att älskas – fototerapi kallas det – och så långt allt gott. Men sen. Jag vet inte vad jag skall skriva. Boken är vacker. Sagolikt vacker. Fotona är tagna ute i naturen, än i djupaste trollskogen, än på blommande ängar, än ute på fjället. Flickorna poserar utstyrda i prinsessklänningar som små älvor i den stora naturen med drömmande miner och bortvända ögon. Det är sagolikt vackert – men alldeles för sagolikt – och alldeles för vackert. Flickorna ger ett ensamt, sårbart och övergivet intryck. Fotografen framhäver att det handlar om fototerapi – att genom fotografierna upptäcka sig själv som vacker och älskansvärd. Hon påpekar att detta kan vem som helst ägna sig åt – det är till exempel viktigt att föräldrar tänker på att inte bara välja ut bilder till familjealbumet där barnen skrattar, så att inte barnen senare skall få för sig att de inte duger på något annat sätt än med glada miner.

Ja, det är ju bra det där – men vad är det då dehär bilderna signalerar åt barnhemsflickorna? Att man som flicka bara är vacker och älskvärd då man är ensam, utsatt, passiv och klädd i prinsessklänning? Vilken bild ger det? Det påstås att flickorna själva fått välja hur de vill framställa sig själva - men ville verkligen varenda en vara prinsessor? Och i så fall - vad säger det om hur flickor fostras på barnhem i 2000-talets Finland?

Jag menar, idén med att genom fina fotografier visa flickorna som fått uppleva vad det innebär att bli ensam och övergiven, att de är vackra och älskvärda är det ju inget fel på. Men kan man inte vara vacker och älskvärd i sin egen vanliga miljö och i sina egna kläder? Och kan man som flicka inte vara älskvärd även om man är aktiv, stark och glad? Förbaske mig, kan man inte det så ligger ju betydligt fler än bara dessa barnhemsflickor verkligt illa till.

Höst

Efter gårdagens klagan - lite hösteufori. Jag är en kvinna som gillar snabba svängningar. Nä, orsaken är egentligen att jag igår dammsög min kamera på en del höstliga bilder som jag nu kan dela med mig av. Bland annat då denhär. Tagen från städbalkongen på Mechelingatan en dimmig morgon denna vecka. Härlig, tycker jag.

Mörker

Foto: Fröken Julie Varför är dethär med mörker så besvärligt när mörker KAN vara så trevligt? Jag tänker på mörker då man har ett stearinljus mitt i det. Eller mörkret under en varm filt - förslagsvis då en röd filt med vita hjärtan på... Hopplöst är det att stiga upp om morgnarna då det är mörkt. Och inte blir det bättre fram emot eftermiddagen heller då man kommer hem och - det fortfarande är mörkt. Blä. Jaja, det vara dagens gnäll detdär, från en som kom försent till jobbet imorse för att klockan inte ringde och hon istället vaknade då det började bli ljust - med andra ord alldeles för sent. Sen ännu till infodelen: Man får gärna tipsa andra om denna blogg ifall man tror att någon kan vara intresserad. Dock kan man också gärna nämna detta för mig så att jag på ett ungefär vet vem jag skriver för (inte för att jag nu mindar hemskt om någon tittar förbi utan att anmäla sin närvaro, men det är ju roligare ifall man lite vet i alla fall...). Efter lite mixtrande med inställningarna har jag nu sen också lyckats få till det så att man kan kommentera bloggen utan att logga in eller likande. Kommentera gärna om ni har lust - det är roligare om man vet att någon har läst...

Ett sibiriskt kvinnoperspektiv

Förra torsdagen var Emma och jag på ett föredrag om kvinnans situation i Ryssland med Anna-Lena Laurén. - Vad kan man säga? Hon är bra, Anna-Lena. Kunnig, kompetent, energisk och engagerad – en väldigt bra berättare. Förutom att hon är otroligt insatt och kunnig i allt som rör rysk politik, så har hon också ett väldigt personligt förhållande till hela den ryska kulturen. Hon berättar om erfarenheter hon fått av sina många, ryska vänner och reflekterar gärna över kulturskillnader, vad som är det goda i det finska respektive det ryska sättet att se på världen och vad olikheterna kan leda till i form av kulturkrockar. Hennes stil är humoristisk och varm. Det är svårt att inte tycka om henne. Och kvinnornas situation i Ryssland då? Vad kan man säga om den? Tja, uppenbarligen lämnar den en del att önska ur nordisk synvinkel sett – men ryskorna själva verkar inte tycka det enligt Lauréns framställning. Medellivslängden för män i Ryssland uppges vara 62 år – för kvinnor 73. Det är en hujsig skillnad som Laurén tillskriver i första hand den utbredda alkoholismen bland männen i landet. Detta påminner mig om den resa till Sibirien jag var med om för ett antal år sedan. Vi besökte industristaden Norilsk, inte långt från floden Jenisejs mynning i Ishavet som lever på sina koppar- och nickelgruvor långt ute på den vindpinade, kala sibiriska tundran där tjälen aldrig lämnar jorden. Det var i juli och vi närmade oss staden med en skraltig gammal buss för stadstrafik med gamla slitna anslag där det på svenska stod: ”Vänligen tala inte med chauffören” - bussen hade någon gång tjänstgjort inom kollektivtrafiken i Stockholms stad, men hade sedan som uttjänt på något märkligt sätt hamnat där i bortersta Sibirien (det var väl inte första gången i historien det hände heller!). Trots att det var högsommar låg det ännu kvar stora drivor av snö längsmed vägen. Men det var något fel på snön som inte var vit – utan svart. Tundran var trädlös – några enstaka lövlösa fjällbjörkar stack upp, och här och där kunde man se svarta, förkolnade – döda – trädstammar. Luftföroreningarna från gruvindustrin var obeskrivbara, ur de skorstenar man såg formligen välde det ut enorma, svarta moln. När vi kom in i staden var allting grått. Husen, industrierna, marken – till och med maten vi åt (någonslags köttsås med potatis) var grå. Överallt löpte stora rör med trasig isolering över marken – då det är evig tjäle i jorden går det inte att gräva ner kloaker, värmerör eller den minsta elledning. I staden besökte vi den lokala biologiska institutionen som var inhyst i en likadan fallfärdig, sned betongbyggnad med hål i golven som alla andra hus. På övre våningen stod några dammiga gamla uppstoppade djur och skelade som rabiessmittade galningar med sina glasknappar till ögon – på nedre våningen i gatunivå fanns en porrshopp (!). Vi fick veta att den finansierade den biologiska forskningen. Det speciella med porraffären var emellertid att den riktade sig till kvinnor – medellivslängden bland männen i Norilsk var nämligen 49 år (alkoholismen än en gång och det tunga arbetet i gruvorna). Det fanns således gott om ensamma och sexuellt otillfredsställda kvinnor i staden, fastslog vår guide. Så mycket om den saken alltså. Då vi lämnade Norilsk kunde jag inte hjälp att tårarna trillade ner för mina kinder av allt för många insikter på en dag. Vi far för illa fram med vår jord. Och alltför många människor lever under helt odrägliga förhållanden. Ett par år senare hörde jag att ryska myndigheter hade bestämt sig för att stänga staden Norilsk för alla utländska besökare. Officiellt hette det att utlänningarna tog med sig allt för mycket droger till staden. I själva verket tror jag att det handlar om att Ryssland inte vill riskera att någon gör ett stort fotoreportage därifrån i västerländska tidningar. Det skulle vara för skitigt.

(bilderna från Norilsk ovan har jag hittat på google, mina egna bilder från resan är tyvärr inte digitala, men föreställ er något ännu skitigare än dethär så blir det ungefär rätt...)

Blå iris

Foto: fröken Julie Bland det vackraste jag vet är blå IRIS. I min trädgård har jag två stora tuvor.

En blogg om ditt och datt

Foto: Fröken Julie Under en tid har jag skrivit diverse inlägg på facebook, men nu börjar jag tröttna på att lay-out alternativen där är så begränsade och att det är så svårt att få med bilder. Dessutom har jag mer och mer börjat följa med diverse bloggar och fått flera bra idéer på vad man skulle kunna göra, så nu har jag då startat en egen. Det skall bli lite ditt och datt och allt möjligt. Idag hade jag egentligen bara tänkt lägga upp lite bilder från sommaren som jag inte ännu har delat med mig av. De är tagna hemma på landet i vår trädgård i juni. En gråmulen oktoberdag som denna kan man inte göra annat än längta tillbaka lite.

Igår var Emma och jag på premiären av Lilla teaterns nya föreställning Kärleksbrev med Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander. Det var en väldigt bra föreställning av A.R. Gurneys text, som fick mig att tänka på brev, naturligtvis – vad annars kanske? Hur kan två människors brevväxling hålla publiken vaken i två timmar?, frågar sig Märta Tikkanen i programbladet och det är förstås en bra fråga – för publiken var definitivt vaken hela pjäsen igenom. Melissa och Tommy, pjäsens två karaktärer sitter intill varandra vid ett bord och skriver, läser, reagerar och tiger – det är minimalistiskt och mycket uttrycksfullt. I små brottstycken ur en livslång brevväxling träder två människor, deras liv, relationer, misslyckanden och glädjeämnen fram. God jul – glad påsk – förlåt för att det blev som det blev – jag hoppas att – du har inte skrivit – hälsningar till familjen – farväl! Brevväxling är ett sätt att hålla kontakten. Före telefoner och mail, fanns det inget annat sätt. Breven är en genomtänkt helhet under en spontan yta, som förmedlar en bild av brevskrivaren sådan han eller hon vill framstå. Breven tar tid på sig att komma fram – de ”mognar i posten” som Olof Lagercrantz skrev en gång. I brev skriver man inte samma ogenomtänkta dumheter som lätt kommer med i e-post, där ”send-knappen” är alltför lättåtkomlig. Skriver man ett brev mitt i natten får man däremot oftast skriva om det följande dag – i eftertankens kranka morgonljus brukar nattligt drama oftast kännas så fånigt och man bara är glad åt att man aldrig hann posta. Själv förvarar jag en hel liten låda med aldrig avsända brev i mitt privatarkiv under sängen. Kanske skulle det vara någonting för forskningen att bita i? Som yngre var jag urusel på brevskrivning. Kunde inte stå ut med det sedvanliga refererandet av vad man hade gjort som barnaårens brevväxling oftast bestod av. Då jag började jobba på arkiv och kom åt att läsa gamla brev förstod jag att brev kan vara så mycket mer än ett maniskt uppräknande av kalenderns olika punkter. Som pjäsens manliga brevskrivare så riktigt påpekade, är ett brev en genomtänkt gåva som man ger till någon annan. Olikt ett telefonsamtal som är dött och avslutat då man lägger på luren, finns brevet kvar så länge mottagaren väljer att spara det – kanske genom ett helt liv, kanske ännu längre ifall det råkar komma till ett arkiv. Genom brev kan man till och med lära känna en människa långt efter att den fysiska personen är död – gamla brev skulle nästan kunna ses som meddelanden från livet efter detta. Ett brev kräver tid och eftertanke – man måste ha en vilja att offra en stund av sin tid, anstränga sig med att skriva för hand (fastän man naturligtvis kunde använda skrivmaskin), hitta frimärken och posta – och under all denna tid måste man ägna sina tankar åt den mottagare som skall få brevet. Hur ofta tänker man i andra fall så länge och så koncentrerat på någon annan människa? Ett brev som väntar på tamburmattan innanför postluckan betyder att någon människa har tänkt på mig en lång stund – är inte det en mycket vacker tanke?

Arkivens tystnader: seminarium 11.9.2009

Om att närma sig arkiv ur ett queert perspektiv handlade det seminarium jag deltog i på fredagen (med forskarträff som fortsatte under lördagen), förra veckan. Avsikten med dagen var att diskutera hur man kan förstå och tolka arkivens material på ett icke heteronormativ sett, utgående från antagandet att det queera begäret (som arrangörerna så fint kallar det) i så väl skriven text som konkreta livsval lätt förblir osynligt i arkivens heterodammiga gömmor. Historiska och litteraturhistoriska arkiven vid SLS och SKS hade tillsammans framställt en liten utställning med queert material ut samlingarna, som fanns till påseende under dagen. Främst bland alltsamman märktes kanske Tove Janssons underbara ”fittologiska sexspex” i en akt, riktat till Vivica Bandler – där mumintrollen lyste med sin frånvaro – men det fanns också mycket annat intressant. Under dagen diskuterades problemen för forskarna att helt enkelt hitta dessa guldkorn bland materialmassorna i arkiven eftersom exempelvis fungerande sökmaskiner med sökord helt saknas för denhär typen av materialkategorier. Problemet med det hela är att arkiven väldigt långt är bundna av personuppgiftslagen som förbjuder att uppgifter så som medicinska fakta, politisk eller religiös övertygelse, fackföreningsaktivitet – och en persons sexuella läggning lämnas ut till utomstående. Detta medför att även om arkivbildaren, allts den som donerar sina brev och dagböcker till ett arkiv, skulle ge sitt tillstånd till saken, så kan man ändå inte katalogisera materialet i en databas och ange söktermer så som ”homo-, bi- eller trans-”. Därtill kommer det faktum att arkivpersonalen också har tystnadsplikt beträffande liknande upplysningar, vilket gör att de inte heller i princip kan hjälpa forskare att hitta liknande material ifall de tillfrågas. Allt detta medför att forskarna i princip letar mer eller mindre i blindo då de försöker finna material kring queer livsföring i förgångna tider. Ett glädjande undantag i denna problematiska situation är arbetarmuseet Werstas i Tammerfors som sedan några år tillbaka inlett ett projekt i samarbete med arbetararkivet i Helsingfors, för att samla in både föremål och skrivet material kring hbt-rörelsens historia i Finland samt enskilda "queera" livsval. Än så länge är samlingarna dock mycket sparsamma då det kommer till material som är äldre än några tiotal år tillbaka och ganska föreningsbetonade. En av dagens intressantaste inlägg bestod Lisbeth Stenberg från Sverige, utgående från sin forskning om den unga Selma Lagerlöf och hennes tidiga litterära produktion. Hon framlade till exempel den intressanta tolkningen att det inte var Hjalmar Branting och socialdemokraterna som på 1920-talet myntade begreppet ”folkhemmet” – utan att det tvärt om är en mycket äldre idé än så. Hon framhävde att exempelvis den tidiga kvinnorörelsen i Sverige redan från andra hälften av 1800-talet hade använt det goda hemmet som metafor för den goda staten. Att Selma Lagerlöfs tal från den stora rösträttskongressen i Stockholm 1915 fick just rubriken ”Hem och stat” är således inget sammanträffande. Att folkhemmet som begrepp däremot oftast tillskrivs just Branting och socialdemokraterna är således kanske ett typiskt exempel på hur idéer som framförs av en grupp med lägre social status (kvinnor/kvinnorörelsen), plötsligt kan få en helt annan genomslagskraft då de övertas av en grupp med högre status (män/arbetarrörelsen). Med tanke på detta är det kanske också ganska intressant att det första försöket att synliggöra hbt-rörelsen i arkiv genomförs just i arbetarrörelsens regi genom Werstas. Det är förstås ett mycket positivt initiativ och kanske kan en mera synlig grupp som arbetarrörelsen med långa traditioner av organisering och kamp med underläget som utgångspunkt på många sätt bidra med idéer och kunnande till en nyare rörelse som hbt-rörelsen – men samtidigt undrar man ju vad det egentligen är som sammanbinder dessa båda rörelser utöver detta?

En ny bekantskap

Jag har på sistone haft förmånen att göra en ny bekantskap genom tid och rum. Han är en äldre, distingerad akademiker med en ganska torr och lätt ironisk humor som (oftast) tilltalar mig. Han delar oförbehållsamt med sig av sina erfarenheter ur ett långt och synnerligen spännande liv som kulturellt och politiskt aktiv, professor, författare och forskningsresande i Marocko. Vi diskuterar särskilt ingående äktenskapet och dess historia ur ett teoretiskt perspektiv – trots att han är en inbiten ungkarl har han nämligen ägnat mycket arbete åt att skriva och forska kring just äktenskapet – vilket naturligtvis intresserar mig mycket. Våra dialoger är ofta präglade av ganska olika uppfattningar, ibland debatterar vi upprört – men jag försöker att respektera hans, för att nu vara uppriktig, ibland aningen förlegade synpunkter. Denhär nya bekantskapens namn är Edvard Westermarck och det är i år jämt 70 år sedan han dog. Ibland oroar det mig lite att så många av mina bekanta inte delar riktigt samma tidsdimension som jag. Edvard är inte den enda. Skaran av vänner som dött före jag själv föddes är rätt så talrik. Det är förstås praktiskt med vänner man kan umgås med helt på sina egna villkor – när man har tid och lust – men särskilt livade middagsbjudningar blir det nog inte. Ändå finner jag att det samma händer mig om och om igen. När man stiger in i ett arkiv och genom det en annan människas värld – läser dagböcker, brev, manuskript som aldrig varit avsedda för någon utomstående – händer det märkliga ting. Allt som oftast upptäcker man att man upplever en djup sympati för en annan människa. Genom ett personligt arkiv ser man två dimensioner av en människa – både den offentliga rollen och det personliga jaget. Man upptäcker de bakomliggande sammanhangen och alla de outtalade tankarna. Det märkligaste av allt är att man ofta upptäcker att man tycker mycket om och uppskattar en person som man i verkliga livet kanske skulle ha funnit direkt olidlig. Min nya vän Edvard och jag skulle troligen aldrig ha blivit vänner ifall jag hade varit jämngammal med honom. Han är en herreman av den bildade klassen och personligen representerar jag ett exemplar av ”den frejdiga, svenska skärgårdsallmogen i Nyland”. Därtill är jag kvinna vilket förmodligen inte skulle ha underlättat vårt möte på vänskaplig fot även om Edvard kanske skulle ha kunnat drista sig till att kalla mig för ett ”driftigt fruntimmer”. Vi tillhör inte bara olika tider utan också olika kön och klass. Därtill kommer det faktum att min vän Edvard uppenbarligen tycker mycket illa om folk som tror sig veta mer än han, så jag med min 2000-tals bildning skulle förmodligen ha irriterat honom enormt och han skulle inte ha dragit sig för att i offentliga sammanhang platta till mig genom att påpeka att det nog finns förståeliga skäl till att det inte finns någon man som är beredd att gifta sig med mig. Trots allt detta upplever jag alltså en djup sympati för denna min nya vän. Han är intelligent och berest. Hans förråd av spännande historier från strapatsrika resor i fjärran länder är outsinligt och trots att han ibland släpper ur sig en och annan groda till dålig vits så är han trots allt uppriktigt engagerad för kvinnornas rättigheter i både politiken och familjelivet. Det är en berikande upplevelse att på det här sättet göra en vänskap och träda in i en annan människas liv. Ifall det vore möjligt skulle jag genast foga Edvard till min lista av facebook-vänner.