Kändis

Jag deltog i ett kort seminarium på SKS idag där man diskuterade offentlighet i form av kändisskap och linslusande. Konstaterade en sak och lärde mig en annan.

Konstaterade utgående från frekvensen av småsura kommentarer i annars helt sakliga inlägg, att någon verkligen borde göra en närmare undersökning av vilka mekanismer som styr reaktionerna på Sofi Oksanens person.

Lärde mig att då man i tiderna på de finska tidningsredaktionerna sökte mynta ett motsvarande, finskt uttryck för det svenska "kändis" - så fanns det två alternativ.
Det ena alternativet var "tunttu" - det andra "julkkis".

Rönnbär

Det är många år sedan jag senast satt på en sten och åt rönnbär. Idag har jag gjort det igen.

Jag älskar den där underbara känslan man ibland får av att ha ett par ben som kan gå precis dit man vill; som är unga och starka; fria från alla krämpor och lätta under fötterna. Ibland behöver man inga mekaniska fortskaffningsmedel. Man blir helt fartblind och tillräckligt yr av att promenera.

Jag går hem över gravgården och känner mig levande. Jag tänker att det är rödorange stunder som den här man borde komma ihåg. För att hjälpa mig själv att minnas strör jag ut rönnbären på vägen medan jag går. Som kiselstenarna på stigen i sagan om Hans och Greta ska de lysa röda på vardagens gråa grus, då jag nästa gång vill hitta tillbaka.

Lappträsk

Lite mer bilder från den östnyländska turnén i förra söndags. Denna gång från Lappträsk där en del av släkten härstammar. Vi hade släpat med oss Farmor som agerade förtjust och överenergisk guide. Måste säga att jag nog någonstans tappade bort mig totalt bland alla pappas pappas pappor och farmors fastrar, mostrar och kusiner, men det var mycket intressant i alla fall. Det gråa lilla torpet på bilderna har nuförtiden flyttats till Kycklings hembygdsgård, men uppenbarligen har det någon gång bebotts av en släkting från fyra eller fem generationer bakåt.

Lovisa

Äntligen har jag fått tid att ladda upp bilderna från Lovisa i söndags, där det årligen ordnas ett evenemang om traditionsbyggande och renovering med massor av konst, antik och lopptorg som det heter på deras hemsidor (som man kan titta på här!). Tanken är alltså att privatpersoner som bor i de gamla trähusen i Lovisa öppnar upp sina hem för besökare som får gå runt och titta på hur de renoverat och inrett.

Det var fint väder och massor av fint att titta på. Ett klurigt budskap som någon målat på sin uthusvägg fastnade särskilt i minnet. Om man klickar på bilden får man en större version så att det går bättre att läsa...

Bita i äpplet

Idag är första kvällen på snart två veckor som jag inte har någonting att göra, någonstans att gå eller någon att träffa.

Ikväll tänker jag baka äppelpaj och bita i det sista sura äpplet. Måste, måste, måste nu förbaskemej åstadkomma någonting som jag lovat redan i maj. Har inga idéer alls, men kanske om man trycker i sig tillräckligt med vaniljsås först att de uppenbarar sig sedan?

Hoppas kan man ju alltid.

Frågvishet

Fel ställda frågor är det värsta som finns. Frågor om sådant som man gör sitt bästa för att inte tänka på. Frågor som man inte vill besvara.

Ibland brukar jag läsa DNs etikettspalt med Magdalen Ribbing, som väldigt ofta får frågor om hur man på ett artigt sätt skall hantera situationer där folk ställer frågor man inte vill besvara. Hon brukar ge rådet att man skall ignorera frågor med en motfråga - varför vill du veta det? Varje människa har, enligt henne, rätt till att hålla somliga saker för sig själv. Det är inte artigt att fråga för mycket.

När man håller på med biografier blir den här tematiken också aktuell - vilka frågor får man ställa sitt forskningsobjekt? Går det an att i vetenskapens namn fråga en historisk (oftast död) person; brukar du onanera, har du syfilis, vad hände vid din förlossning, är du homosexuell, var du otrogen?

Den enda egentliga skillnaden är att det som i sällskapslivet kallas för påträngande frågor, inom biografiskriveriet kallas forskningsetik.

En gång stötte jag i mitt källmaterial på en man som under kriget, då han var en alldeles ung man, tjänstgjorde inom fälträtten och medverkade till att döma fanflyktingar till döden. Av materialet kunde jag se att detta var en mycket traumatisk händelse för honom och att han under hela återstoden av sitt liv, valde att inte tala om det - tjänstgöringen vid fälträtten saknades exempelvis i alla de meritförteckningar han genom sin karriär uppgjorde, trots att de annars var mycket utförliga. Har då jag som forskare rätt att gå och peta på det här, att ställa frågor och försöka ta reda på mer?

Döda personer har ingen talan. De kan inte heller ignorera närgångna frågor med motfrågor. Men ibland då man handskas med materialet de lämnat efter sig anar man en tydlig motvillighet - tystnad i ett material kan ofta tolkas som att frågan man ställt närmar sig gränsen för det oartiga. Skall man då respektera gränsen och inte fråga?

Konsten att veta när man skall fråga, om man skall fråga, vad man skall fråga - det, om någonting, är frågvishet.

Östnylänning

Jag funderar lite på vad östnyländsk identitet skulle kunna vara. På något sätt känns det ibland som om det kanske sammanfattas av att stå och småfrysa på en öde busshållplats i svinottan och vänta på en buss - på väg till hufvudstaden.

Eller så är det bara mitt liv som är ett evigt flängande hit och dit? Undrar om det skulle kännas annorlunda om man ägde en egen bil?

Men jag vill inte äga någon bil. Vad jag däremot väldans gärna skulle äga är två rejäla kallblodshästar att gå i skogen med. Den här sommaren har jag nämligen utvecklat en märklig passion för skogshuggning. Nyförvärvet i min arsenal är en "vesu". Försöker komma på vad detta verktyg heter på normalsvenska - kvistjärn kanske?

Hur som haver är det ett mycket användbart don. Jag är helt förtjust.