Sylvias julvisa och värmepannan Etna

 

Jag bor i de eviga vårarnas land, der glödande drufvorna gro. 

Cypresserna dofta vid hafvets strand; der har jag mitt ensliga bo. 

Det flammande Etna, det gnistrar så skönt; 

och luften är vårlig, och gräset är grönt.

God Jul

och

Gott Nytt År 2015!

De första orden

Häromdagen fick jag ett exemplar av en sliten läsebok i min hand. Det var Zacharias Topelius Naturens bok. Läsebok för de lägsta lärowerken i Finland från 1856. Naturens bok är kanske inte riktigt lika känd som läsebokens andra del, nämligen Boken om vårt land som gavs ut 1875, men tillsammans bildar dessa två böcker en helhet som otaliga generationer av skolbarn har läst ur.

Förr i tiden hade läseboken en dubbel funktion i skolundervisningen. Den användes som textbok i undervisningen i realämnen så som i det här fallet botanik, zoologi, fysik och kemi. Men den hade också en funktion som läsebok i nutida bemärkelse, alltså som den bok ur vilken barnen lärde sig att läsa. De första styckena i boken är därför enkla texter med korta meningar anpassade för en nybörjare inom läsekonsten.

Jag frågade en vän om hon kommer ihåg de första meningarna i boken Nu ska vi läsa. Ur den boken lärde vi 1990-talsskolbarn nämligen oss konsten att lägga bokstav till bokstav och bilda ord. Hon svarade utan att tveka: "Mor ror. Far är rar. Ros. Pi." Om man googlar på nätet märker man snart att det är ganska många andra som också förevigt kommer ihåg detdär med roende mor och rara far trots att det ju bara är nonsens.

Om inget annat så visar det där med mor som ror hur kraftfulla de allra första orden man läser i en skolbok kan vara. Det vi lär oss i skolan fastnar (åtminstone i början, får man väl tillägga). Till och med när det är helt onödig kunskap. Till och med när det närmar sig gränsens till det absurda.

Hur skulle det då vara om det i stället för någonting ganska harmlöst som att far är rar skulle ha stått så här:

"Gud är stor. Gud är god. Gud har skapat himmelen. Gud har skapat hafvet. Gud har skapat jorden. Gud har skapat dig. Tacka Gud. Frukta Gud. Älska Gud."

Det är någonting väldigt övertygande med det där. Korta meningar. Ett koncist budskap. Inget rum för tvekan. Och ovanpå det känslorna. Rädsla. Tacksamhet. K-ä-r-l-e-k. Tänk om det hade varit det man stavade sig igenom som sjuåring?

Ibland diskuteras det huruvida nutida historiker inte riktigt förstår vilken betydelse religionen hade i människors liv i förfluten tid. Det må nu vara hur det vill med den saken - det finns säkert historiker som inte alltid tänker så mycket på det, men det finns också många som gör det mycket bra. Men vill man påminna sig kan man alltid föreställa sig hur ens eget liv skulle ha sett ut om de första orden som öppnade dörren till läsekonstens hela magiska värld hade varit:

Gud är stor.

Novembersöndag

Novembersöndag. Då passar det bra att röja upp lite. Först kändes det onekligen som en hednisk tanke, men till slut beslöt jag mig i alla fall för att inte vara sentimental. Och nu kan jag åtminstone intyga att det blir riktigt skapligt bad i söndagsbastun om man eldar med en trave Readers digest och Bra böckers lexikon.

Ord

Det är en välkänd sanning att ord kan vara knepiga. Sådär som ordet "märklig" i den här bloggens rubrik. Nuförtiden uppfattas ordet märklig oftast som synonymt med ord som konstig, egendomlig, underlig eller avvikande. Men tittar man i gamla 1800-talstidningar upptäcker man snart att ordet då oftast bara betydde någonting anmärkningsvärt eller notabelt.

En historia värd att notera eller en skum historia?

När man sysslar med idé- eller begreppshistoria blir man ganska fokuserad på ord. När man har hållit på ett tag blir man plötsligt extremt skeptisk till nästan alla ord. Så till den milda grad att just nu är ord i allmänhet något av ett problem för mig faktiskt.

Så fort man börjar fundera över vad ett relativ abstrakt ord egentligen betyder (så där som bildning, demokrati, rättvisa eller impressionism...) och vad vi egentligen menar när vi använder detta ord, så hamnar man in i en spiral som aldrig tycks ta slut. För att förklara vad man under 1800-talet menade med ett ord som "bildning" måste man ta till ord som är precis lika abstrakta, så där som civilisation, kultur, kunskap, förnuft, dygd och karaktär. Och för att kunna förklara allt det här i sin tur behöver man ord så som individ, samhälle, plikt, ansvar, egoism, individualism och sedlighet.

Problemet här är för det mesta inte att historiker missar det där med att innebörden av de ord de använder med kan variera. De vet att man inte kan ta för givet att innebörden av de centrala begrepp man använder är uppenbar. Problemet handlar mer om att ju längre bort från kärnbegreppen man rör sig, desto oftare blir man tvungen att ta genvägar och helt enkelt bara använda orden utan att närmare befatta sig med vad de betyder eller har betytt.

För att nu ta ett exempel på det så ser man ibland att begreppet "bildning" som idag ofta diskuteras som en form av "självförverkligande" (ett slumpartat exempel på det här). De flesta som gör det är helt enkelt omedvetna om att uttrycket "förverkliga sig själv" är ett begrepp som inte kommit in i vårt språkbruk förrän under 1900-talet och att det bygger på en världsbild som var fullkomligt främmande för de flesta människor som använde sig av begreppet "bildning" under 1800-talet. Det är förstås i sig inget som hindrar att vi idag diskuterar bildning som någonting som handlar om självförverkligande och personlig utveckling. Men problemet är att man ibland tar med sig den förståelsen av ordet då man läser en 1800-talstext som handlar om bildning. Och då blir det lätt ganska fel.

Det praktiska problemet med allt det här är förstås att vi aldrig skulle komma till saken om vi hela tiden var tvugna att förklara vad vi menar med alla de ord vi använder. Så jag antar att man får finna sig i att språket är ett ganska trubbigt och oskarpt redskap. Men vill man leta efter svagheterna i vilket resonemang som helst så lönar det sig ofta bättre att inte fokusera på de mest centrala begreppen i sammanhanget, utan att i stället vända uppmärksamheten mot de stödbegrepp som kretsar kring de centrala begreppen. Det är för det mesta där det märks bäst om man har förstått vad huvudbegreppen verkligen går ut på. 

Den är här...

Den är här... just när jag skrev det slog det mig att det nog lika gärna kunde handla om snön som av något okänt jävelskap har uppenbarat sig över natten (Föll den från himlen eller växte den upp ur marken? - Hur som helst, det måste ha varit obehagligt, som muminpappan skulle ha sagt), men jag tänker förstås mest på det inbundna resultatet av de senaste årens arbete som jag fick i mina händer på förlaget i går.

Det är nu inte första gången som jag håller i en bok jag varit med om att jobba fram, men ta mig katten om det blir mindre märkligt för det. Någon slags magi som gör att den där texten som såg så rörig ut på skärmen, plötsligt blir en bok.

Som de förra gångerna är det också en blandad känsla av lättnad över att vara färdig med ett långt arbete och en känsla av att nu är det dags att summera erfarenheterna och försöka lägga på minnet vad man ska tänka på till nästa gång. Varje bok är annorlunda, men varje gång lär man sig saker man kan ta med sig till nästa. Det är nog det jag uppskattar mest av allt.

I kungens stora slott, storastorastora kök, där finns en litenliten piga... och så en historiker förstås

För tillfället håller jag på och går igenom en herransmassa gamla tidningar. Då snavar man oförhappandes på både det ena och det andra.

I Hufvudstadsbladet 7.4.1900 finns en del upplysningar om brittiska drottning Victorias hov att hämta. I synnerhet noterar jag den ärftliga titeln som hovhistoriker (med en lön på 500 pund i året) - inte så illa!

 

Vikingarnas tekniska kunnande, del II - en uppdatering

 

Någon som har följt den här bloggen kanske kommer i håg att jag för ganska länge sedan skrev om att jag försökte lära mig nålbindning (en teknik som bland annat användes på vikingatiden och medeltiden före vanlig stickning och virkning uppfanns).

Någon kanske också minns att det inte gick så värst bra.

Nå, nu har jag tillslut fått tag på en riktig nålbindningsnål av ben (köpte den i Nordiska museets butik då jag var i Stockholm senast). Och sidubara! Nu går det ju riktigt bra. 

(Problemet innan var att den tränål jag hade tidigare var gjord av ett alldeles för mjukt träslag så garnet fastnade hela tiden i små flisor och trasslade till sig.)

Skam den som ger sig. Nu ska det bli vikingavantar här...

Marknadsföringsidén som floppade stort

Det är inte bara Fazer, Cloetta och Brundbergs som fått omvärdera sina föråldrade varumärken i sötsaksbranschen. Här kommer ytterligare en marknadsföringsidé som inte gått till historien som en av de mest geniala.

De andra boerkriget pågick för fullt i Sydafrika 1899-1902 och de finska tidningarna rapporterade dagligen om krigshändelserna under flera år. Kriget blev med tiden oerhört blodigt och brutalt - men de värsta händelserna låg ännu i framtiden i april 1900 då den här karamellannonsen ingick i Hufvudstadsbladet.

I Finland där man likt boerna levde i skuggan av ett  stort imperium fanns det säkert många som såg en del paralleller mellan Finlands ställning i förhållande till Ryssland och boernas kamp mot britterna. Då kunde det av allt att döma kännas som en god markandsföringsidé att sälja boerkarameller från Helsingfors nya karamellfabrik. President Krüger och general Joubert var namnen på Boernas ledare.

När kriget tog slut några år senare hade cirka 30 000 civila boer dödats utöver de militära förlusterna. En stor del av de civila offren dog av hunger i brittiska läger. Då framstod den här karamellannonsen nog som århundradet sämsta markandsföringsidé.

Dalior är som en blommande cirkus

Jag älskar dem. Tänkte bara säga det.

När vägen är lång

Det här är Österbyviken i Pellinge i Borgå skärgård. Här bor jag. Före mig har 18 generationer av min släkt bott just här (de äldsta bevarade källorna är från 1543, men det är möjligt att vi funnits här längre än så). Att bo här är inte något livsstilsval för mig utan en absolut nödvändighet för att jag ska överleva i en galen värld. Det är ett hem och en tradition som fortsatt över 560 år.

För att komma till förlossningsavdelningen vid Borgå sjukhus härifrån är det en resa som omfattar en färja och 28 kilometer smal landsväg. Det tar cirka 45-50 minuter förutsatt att det inte är dåligt före. För att komma till kvinnokliniken i Helsingfors är det 93 kilometer och resan tar beroende på trafikförhållandena närmare 2 timmar.

På två timmar hinner det hända ganska mycket.

När min morfarsmor skulle föda på 1920-talet kom min morfar till världen i en släde mitt ute på isen på Vålaxfjärden en iskall dag i mars. Jag har aldrig tidigare trott att någonting sådant skulle kunna hända mig om jag någongång skulle föda barn. Men drar man in förlossningsavdelningen vid Borgå sjukhus? Vem vet hur det går då.

En dag i ett doktorandliv

#det roliga med vetenskap
#varför jag gör vad jag gör?
#doktorandens nya adb-kunskaper
#om giffar inte är en forskarfärdighet så borde de vara det

Hej Wien (en vecka kvar till ESSHC)

Först skriver man en artikel. Det tar sådär två-tre veckor.
Sedan kortar man ner artikeln till ett konferenspapper. Det tar ytterligare en vecka.
Sedan ska man ännu försöka korta ner konferenspappret så att det blir så långt att man faktiskt hinner framföra det på 20 minuter. Det kräver ytterligare en vecka av förtvivlat slit.

Efter en dryg månad av arbete är man således tillbaka på samma ordmängd som man skulle ha haft om man bara helt enkelt slutat skriva efter den första dagen.

Nej, jag är inte trött. Bara temporärt desillusionerad.

Die Toteninsel. Den här holmen heter Likisholmen. Det är bara roligt om man är väldigt, *väldigt* slö.

Återseendet

När flyttfåglarna kommer tillbaka efter vintern landar de allra först på de sydligaste landstrimmorna för att vila ut efter flygturen över Östersjön. Först sedan de vilat sig fortsätter de vidare norrut. Under några korta dagar om våren så fullkomligt vimlar det därför av fåglar här ute på vår ö.

Just i dessa dagar tycks det vara tjänligt flygväder (svag vind och milda luftströmmar söderifrån) för under det senarste dagarna har det varit en fullkomlig invsion av trastar här. Bara på vår gård har vi nog några tusen stycken - mestadels vanliga björktrastar, rödvingetrastar och några taltrastar har jag sett (dessutom koltrastar sedan förut) i stora flockar. Bofinkarna, sädesärlorna, sångsvanarna och strandskatorna har också infunnit sig sedan igår.

Det är på något sätt lika märkligt att se dem återvända varje år.  Jag tror inte att fågelnörden i mig någonsin kommer att vänja sig vid att det blir vår.

Konsumtionshysterin och patriarkatet

 Jag har bestämt sagt det här tidigare.... här och   här.

Samtidigt någon annanstans

Det är inte så lätt det där med tid egentligen. Jag minns ännu hur förvånad jag var någongång i tonåren då jag för första gången insåg att Gustav Vasa och Elisabeth I av England levde samtidigt. Skillnaden mellan Gustav Vasas Sverige och det elisabethanska England föreföll i min tonårsföreställning som så milsvid att det aldrig hade fallit mig in att det var samma tid.

Ibland när jag guidar brottas jag med samma problem. Vår relativt nya 1900-talsutställning ser helt enkelt så modern ut att det är svårt att riktigt få fram hur STORA skillnaderna var mellan olika livsförhållanden ännu under 1920, 1930 och 1940-talen. I utställningen har vi i vitrinen som presenterar 1930-talet både dammsugare och elektrisk brödrost. Aino Aaltos glasvas finns också fortfarande i de flesta nutida hem. Det blir väldigt svårt att visualisera att det här handlar om nyheter som långt ifrån alla finländare ännu hade i sin vardag.

För att på något sätt förmedla ett alternativ till allt det moderna, brukar jag ibland ta med besökarna till rökpörtet i museets andra våning och berätta att pörtets sista invånare faktiskt inte flyttade ut förrän just på 1920-talet. SAMTIDIGT som Aino Aalto designade glasvasen och en handfull husmödrar i städerna skaffade sig damsugare, så fanns det alltså fortfarande människor som bodde i en livsmiljö som de flesta av oss i dag skulle förknippa med 1700-talet!

Urbant i Helsingfors 1940.

Eller för att nu ta ett annat exempel. Bilden här till vänster är tagen under en söndagspromenad i maj 1940 i Helsingfors. Paret i mitten är min gammelfarmor Marta och gammelfarfar Gunnar som hade flyttat till Helsingfors från Lappträsk i Östnyland. Deras liv ser urbant och ganska så modernt ut. Jämför man med bilden under är det svårt att tänka sig att de skulle vara samtida.

Ruralt i Lappträsk 1940.

Men samtida är just vad de är. Så här såg det nämligen ut hemma i Lappträsk precis samtidigt 1940. Där bodde Gunnars föräldrar fortfarande kvar i ett hus som idag finns kvar som en del av Kycklings hembygdsmuseum i Lappträsk.

Här har vi alltså problemet med tidsperspektiven igen. De flesta av oss har någonslags inre föreställning om hur livet såg ut under olika tidsperioder. Jag skulle t.ex. tippa på att de flesta som besöker Kycklings idag tror att de besöker en 1800-talsmiljö. Och det gör de ju, för huset är byggt under 1800-talet. Men vad som däremot kanske blir oklart för många är antagligen att de också besöker en 1940-talsmiljö. 

Idag är vi kanske inte riktigt längre så vana vid lika hujsiga skillnader mellan människors levnadsförhållanden i Finland. På sin höjd möter vi kanske någonting liknande när vi åker utomlands, men här hemma är det sällan man ser det så tydligt. När vi på det här sättet alltså bevarar kulturhistoria händer det lätt att vi stirrar oss blinda på det nya och moderna. Då glömmer man lätt bort att tiden inte går lika fort fram på alla ställen. Urbant och ruralt kan vara helt olikt varandra och 1800-talet tog inte bara slut en dag för att någon vände blad i en kalender. 

(Och om någon ännu vill ha fler - och lite galnare - exempel på det så kan man klicka här.)

Museum på 2000-talet.

1800-tal eller 1940-tal?

Krigsminnen

I dagarna uppmärksammas att det förflutit 70 år sedan storbombningarna av Helsingfors under fortsättningskriget 1944. Bombningarna utfördes nätterna mellan 6–7, 16–17 och 26–27 februari.

Min farmor som är infödd Helsingforsflicka var ungefär tio år när kriget bröt ut. I hennes fotoalbum finns de här bilderna.

Karin Smirnoff på Arbis

Imorgon torsdag 13.2 blir det ett samtal om Karins Smirnoff och boken som jag varit redaktör för. Hoppas att vi träffas på Arbis kl 18!

Sånt man bara kan undra

Näe, jag vet ju förstås inte säkert hur dom tänkte, de där kampanjmakarna som jobbar för Gemensamt ansvar (som i år samlar in medel till terminalvård för dödssjuka patienter) då de klistrade upp den här bilden över hela stan i stort format.

Näe, jag vet ju inte. Men jag antar.

Eftersom jag är en vällvilligt instäld människa som gärna ser att alla ska få en människovärdig död, så antar jag att de tänkte ungefär såhär:

" - Tänk en stackars döende kvinna i armarna på en anhörig. Tänk att hon är klädd i vita kläder som en ängel i himlen dit hon är på väg [ja, Gemensamt ansvar är ju trots allt en kyrklig insamling så de får väl antas tänka så - min anmärkning]. Tänk att hon är så där tragiskt död men ändå vacker på ett sätt som får en att bara vilja gråta lite och sedan skänka pengar."

"- Och tänk om man kunde få fram samma muskulösa, starka kvinnoarmar som i den där tavlan av Gallen-Kallela... Ja, ni vet - den där med Lemminkäinens moder som hämtar sin döda son i Tuonela. Det vore väl hoppingivande och lite kulturellt också?"

Ja, jag försöker verkligen utgå från att det var så kampanjmakarna tänkte. Jag hoppas det i alla fall.

Men ändå. Jag kan liksom inte hjälpa att jag har närmare till kräkreflexerna än snyftkänslan. Jag kan nämligen inte hjälpa att jag tänker lite mer i andra banor ändå. Jag kan inte hjälpa att jag kanske också har sett lite för många bilder som den här någon gång...

Så nej, jag kan väl inte riktigt hjälpa att jag tänker att det kanske inte var en märklig slump att när han håller henne så där så glider nattlinnet ner från axeln och då får den böjda ryggraden brösten att synnas riktigt fint. Ungefär såhär:

Och sen tänker jag att för att vara död eller döende så har den här kvinnan ändå lyckats blotta sin hals på ett ovanligt stilmedvetet sätt.

Och jag kan inte hjälpa att den blottade halsen tillsamman med den böjda ryggraden får mig att tänka på ett betydligt mer livfullt tillstånd som ibland kallas för lilla döden.

Va, blev det osmakligt nu?

Ja, förlåt, så kan det ju inte vara. För bilder av sjukligt magra och passiva (ja, man kan väl inte vara mycket mer passiv än död?) kvinnor är ett sätt att visa att kvinnor inte kan ha ett eget liv - eller hur? De har ingen egen vilja (inget eget liv!) och de kan inte ens kontrollera vad som händer med deras egen kropp. Sådär som att kvinnors kroppar inte finns till för dem själva utan för någon annan - att göra vad han vill med...

Jo men okej då, nu kanske jag går för långt. Och jag antar ju alltså verkligen som sagt fortfarande att det inte är så kampanjmakarna på Gemensam ansvar tänkte.

Så jag fortsätter att anta att allt är helt oskyldigt fastän  pragmatikern i mig (hon som jag har ärvt efter min mormor som alltid sover med dubbla yllesockor på fötterna) förstås inte kan hjälpa att hon undrar: Klär sig någon verkligen i kort, vitt sidennattlinne när man ska dö? Är det inte opraktiskt? Och framför allt kallt?

 

Och när jag nu så på det här sättet har funderat på saken så är det väl bara så att hur mycket jag än vill att allt ska vara fullständigt oskyldigt och sådär, så har jag ändå sett alldeles för många bilder för att veta att det finns ett mönster här.

Det brukar helt enkelt inte gå så bra för lättklädda medvetslösa kvinnor.

 

Så ja, fastän jag nu verkligen har försökt och verkligen bjudit till på alla sätt och vis så kan jag ändå inte hjälpa att jag undrar:

Vad fasiken är det för fel med den här världen när en kvinna inte ens får ha sin kropp i fred när hon ska dö?

Hafsbiblioteket

Jag när som bekant en viss svaghet för gamla och ratade böcker som ligger övergivna i ensamma papplådor och har genom åren därför kommit att rädda och skänka ett nytt hem åt rätt många sådana böcker. Min princip har varit att aldrig betala mer än på sin höjd kanske en eller två euro för de här böckerna - och de flesta av dem har faktiskt varit helt gratis. Från början var det för det mesta ganska slumpmässiga räddningsaktioner, men med åren började jag upptäcka ett mönster. En stor del av de böcker jag räddat har nämligen en koppling till hav, skärgård och i synnerhet Borgå skärgård och Pellinge.

Här kommer därför nu några författare och konstnärer med Pellinge-anknytning ur mitt Hafsbibliotek (som i "Hafsorkestern" i Muminpappans memoarer givetvis!).

Först kommer  De sju dagarna av Solveig von Schoultz. Förordet är daterat på sommarvistet: "Lillpellinge i augusti 1942". Mitt exemplar råkade av en händelse också vara signerat av författaren - det märkte jag inte ens till en början då jag plockade upp den.

Men De sju dagarna döljer faktiskt ytterligare en sommargäst i Pellinge. Pärmbilden har nämligen en liten diskret signatur: Ham.

Ham, eller Signe Hammarsten-Jansson var som bekant Tove Janssons mor och familjen Jansson hade sitt sommarbo på Pellinge. I mitt Hafsbibliotek finns också flera andra titlar med pärmillustrationer med Hams signatur. Däribland också en annan skärgårdsförfattare, nämligen Sally Salminen. Hennes roman Katrina utspelar sig på Åland.

Jag är mycket förtjust i Hams bokillustrationer - här är ett annat exempel: romanen På lös sand. Också den av Sally Salminen (men inte på något skärgårdstema).

Det finns en väldigt lång tradition bland de finlandssvenska författarna att skriva om hav och skärgård. Utan att jag ens försöker göra anspråk på att nämna alla så handlar det (utöver de redan nämnda) om namn som Arvid Mörne, Jarl Hemmer, Helena Westermarck,  Ulla Olin, Anni Blomqvist, Tove Jansson, Ulla Lena Lundberg och många fler.

Hur kommer det sig egentligen att just skärgården och havet är ett sådant finlandssvenskt favoritmotiv?

Det handlar om en entusiasm som går tillbaka till senare delen av 1800-talet då den svenskspråkiga intelligentisan på samma sätt som den finskspråkiga började upptäcka "folket". De som hade ett intresse för det finska sökte sig då  (i synnerhet under sommaren) till de finskspråkiga insjölandskapet medan de som talade svenska oftare tillbringade sina sommrar i skärgården där befolkningen talade svenska.

Men det finlandssvenska intresset för skärgård sträcker sig också utöver det skönlitterära. Bland dessa sommargäster fanns det också många med en akademisk bakgrund som under sommarmånaderna ägnade sig åt att studera den skärgårdsmiljö där de vistades. Så gjorde exempelvis sociologen Edvard Westermarck som tillbringade flera sommrar i den åländska och västnyländska skärgården, arkeologen Reinhold Hausen på Åland och också sociologen Gunnar Landtman som tillbringade sina sommrar i Österby i Pellinge. Både Westermarck och Landtman intresserade sig också i övrigt för ösamhällen i sin forskning: den förstnämnde besökte bl.a. Shetlandsöarna utanför Skottland och den senare bedrev sin huvudsakliga forskargärning på de små öarna i Papua Nya Guinea i Stillahavet.

Sådant man gör en lördag i januari

Eldar i köksspisen. Bakar bröd. Går ut en sväng på isen och lyssnar på motorsågsljudet när grannen sågar ved. Läser Bertel Gripenbergs Drifsnö. Tänker att livet är här och nu. Ger sig själv en mental näsknäpp för den klichén. Tänker att ja, än sen då?

Mörker

Ikväll är det månljust här hemma på ön. Jag roade mig med att försöka fotografera iskristaller på fönstret i motljuset från månen. Medan jag höll på tänkte jag på att också ljuset och mörkret är en del av kulturhistorien. Här på ön finns det bara kommunal gatubelysning på ett enda ställe (på gravgården...de döda behöver kanske mer ljus än de levande?). Men egentligen är det heller aldrig riktigt becksvart - ögonen vänjer sig så småningom.

Det är förresten någonting särskilt med ett hus som man har bott så länge i, att fastän det är så mörkt att man inte ser handen framför sig, så kan man ändå röra sig; gå upp och ner för trapporna, sträcka ut handen och hitta det man behöver. Jag föreställer mig att det var så de flesta människor levde ännu för hundra år sedan.

Ibland när jag guidar på museet brukar jag prata om ljus och mörker. Till den mentala bild av "livet förr i tiden" som lever starkast hos många människor, hör föreställningen att man använde stämningsfullt fladdrande levande ljus för att lysa upp om kvällarna. Många blir ganska förvånade över att stearinljusen inte kommit till förrän under 1800-talet (det fanns förstås vaxljus tidigare än så - men de var dyra och inte någonting som vanligt folk hade råd med i sina stugor)... Bland invandrargrupperna möter man däremot relativt ofta igenkännande nickningar när man visar den överlägset vanligaste ljuskällan från några hundra år tillbaka i tiden: en brinnande pärta i en hållare eller kanske bara instucken mellan stockarna i väggen.  Brinnande stickor är fortfarande gångbar belysningar i somliga områden av vår värld.

Sånt man helt plötsligt kan komma att tänka på en eftermiddag på Sveaborg

I år har jag studerat historia i tolv år... Det är lika lång tid som jag gick i skola innan dess. Något har jag kanske lärt mig på den tiden och ännu mer har jag säkert glömt bort - men roligt har det varit.

Först är det jul och sen blir det vår

Det har varit varmt länge nu. Mina julrosor är övertygade om att det är vår. Själv misstänker jag ju nog att snöeländet inte kommer att utebli det här året heller - men man kan ju alltid hoppas. Och åtminstone får man väl drömma lite? I väntan på våren har jag i alla fall idag vikt cirka 300 planteringskrukor av tidningspapper för kommande behov. När det sen någon gång blir såningsdags brukar det vara så mycket att hinna med att det inte finns tid att stå och vika krukor. Medan jag vek, tänkte jag på vilka sorter jag ska ha i år. Det är nästan lika roligt som att odla.