Tro, hopp och kärlek

"Byssanlull koka kittelen full,

sjökistan har trenne figurer:

Den ena är vår tro, den andra är vårt hopp,

den tredje det är kärleken den röda."

God och glad lillajul på er allihopa. Hemma skall vi nu som vanligt ikväll tända tre lyktor i hallen, där också gammelfarfars gamla sjömanskista förövrigt står. De lyser sedan i mörkret genom hela julen.

Det är vackra symboler -

tro, hopp och kärlek.

Monets nymfer

Idag för 109 år sedan, den 23 november 1900, ställde Claude Monet för första gången ut de första av sina berömda näckrostavlor som han hade målat hemma i sin trädgård i Giverny strax utanför Paris. Med anledning av detta fick jag lust att visa några bilder därifrån, tagna i början av juni då näckrosorna blommar.

Näckros heter Nympéa på franska och det är väl inte så svårt att förstå varför - visst är de ju som små vattennymfer? Näckrosorna och den japanska dammen i hans trädgård blev för Monet hans främsta motiv ända fram till år 1926, och han målade dem om och om och om och om igen - i olika ljus och väder, under dygnets olika stunder och under olika årstider. Med tiden fick han allt sämre syn och tillslut var han nästan helt blind men han fortsatte måla sina näckrosor.

Vid första världskrigets slut donerade Monet nitton av dessa näckrostavlor till franska staten och de har sedan dess varit utställda i två cirkelrunda salar i orangeriet i Tuillerierträdgården i Paris. Väl värda ett besök trots den nära nog permanenta kön.

Då jag ser dessa tavlor som inget fotografi i världen kan göra riktig rättvisa tänker jag mitt i novemberrusk och vintergråhet på vänligt solsken som silar ner mellan bladen i en dunge av jättelik bambu som susar lätt i vinden och tårpilarnas långa grenar som doppar sina fingrar i näckrosdammen gröna vatten. Och sen på en underbar picknick med fransk cider (brut) i grön butelj, ost och bröd, halvt gömd bland vajande vallmo på Monets egen äng.

Mitt liv i en monter

Imorgon är det vernissage på en utställning om Gustaf III:s favorit, Gustaf Mauritz Armfelt på Nationalmuseet. Jag har pluggat på hans CV i en vecka för att ha någorlunda koll på alla turerna i hans minst sagt händelserika liv. Låt mig för övningens skull dra en resumé: Gustav (Gösta) Armfelt föddes 1757 i Finland. Efter en olaglig duell i Stockholm 1777 blev han tvungen att hålla sig undan utomlands några år. År 1780 träffade han kungen Gustav III i Spa i Belgien (ja Spa var en gammal kurort och det är därför man fortsättningsvis går på spa då man tar in på en hälsosam badinrättning) och kom i kungens gunst. Därefter återvände han till Sverige, gifte sig och blev utnämnd till allt möjlig bland annat ledamot av Svenska Akademin. Men då Gustav III blev mördad (på den berömda maskeradbalen på operan) hamnade Armfelt illa ut. Den nya regeringen anklagade honom för landsförräderi och han flydde (igen) utomlands medan hans vänner i Sverige blev fängslade. Sedan tillbringade han en lång tid utomlands på olika håll i Europa, bl.a. tre år som inkognito i Kaligua i Ryssland (en gudsförgeten håla!) men också i Berlin och hos hertiginnan av Kurland (vars dotter han hade lite kuckeliku med). Sedan benådades han och reste hem till Sverige igen, blev svensk minister i Wien och överbefälhavare för svenska Pommern under pommerska kriget. Då Finland blev ryskt 1809 reste han hem igen till Finland och övergick i ryska tsarens tjänst, varvid han blev Alexander I:s adjutant och gunstling. Innan han dog 1814 hann han med en hel del som vi kan ta en annan gång… ett händelserikt liv med andra ord. Det jag närmast funderar över är hur skumt det egentligen är det här med att presentera en människas hela liv på ett museum genom att visa olika föremål. Försöker föreställa mig hur det skulle bli om någon försökte göra så med mitt eget liv? -Jaha, här har vi då några porslinstallrikar som tillhört Fröken Julie. Tillverkade av Arabia ca år 2000. Här intill kan vi se en jacka som tillhört samma fröken – den är tillverkad i Indien av företaget H&M och var relativt modern år 2009... Det låter nog inte särskilt spännande. Men men – kanske om 200 år? Nåja, anyway – några smaskiga detaljer måste man ju också ha med: Armfelt var ett societetslejon som lät måla ett porträtt av sig själv endast iförd en björnhud och med sitt långa, blonda hår som en gloria kring huvudet – ytters pikant! tyckte societetsdamerna på 1700-talet och gav honom hedersutnämningen ”Nordens vackraste man”.

Jag funderar över vilka lustiga maskeradfotografier av mig man kunde dra upp i utställningen om mitt liv? Kanske ett facebooktestresultat kunde funka som ett intressant omdöme om mig - ”en besserwisser med ovanlig smak”? Nä, hur jag nu än försöker så låter det nog inte som om utställningen om mitt liv skulle bli riktigt lika spännande som Armfelts. Men man vet väl aldrig… Hur som helst - den som vill veta mer om Armfelt aka Nordens vackraste man, kan gärna komma och titta på utställningen.

bilkälla: http://www.nba.fi/img/87a95d01.jpg

Wind of change

Det är en konstig känsla det där, när man plötsligt inser att någonting som förut var väldigt viktigt inte längre har någon betydelse. Eller då man upptäcker att man med tiden blivit till någonting helt annat än man hade föreställt sig eller planerat då man var yngre. Jag antar att det är sådant som händer i alla människors liv förr eller senare – det är ingenting märkligt i sig. Tiden läker alla sår, det blir aldrig som man tänkt sig och ditten datten med det. Med tanke på hur många klichéer det finns på temat så måste det ju vara förfärligt allmänt. Javisst, javisst. Men det är i alla fall en ganska spookig upplevelse liksom. Som det här med att egenskaper eller vanor som man har plötsligt kan försvinna helt utan att man märker det. Det bara avtar sakteligen och plötsligt upptäcker man att man inte längre gör som man brukar – kanske märker man det inte ens förrän någonting igen förändas så att man återupptar sina gamla vanor. Själv hade jag i tonåren en ovana att föra konversationer högt med mig själv då jag var ensam som försvann någon gång efter att jag flyttade till Helsingfors. Varför jag inte ens en gång reflekterat över detta vet jag inte, men av någon anledning tycks jag ha återupptagit denna vana nu i höst och först nu märker jag också att den har varit borta. Och sen – just det här med att sakta börja känna att ens liv nog har blivit till någonting helt annat än man hade tänkt sig då man var yngre. Vet inte hur det är med andra, men själv måste jag ganska ofta fråga mig själv: ”Men hur hamnade jag egentligen här?”. Jag menar inte att jag är missnöjd med min tillvaro – på sätt och vis tycker jag till och med ofta att den är mycket bättre än jag hade föreställt mig – men för att nu vara ärlig så är den också väldigt annorlunda från vad jag hade tänkt mig. Jag menar, då jag ser tillbaka tycker jag ju att de flesta steg jag tagit har lett mot just det liv jag lever idag – men ändå var det absolut inte det här som var målet jag hade för ögonen medan jag gick. Uppenbarligen har jag alltså tappat bort mig någonstans på vägen utan att märka det. Lite som då man går ut och gå på en främmande ort för att hitta posten och slutligen finner sig själv på en supertrevlig bar men fortfarande inte har hittat posten. Men när man sen försöker sätta fingret på det exakta ögonblicket då man så att säga gick ”fel” – eller kanske snarare rätt (?) – så går det liksom inte. Det bara hände någonstans på vägen. Det enda man med säkerhet kan säga är att någonting man tidigare uppfattade som ”jag” inte längre är jag – att jag har blivit inte direkt bättre eller sämre, men definitivt ett annorlunda jag än tidigare – och man frågar sig: när hände det, hur gick det till?

På något sätt skulle jag inte vilja nöja mig med att säga: Det bara blev så… Men kanske är det vad man får göra?

Giganten är borta

Bildkälla: http://www.lefigaro.fr/lefigaromagazine/2009/11/09/01006-20091109DIMWWW00600-24-heures-photo.php

Tungt gick ett sorl ifrån Asgårdsvallen: Balder är fallen, glansen är släckt i Den Höges sal! Balder är fallen! Balder är fallen! klagade vinden till regnen, som snyftande gingo i berg och dal. Bäcken i bergen tog ljudet, talte för forsen sitt sorgtunga tal. Forsen högt gråtande budet bar till en älv mellan vide och al. Djupt i dess bölja begravet, budet blev buret i havet: Balder är fallen! Balder är fallen! - havsvågor slunga sig jämrande högt mot Den Höges sal. G. Fröding

En gigant har gått ur tiden. I le Figaro läser jag att Claude Levi-Strauss inte längre lever. Min första reaktion är, skam att medge: - Va? Lever Levi-Strauss?! Den andra reaktionen kort därpå:

- Nej, men är han död?!

Det är lite omtumlande att inse att någon man trodde var död faktiskt lever (eller åtminstone gjorde det till ganska nyligen) bara för att sedan igen inse att han är död. Men orsaken till att jag blir förvånad är enkel - Levi-Strauss, en av vår tids största antropologer, föddes 1909. Han blev alltså hela hundra år gammal innan han dog, enligt le Figaro den 30 oktober i år. Bland moderna, franska tänkare och humanister finns det bara ett fåtal som kan eller kunde mäta sig med Levi-Strauss. Han var den Stora Humanisten - sinnebilden för en intellektuell - han skrev texter som jag knappt begriper men som ändå gör mig glad för att de får mig att anstränga min hjärna så att det knakar - en rollmodell så god som någon med andra ord. Jag är djupt imponerad av hans livsverk. Om man någon gång kunde tillägna sig ens en del av hans kunskaper skulle man kunna vara nöjd.

Levi-Strauss sade saker som:

"I think that a society cannot live without a certain number of irrational beliefs. They are protected from criticism and analysis because they are irrational."

"Music is a language by whose means messages are elaborated, that such messages can be understood by the many but sent out only by few, and that it alone among all the languages unites the contradictory character of being at once intelligible and untranslatable - these facts make the creator of music a being like the gods."

Idag..

...är det en sån' dag... jag nynnar lite på Melina Mercouris titellåt till filmen "Never on sunday" - och funderar lite över hur översättaren riktigt har tänkt då han översatte "Barnen från Pireus" från grekiska till engelska - när började det handla om att man inte får kyssas på söndagar? Nå men, den blev väl kanske roligare såhär:

Oh, you can kiss me on a Monday a Monday a Monday is very very good Or you can kiss me on a Tuesday a Tuesday a Tuesday in fact I wish you would...

Våldets subtilaste mekanismer

Våld handlar som sagt i stor utsträckning om avhumanisering - att inte beakta offrets mänskliga känslor, smärta och förnedring. Nazisternas koncentrationsläger är ett klassiskt exempel på många sätt. Det har exempelvis berättats att lägervakterna försågs med en daglig dos brännvin för att bättre klara av sina uppgifter. Det är helt enkelt lättare att avhumanisera sitt offer i fyllan. Tankarna som får mig att skriva detta kommer från en väns blogg som handlade om våldets sociologi, vilket gav upphov till en spin-off av tankar hos mig.

Det finns också många andra exempel på avhumaniseringen i nazistlägren – hela behandlingen av fångarna visar på ett ofantligt projekt med syfte att beröva dem deras människovärdighet. Det har gjorts på andra ställen och det görs fortfarande, det enda speciella med nazisternas försök är att vi har tillgång till en ovanligt täckande dokumentation. Systemet med lägren var som sagt en total avhumanisering av offren - en sådan är så gott som nödvändig för att en likande plan skall gå att genomföra.

Lägren tog ifrån fångarna alla tecken på individualitet i form av egna kläder eller personliga tillhörigheter. De drevs framåt i stora kollektiva flockar som boskap där den ena individen inte skilde sig från den andra. Det var antagligen ingen slump att de transporterades i boskapsvagnar eller att fångnumret tatuerades in på armen som man märker boskap. Då alla personliga drag tagit ifrån dem var fångarna inte längre mänskliga individer, bara ett djur bland andra som man kunde göra vad man ville med. Inte ens de fruktansvärda medicinska experimenten som utfördes på vissa lägerfångar utgör något märkligt i fall man ser på människor i ett sådant sammanhang – de är ungefär jämförbara med djurförsök.

Det här är saker som påpekats många gånger förut. Personligen har jag tänkt att det finns ytterligare ett exempel att tillfoga till denhär listan för att riktigt förstå hur utstuderat ett sådant här företag kan vara.

Den som idag besöker Auschwitz lär fortfarande kunna få se högarna av avklippt hår i en lagerbyggnad på området. Håret har missfärgats av tiden men fortfarande är de samlade i prydliga flätor och lockar. Att se dehär bergen av hår kan kanske hjälpa en besökare att på sätt och viss förstå hur ofattbart stort detta brott var – på samma sätt som högarna av skor, kläder och andra personliga tillhörigheter berättar om samma sak. Men samtidigt talar dessa högar än en gång om det grymma i nazisternas plan. För besökaren som betraktar högarna försvinner på något sätt uppfattningen om den enskilda individens lidande in i den anonyma massan. Det blir för stort och ofattbart att försöka föreställa sig vad ägaren till just det där paret glasögon upplevde.

Men vilken var den verkliga poängen med att klippa av fångarna håret? Den mest uppenbara är den hygieniska orsaken – lössen frodades i lägret. Men tror man verkligen att nazisterna bekymrade sig för fångarnas hygien?

Den andra förklaringen som historieböckerna brukar komma med är att tyskarna tänkte använda håret som råmaterial för textilindustrin – ibland står det till och med att man hade tänkt täta u-båtar med det. Det här må vara den förklaring som nazisterna själva kom med och den må till synes vara sann – men faktum är att denna förklaring uppvisar en bristande förståelse för våldets regi i sin subtilaste och mest utstuderade form.

Man kan förstås påpeka med rätta att de som dog i lägren kanske inte saknade sitt hår men faktum kvarstår att mänskligt hår, till skillnad från andra fibrer, är förknippat med många föreställningar och värderingar. En människas hår är också en central del av hennes identitet, självbild och personlighet – på det sättet är det alltid en våldshandling att raka av eller klippa en annan människas hår mot dennas vilja. Det är inte för intet som hårklippningen använts som en straffmetod under historien. Det mänskliga håret har inom olika kulturer förknippats med liv, mod och kraft. Att klippa någons hår har således varit ett sätt att symboliskt beröva denna människa hennes livskraft. För judarna är denna symbolik särdeles bekant – i judarnas heliga bok, vårt Gamla testamente, förekommer berättelsen om den oövervinnelige Simpson som förgjordes av den svekfulla Delilah som klippte av hans hår och överlämnade det till hans fiender. Seden förbjuder än idag vissa ortodoxa judar att klippa sina polisonger. Det var alltså knappast något slumpartat infall som fick nazisterna att klippa sina judiska fångars hår.

Faktum är nämligen att hur omänskligt grymma högarna av mänskligt hår i Auschwitz i sig än kan förefalla så är de som ”råvara” för industrin betraktat en försvinnande liten och obetydlig mängd som man knappast har haft någon större nytta av. Att samla ihop det hade inte ens i det av kriget utarmade och fattiga Tyskland någon nationalekonomisk betydelse.

Nej, den subtilaste grymheten i våldshandlingen att beröva någon annan människa håret ligger inte egentligen i själva klippningen utan just i detta försök att reducera det avklippta hårets symboliska betydelse till ”simpel råvara” – som om det var någonting lika banalt som ullen från ett får. Således kan man på sätt och vis säga att då historieböckerna upprepar den propaganda som nazisterna spred ut om att håret skulle användas till u-båtstätning, upprepar de och förstärker de, utan att tänka efter nazisternas mest subtila grymhet.

Så fungerar våldets subtilaste mekanismer.

Alla foton från museet i Auschwitz-Birkenaus hemsidor: www.auschwitz.org.pl

Björnbär

Foto: Fröken Julie

För några år sedan fick jag en björnbärsplanta av Anna. Nu har den vuxit till sig och blivit stor. I år blev det för första gången så mycket bär att det blev till flera burkar sylt.

Men mest tycker jag nog om dem då de blommar i juni.

Tankar kring en telefonkatalog

"Allhelgonaafton", teckning: Fröken Julie Att läsa telefonkatalogen på allhelgonakvällen låter inte särskilt underhållande, men historiker har nu en gång för alla underliga uppfattningar om vad det innebär att roa sig. Och faktum är att om katalogen daterar 1944 så är det faktiskt riktigt spännande. Jag satt i soffan och begrundade innehållet i bokhyllan hemma hos Mo&Mof. General Mannerheims lefnadsminnen (i två band), två exemplar av lilla katekesen från 1923 med flitiga understrykningar och kryss i marginalen (man skulle ju lära sig hela katekesen utantill på den tiden!), familjebibeln i skinnband från 1863 och sen telefonkatalogen för Borgå med omnejd 1944. På den tiden var telefonkatalogen inte särdeles tjock, närmast bara ett litet häfte. Bibeln var betydligt tjockare. Jag funderade över ifall det kanske är symptomatiskt på något vis att det numera är tvärtom? Varje by var också försedd med sin egen växel (öppen mellan kl. 7 och 21, ville man prata på andra tider fick man behärska sig!) dit man först skulle ringa upp och sedan be att bli kopplad till det rätta numret. Sifferkombinationerna vara alltså inte särdeles långa – K. Reimars hemmansägare, hade nummer 29 (samma nr 29 finns förövrigt kvar fortfarande idag, det har bara kommit till en massa nuffer framför genom åren). Växeltelefonisten var naturligtvis underbetald, men hon hade en löneförmån i natura – hon kunde fördriva tiden med att lyssna på folks telefonsamtal. En annan rolig grej var att kolla in vem som hade telefon förstås. Hemmansägare, fiskförsäljare, en och annan villaägare och en häradshövdingska. Och sen – R. Ryti, president. Tydligen hade presidenten en sommarstuga någonstans i Vålax och sålunda även sitt telefonnummer i katalogen. Jag betvivlar på något vis starkt att man i dag kunde få tag på privatnumret till T. Halonen, president, via Eniro. Då jag läste krigstida brev mellan fronten och hemmafronten för min gradu stötte jag ofta på en hel del telefonproblematik. I breven stod det då och då: ”Kära du, jag måste få höra din röst en stund. Jag har beställt samtal klockan 19.30 på torsdag och ringer dig då. Kan du försöka vara hemma?” Att ringa från fronten var oftast omöjligt. Man måste planera i förväg och beställa samtalet. Breven kunde också innehålla rader som: ”linjen brast innan jag hann säga att…”. Hur frustrerande måste väl inte det ha varit? Trådtelefoner är så småningom ett minne blott, man glömmer lätt hur sårbara dessa telefoner var. Samtal bröts och avlyssnades utan större mankemang. Under kalla kriget fanns det en privat telefonlinje mellan Washington och Moskva för att herrarna presidenter i supermakterna skulle kunna konferera direkt med varandra innan de tog sig för att trycka på några knappar och avfyra missiler. Denna telefonkontakt som gick under namnet heta linjen eller röda linjen, upprättades efter Kubakrisen 1963 och upprätthölls uttryckligen med en tråd som gick under Atlanten. Heta linjens exakta dragning var naturligtvis mycket hemlig men som med mycket annat ”hemligt” under kalla kriget så var nog inte heller de facto så riktigt hemligt var heta linjen var dragen, för den råkade nämligen löpa via Stockholm genom södra Finland mot Moskva. Och det handlade bokstavligen om en telefontråd, visserligen nedgrävd i marken men likväl…En släkting råkade en gång av misstag gräva av den då han skulle dika sina åkrar. Uups! Men det blev inget världskrig den gången. Tydligen hade presidenterna inget viktigt att prata om just då. Denna lilla telefonhistoriska utblick får mig i alla fall att igen tänka på hur fort världen de facto har förändrats. Min skruttiga Nokia innebär bara ett litet steg framåt i telefonhistorien – det är inte längre tråden som brister utan batteriet som dör. Frågan är om det är bättre?