Filosofiskt efter kräftskiva

Svandun och urberg. Sandudd, igår kväll. Längtade bort, ut och iväg. Tankar förflyttar sig lätt - svårare är det med den fysiska existensen.

Vardag (igen)

Knäckebrödssmulor på tangentbordet. Den fjärde koppen te bredvid mig. Jag håller på att förkorta texter på jobbet. Inte mina egna - det är därför det är så enkelt.

Bort. Bort, bort, bort! Puts väck!

På en halvtimme har jag kortat ner en tio sidor lång biskopsbiografi till sex sidor och det är ännu lite för långt. Sic transit gloria mundi igen. Jag tänker lite på den där biskopen i Tjehovs novell som jag bestämt skrivit om en gång tidigare. Han vars mor ingen trodde på då hon sade att hennes son varit biskop. Det kan ha berott på att biskopen livshistoria anförtroddes en lika vårdslös biograf som jag. En som också förkortade bort det mesta - för att det inte var relevant.

Det är förskräckligt så lätt det är att förkorta bort i andras texter (liv också för den delen) - förkorta, förenkla, förinta kanske? Jag skulle nog bli upprörd om någon framtida redaktör förhöll sig lika lättvindigt till min egen biografi som jag har gjort idag.

Avundsjuk, jag är så...

Vardag var ordet jag sökte. Var-dag. Sånt som händer varje dag, med andra ord. Sånt som händer hela tiden. Det är inte så lätt att stå ut med det - hela tiden. Vardag kräver is i magen.

DN skriver om att folk skryter så infernaliskt på Fejsboken. Sen kontrar man med att det inte är fejsbokens fel att folk skryter. Och till slut förklarar man *varför* folk skryter på Snokeboken. Artiklarna antyder att avundsjuka kan vara en orsak till att statusuppdateringar på Fejsboken uppfattas som skryt.

Alla folk har sina egna populära uppfattningar om vilka egenskaper som är "typiska" för just dem, i stil med att finnar "är" tystlåtna. Svenskarna däremot tycks tro att avundsjukan är Guds gåva till det svenska folket. Den är ganska träffande att uttryckligen den "svenska" avundsjukan figurerar som en gångbar förklaring till skrytet på facebook i DNs artiklar.

Men jag undrar om det verkligen är skryt det handlar om? Kanske är det bara ett slags försök att övertyga sig själv om att vardagen nog går an? Att allt inte är så tokigt trots allt? Att det faktiskt är riktigt bra? Fake it till you make it liksom? Det var ju faktiskt roligt igår. Och det är verkligen underbart med regn.

Det vore i alla fall intressant att veta om någon undersökt ursprunget till myten om den svenska avundsjukan? För att svenskar skulle vara avundsjukare än andra folk - det får man väl ändå tillåta sig att betvivla.

Forskningsdeckare - en skrivteknisk fundering

Med elva sidor av min ganska halvfärdiga avhandlingsinledning färdigt skrivna är det en liten teknisk detalj jag funderar över. Egentligen är det väl kanske frågan om två skolor - eller också bara en smaksak - men hur som haver handlar det om hur man skall bygga upp sin text.

Skall man alltså - behandla avhandlingen som en slags deckare, så att man inleder med mordgåtan (förlåt, forskningsfrågan), utför en mordutredning (d.v.s. letar efter och framlägger sina bevis ur källorna) och avslutar med att namnge mördaren, alltså summera upp forskningsresultaten först i avslutningen?

Eller skall man - vilket jag själv just nu lutar åt att föredra - acceptera fakta, det vill säga godkänna att författaren (jag) redan vet vem mördaren är (alltså vet vad jag vill säga och vilka mina forskningsresultat kommer att vara) då jag skriver de första raderna och därför strunta i att göra "drama" genom att låtsas ställa frågor som om jag inte visste vad jag tänkte skriva om, då ju både läsaren och jag ändå vet att det inte är så?

Jag antar att det egentligen handlar om att välja mellan forskningsfråga - eller forskningstes. Som sagt lutar jag just nu åt det senare alternativet. Det förefaller på något vis ärligare - och tydligare. Om man som läsare redan från början vet om vilken tesen är, kan man lättare följa med vilka argument som framförs för att stöda den. Då uppfattar man också lättare vad texten försöker säga och kan ta ställning till om man vill godta eller förkasta den.

Ett nytt projekt?

Bilden föreställer min morfars morbror som läser sjökortet hemma i köket hos oss någon gång på 1930-talet. Gissa om jag skulle vilja veta vilken färg det var på tapeten i bakgrunden?

Intill spetsgardinerna står en präktig hängsparris i lerkruka på en piedestal. Och bakom skymtar en byrå i tidsenlig jugendstil. Insåg att det är just den byrån som i åratal stått uppe på vinden. Kanske borde man försöka putsa upp den? Den är ju faktiskt rätt vacker.

Men för att kunna göra det borde man bara få tag på liknande beslag så att man kan ersätta dem som kommit bort. Ifall någon vet var man hittar sådant skulle jag vara glad för tips...

Augusti

Det är inte så mycket att orda om just nu. Sommarvärmen fortsätter och allt går så fort, så fort. Känner mig lite som den flitiga gumman i Elsa Beskows ramsa - hon som skulle kärna smör och baka bröd och allt vad det nu var innan söndagen då hon skulle gå i "tjörkan".

Ibland känns det somom man har lite för mycket jobb. På lördagen kokade jag svartvinbärsgelé. På söndagen målade jag fönster. Idag på jobbet tappade jag bort ett helt gäng med gubbar vars namn alla började på T. Det låter nästan lite poetiskt.

Som tur var har jag hittat dem nu. Gubbarna alltså. I övrigt är detta bara svammel.

Summertimes

Tja, jag har väl inte så mycket annat att skriva än att det är förbaskat varmt och att denna scen från femtio år tillbaka i tiden, ter sig ganska lockande just nu. Hemma i lägenheten är det så hett att jag knappt sover överhuvudtaget om nätterna, vilket gör mig extremt ljuskänslig om dagarna. På jobbet klarar jag bara av datorskärmen med hjälp av solglasögon och nerdragna gardiner. Det känns lite mystiskt och ganska fånigt förstås, men det bespara mig en del illamående.

Igår var jag på bio och såg Leonardo di Caprios nya film, the Inception. Den var väl helt okej - fastän ganska lång - men om man skall operera med tre olika drömnivåer plus verkligheten så blir det väl lätt så. Jag tyckte metaforen med att åka hiss ner till di Caprios källare - förlåt, undermedvetna - och hitta ett instängt vilddjur till kvinna, var lite väl sliten. Men som helhet var det intressant med tanken hur idéer föds och hur drömvärlden fungerar.

En av filmens idéer var att sådana drömupplevelser man ibland har av att omgivningen stirrar på en, beror på att drömmaren börjat bli medveten om att han befinner sig i en dröm och att drömmen därför reagerar med hotfullhet som ett slags försvar mot att bli avslöjad som - en dröm; alltså någonting icke existerande, någonting overkligt. Eftersom det här med självmedvetenhet (alltså att subjektet upplever och blir medvetet om sig själv som just ett subjekt) är någonting som jag funderat en del över på sistone så kändes filmen som ett roligt tankeexperiment. Få se, kanske återkommer jag till det här idéerna någon gång framöver.