En god historia

Jag satte mig på sängens halm,
Han började berätta
Om Dunckers eld, om kapten Malm,
Om mången bragd för detta;
Hans blick blev ljus, hans panna klar,
Jag glömmer ej, hur skön han var.
(J.L. Runeberg, Fänrik Ståhl)

Om det förklarade berättandet skulle jag vilja skriva någon rad, men jag är rädd för att jag kanske blir för poetisk då jag citerar Runeberg. Men faktum är ju att nationalskalden så väl har lyckats fånga upplevelsen av att lyssna till en god berättares historia.

Det är inte för inte som både historia och historier lyder under samma musa. En god berättad historia är bland det mäktigaste som finns - sällsynta ögonblick som trollbinder och fångar så att man andäktigt går upp i det som berättats och helt glömmer allt annat för en stund. Åtminstone gör jag det. Sådan ögonblick är orsaken till varför jag forskar i historia. Det är den andäktiga förtjusningen över en god historia som fortsättningsvis lockar mig, därom vittnar väl inte minst namnet på denna blogg också.

Idag på kaffepausen var ett sådant ögonblick - högst oväntat - en släkthistoria som spände från Sibirien i öster till Canada i väster med många kringelikrokar där mellan. Och fastän jag vet att historia som vetenskap och historier inte alltid riktig möts - så hävdar jag ändå att historien behöver historierna. För bara med hjälp av den mänskliga rösten och historierna, lever historien till fullo.

Minnets pinne

Det är märkligt hur man kan glömma det mesta då tiden går. Jag tillbringade de sista semesterdagarna med att gå igenom en skolåda med gamla fotografier från Mormor och Morfars ungdomsdagar för att om möjligt kunna skriva ner något om vem och vad de föreställer. Men allt som oftast då jag frågar vem någon på bilderna är, rycker Mommo bara på axlarna och säger; "tja, det minns jag faktiskt inte".

Mest är det skolkamrater förstås, som trillat ur minnet. Som den här dragspelsspelande flickan på den somriga klöverängen någon gång på 1940-talet.

Historikern i mig blir förstås frustrerad, men vad kan man göra? Man får bara konstatera att den lilla, slitna bönen som brukar stå skriven bredvid någon glansbild med rosor och änglar i minnesböckerna, faktiskt kanske hade ett visst berättigande i sig:

Låt mig sitta i ditt minne,
på en liten, liten pinne.
Men om pinnen blir för kort,
faller jag ur minnet bort.

Uti min hage

Nu måste jag säga som Rådddjuret att - ursäkta. Det blir hemskt mycket trädgårdsskriveri just nu.

Kanske måste jag förklara något om detta. Näst historia, så är nämligen trädgårdsodling, blommor och växter ett av mina största intressen. Jag gläder mig nämligen alldeles enorm över allt sådant som växer, blir större, klokare och vackrare - både bland människor och växter. På något vis föreställer jag mig också ibland att både humanism och trädgårdsodling på sätt och vis handlar om tillväxt och livsglädje. Allt som lever och växer är hoppingivande.

Dessutom är det ekologiskt med trädgårdsodling. Få saker är så tillfredsställande som att kunna gå ut i sitt trädgårdsland och plocka in hela middagen, minuterna före man skall tillaga den. Det är hundra procent ekologiskt, närproducerat, billigt, gott och garanterat färskt. Bättre mat kan man aldrig få.

Så för att ge en liten bild om vad som just nu frodas i trädgården och placeras på tallriken så skall jag avluta med en lista.

Ätbart: Gurka, sallad, tomat, squash, gul pumpa, ärter, brytbönor, bondbönor, morot, palsternacka, rödbeta, kålrot, rovor, rädisor, lök, spenat, potatis, sparris, jordgubbar, dill, persilja, oregano, timjan, gräslök och citronmeliss.

Underbart är kort...

...och få underbara ting varar så kort som linets blommor. Då solen steg upp idag morgon slog de små ljusblå knopparna ut - vid klockan 11 samma förmiddag var alla blommorna borta. Ett par timmar bara, var det alldeles himmelsblått i rabatten.

Från Amsterdam

Den vackraste souvenir jag någonsin köpt blommar just nu i min trädgård. Pionen kom hem från Amsterdam för några år sedan som en liten jordig rotbit och den prövade nog den holländska värdfamiljens gästfrihet mer än lovligt då den måste förvaras flera dagar i deras kylskåp för att inte torka och dö innan jag skulle flyga hem.

Men det var det nog värt för denna skära dröm i dubbla prinsesskjolar.

Igår gick två damer förbi på vägen utanför och deklarerade högljut att "oj så vackert!". Och säger man så, om en trädgårdsälskares favoritpion, ja då blir man med det samma en vän för livet...

Från verandan

Just nu är det ingen hejd på munintillvaron här på ön. Om kvällarna blir det långa turer med roddbåten, allmänt refererad till som "Baljan" på grund av dess sjöduglighet och fyrkantiga köl. I förrgår hade vi en ofrivillig passagerare på båtbotten - en brun ödla som inte alls tycktes uppskatta en tur till sjöss. Eftersom vi övriga passagerare inte heller uppskattade dess närvaro särdeles mycket höll hela ekipaget på att välta i stundens förvirring då den dödsskraja fripassageraren upptäcktes.

Varm är det också. I natt har vi tältat - på verandan.

Åbo tur och retur i sommarvärmen

Min semester och min sommarlektyr har jag inlett med två böcker. Först Alma Söderhjelms memoarbok "Åbo tur och retur" (1938) och sedan Marja Engmans doktorsavhandling från 1996 om samma dam. Den första boken var rolig läsning, den andra förklarade en del av vad man tyckt sig ana mellan raderna i den första...

Alma Söderhjelm tillhörde de första kvinnorna i Finland som genomgick akademisk utbildning och bland de allra första som disputerade inom ämnet historia med en avhandling om franska revolutionen. Hon blev docent vid Helsingfors universitet men då hon skulle ansöka om en professorstjänst ansåg universitetet att hon inte hade behörighet att söka på grund av sitt kön.

Under flera årtionden sysselsatte sig Söderhjelm istället som fri forskare, författare, teaterkritiker och kåsör i både finländska och rikssvenska tidningar och blev med tiden mycket känd, inte minst för de tämligen vågade romaner som hon författade, varav den första "Kärlekens väninna" väckte en hel del debatt på grund av att den tangerade ämnen så som homosexualitet och kärleksaffärer med gifta män.

Genom en privat donation från en vän (som hade en rik faster) fick Söderhjelm i alla fall till slut en personlig, extraordinär professur i historia vid det tämligen nygrundade Åbo Akademi år 1927 och blev således till slut Finlands första kvinnliga professor. Även efter professorsutnämningen och ända upp i hög ålder, fortsatte hon göra sig känd genom sina skarpa kåserier i både dagstidningar, damtidningar så väl som herrtidningar och genom sina mångdelade memoarer som inte drog sig för att delge läsarna både en hel del indiskreta kommentarer om både vänner och fiender.

Marja Engman beskriver det bemötande som dessa memoarer fick. Alma Söderhjelms skarpa tunga uppskattades långt ifrån av alla - flera i böckerna omnämnda personer tog mycket illa vid sig av sättet de beskrevs på och bland annat hennes egen bror, professorn och Finlands sändebud i Stockholm, Werner Söderhjelm uppskattade inte alls att associeras med systerns skriverier. Det gick så långt att kontakten mellan dem bröts helt och hållet.

Memoarerna recenserades flitigt i både finsk och svensk press. Engman konstaterar att många recensenter reagerade på de indiskreta avslöjandena i boken. Ett par av dem konstaterade emellertid att särskilt just delen "Åbo tur retur" som beskriver Söderhjelms år som professor i Åbo, och som uppfattade som extra avslöjande, med tiden skulle komma att bli en riktig guldgruva för den kulturhistoriskt intresserade läsaren som ville veta någonting om kretsarna i Åbo under 1920-1930-talen.

Man får nog hålla med om att dessa recensenter verkligen slog huvudet på spiken i sina antaganden. Boken är, med sitt stora galleri av bemärkta och kända personer som fladdrar förbi, och sina många lustiga historier, en verkligt njutbar läsning för en nutida läsare i hängmattan. Man kan inte annat än roas det lilla mått av belåten hämndlystnad som lyser igenom då Alma skriver om professorn som kom hem till henne för att be henne låta bli att komma på hans femtioårsdag eller Akademins rektor som enligt Söderhjelm föreslog att den lilla professorn skulle resa bort med honom för att "vila vid hans håriga bringa". Om inget annat så får man åtminstone inte intrycket av att det skulle stämma som Söderhjelm hävdar - att Åbo, näst Tavastehus, är jordens tråkigaste stad.