Dymmeldagen

Vårvindar friska leka och viska, strömmarna ila, finna ej vila, förrän i havet störtvågen far. Vårvinden är grym och envis, den river med sig sand och får mitt vänstra öga att brista och börja rinna.

-Som om det inte fanns andra orsaker att gråta, tänker jag and kick my ass...

Dethär skulle inte handla om kyrkan, men eftersom jag just kollat igenom alla de fyra första avsnitten av Jonas Gardells tv-serie Åh, Herre Gud! så kan jag inte låta bli.

Han är bra Gardell - och rolig. Och jag kan inte låta bli att undra; skulle någon representant för den finska statskyrkan ställa upp på en sådan intervju som den svenska prästen i del 3? På något sätt tro jag inte det.

Imorgon är det skärtorsdag.

Vit tisdag

På vägen hem tar jag en lång omväg längsmed gator där jag aldrig går. Ställer mig och beundrar i ett skyltfönster där det ligger antika smycken med rödagrönagula stenar på sammetskuddar. Trycker näsan mot rutan som en liten barnunge och suckar. Ojsåjag...skulleviljaha...

Hemma på kvällen dricker jag svart te med hallonsylt. Imorgon är det dymmeldagen.

Trollsländor och narcisser

Trollsländor och narcisser.

Om man smakar på de orden rullar de runt i munnen och prasslar.

Idag på lunchen var jag nere på Salutorget och köpte en bukett narcisser. Frasiga och gula om näbben. Havis Amanda stod mitt i en enorm hög med snö, sjölejonen såg ut att sitta på ett stort isberg.

Men över Senatstorget sken solen. Borta var alla snöhögarna och på Domkyrkans trappa där snölagret ännu för en vecka sedan var en meter tjockt satt nu redan folk och log.

Jag föreställer mig att trollsländor är mycket intelligentare än andra insekter - att de har någonslags flyktig förmåga till empati även om de glömmer det inom fraktionen av en sekund. Om man någonsin har försökt titta (utan att blinka givetvis) på en trollslända som landat på ens näsa och tagit sig tid att möta blicken från tusen fasettögon på en gång så får man lätt den uppfattningen.

Egentligen är det kanske tur att narcisser och trollsländor faktiskt aldrig möts. De första blommar om våren, de andra flyger om sensommaren. Jag lyssnar på Nancy Sinatra och Lee Hazlewoods Some velvet morning och tänker att det förmodligen är den vackraste textraden jag vet:

Dragonflies and daffodils...

En dag då solen skiner

Well, you know what they say - Happiness isn't happiness unless there's a violin-playing goat.

Islägesrapport

Just nu, håller våren på att komma. En hastig inspektion igår gav vid handen att isen smälter med väldig fart - sedan förra veckan hade mycket hänt. I sunden är långa partier öppna och blanka och ute till havs svallar vattnet redan fritt. Det känns skönt att ha förstahandsinformation om den saken.

Mycket vill ha mer. Och mitt huvud är fullt just nu. Fullt av ett besked som jag fick idag.

Fullt, fullt, fullt. Overload&Error. Måste. Tänka. På. Om. Och försöka fatta lite. Ikväll skall jag gå hem och dra täcket över huvudet - sådär som man gör med en papegojbur då man vill ha tyst på tjattret från dess rödgröna invånare. Imorgon ska jag sen försöka fatta vad dethär riktigt innebär. Och sansa mig lite.

Igår, var vi på Liljendalrevyn med Mo&Mof. Det är en årlig tradition med nostalgifaktor.

I år, fick vi lära oss att andra må ägna sig åt facebook och twitter, men i Liljendal har man föjsbookin och (fågel)kvitter. Jag kan inte låta bli att tycka att det låter ganska klokt.

Steg för steg...

Dethär med layout är någonting jag gillar väldigt mycket. Skulle kunna sitta och pynja med det hur länge som helst. Dessvärre är tekniken här på blogger ganska begränsad och det har tagit mig lite tid att komma underfund med hur man skall ta sig runt vissa saker som inte alls fungerat som jag velat.

Men ha tålamod - nu börjar jag snart närma mig någonting som jag tycker om. Kanske behöver jag inte göra fler designförändringar på en tid...

Färjkarlens undran

Då jag satt på färjan för att lämna ön på lördagskvällen såg världen ut såhär.

Senare då jag kom hem igen var det natt och mörkt. Jag var trött och lite durrig då jag körde ombord på färjan. Vi hade tittat på Melodifestivalen och haft en trevlig kväll. Men att komma hem till ön mitt i natten inger alltid en konstig känsla. Det är långt att köra och man sitter ensam i bilen, tankarna hinner vandra långt.

Ibland känns det som om man är på väg till världens ände, som om man ensam kör ombord på färjkarlens flotte över floden Styx. Framför en ligger det mörka, kalla vattnet i sundet ur vilket dimman stiger upp och långt borta på andra sidan skymtar ön. En kort stund medan färjan lägger ut känner man ett underligt sug i magen. Det är som om man istället för att föras framåt över vattnet håller på att dras bakåt i stället. Andra stranden glider bara längre bort.

Det är kanske så det ser ut när man dör? Ett mörkt och ödsligt vatten, en strand som försvinner i dimmorna och dunket från diselmotorerna på vägverkets gula landsvägsfärja är det enda man hör?