Kulturernas Museum stänger

Jag har varit frilansguide på Kulturernas Museum i Tennispalatset sedan år 2005. Genom åren har jag guidat en lång rad av grupper genom utställningar om allt från samer, romer, islam och nomadliv till lappade textiler, energikonsumtion i olika kulturer och Akseli Gallen-Kallelas Afrika-resa. Det har varit roligt och oerhört lärorikt, men också ganska krävande och inte helt lätt alla gånger. 

Just det sistnämnda - att det inte varit så lätt att guida i museet alla gånger - tror jag visar på att det finns ett stort behov för ett museum som Kulturernas Museum. Ibland har utställningarna behandlat ämnen med politisk laddning där guide och besökare inte nödvändigtvis haft samma värderingar (tiggarna i Fiskehamnen). Ibland har de behandlat ämnen där mina egna utgångskunskaper varit så gott som obefintliga (livet på landsbygden i Indien eller i Albaninen för 100 år sedan). Ibland har det svåra varit att försöka skilja mellan väl etablerade förutfattade meningar och verklig kunskap (islam, samer och romer). Ibland har det handlat om det svåra i att försöka berätta om andra människors fattigdom, nöd och utsatthet från det utanförperspektiv man ofrånkomligen har när man står och betraktar en bild eller ett föremål (kolonisationen av Kongo, jordbävningsoffer eller skräpplockare i Katmandu) på ett museum.

Ibland har jag varit tvungen att besvara frågor med ett "jag vet tyvärr inte". Jag har inte varit på alla de platser som jag stått och pratat om, jag har ingen personlig erfarenhet av flertalet av de kulturer som jag försökt berätta om och fler gånger än jag kan räkna har jag känt mig ganska otillräcklig i mina kunskaper trots att jag har försökt läsa på och ta reda på så mycket jag kunnat.

Min egen filosofi inför hela uppgiften har därför varit att min funktion som guide inte är att vara ett mänskligt uppslagsverk som vet och kan allting. Istället har jag sett det som min uppgift att hjälpa besökarna att fästa uppmärksamheten på olika aspekter av det de ser, att komma med olika tolkningsmöjligheter och att överhuvudtaget fungera som en samtalspartner genom museibesöket. Behållningen av den här strategin har genom åren varit att jag har haft glädjen av att träffa och byta synpunkter med väldigt många olika människor, men också att tillsammans titta, upptäcka och lära sig. Jag tror att det är just så ett museum borde fungera.

Om en dryg vecka, söndagen 19 maj, stänger Kulturernas Museum. Meningen är att museet så småningom ska återuppstå i någon form i anslutning till Nationalmuseum, men i vilken form är ännu inte helt klart. Motsvarande lokaler som de nuvarande i Tennispalatset kommer museet emellertid inte att kunna räkna med inom någon snar framtid. För den som inte ännu besökt museet kan det därför löna sig att göra ett besök nu. Museet har fritt inträde.

Ja okej då, vi gör väl som du vill...

Det här klippet ur kvinnotidskriften Nutid 10/1898 har nu roat mig en lång stund. En kränkt mansperson vill (medelst långa citat på tyska) uppmana Adelaide Ehrnrooth att inte uttala sig "i en sak, som hon ej är kapabel att bedöma". Redaktionen (bestående av Adelaide Ehrnrooth, Maikki Friberg, Helena Westermarck m.fl.) publicerar tjänstvilligt inlägget med en litenliten fotnot.

 

 

Långfredag

Och si, förlåten i templet remnade i tu stycker, ifrån ofwan och ned igenom; och jorden skalf, och hällebergen remnade.

 Jag tycker om påsken. Inte minst på grund av språket i familjebibeln från år 1872 som jag brukade lusläsa som barn. Från den härstammar min nördkärlek till frakturstil och svenska språket.

Ärlighet och relevans

Jag funderar ganska ofta på hur man skriver riktigt bra historia. Jag menar alltså rent skrivtekniskt - hur ska man vända sig till läsaren? På vilket sätt ska man framställa det man skriver? Som en allmän sanning eller en personlig tolkning?

Personligen är jag ganska skeptisk till den strikt vetenskapliga framställningen som helt utplånar författaren. Jag tänker mig att det finns två goda skäl till varför man som historiker inte borde försöka dölja sig själv i det man skriver.

Den första orsaken handlar om ärlighet - den andra om relevans.

Ärlighet 

Historikerns text måste visserligen basera sig på källor, bevis och belägg men det går ändå inte att komma ifrån att allt vi skriver är resultatet av en individuell kognitiv process som ofrånkomligen begränsas av författarens intellektuella föreställningsvärld. Historikeryrket är ett hantverk och i sista hand är det ändå alltid författarens fattningsförmåga, förståelse, empati och kunskaper som avgör vad som skrivs. Historieforskning är alltid en form av tolkning och en ärlig historiker försöker helt enkelt inte dölja sin egen insats i det hen skriver.

Att synliggöra hantverket bakom historievetenskapen ökar i mitt tycke textens trovärdighet. En text där ingen författare finns närvarande kan man däremot som läsare förhålla sig skeptisk till. En sådan text överför hela ansvaret för den kritiska bedömningen av texten på läsaren. (Ansvaret kvarstår förstås också då författaren redovisar sina tolkningar men redovisningen underlättar i alla fall läsarens bedömning).

Relevans

Min andra poäng handlar om historieskrivningens relevans.

Personligen är jag inte övertygad om att historieforskning bör bedrivas i en anda av l'art pour l'art. Missförstå mig inte. Jag menar inte att historieforskning borde bedrivas för att motivera eller motverka olika fenomen och idéer i samtiden. Historia ska absolut inte vara ett ideologiskt eller politiskt slagträ.

Men - vad jag däremot tänker är att historieskrivningens uppgift är att hjälpa oss att förstå varför vår värld ser ut som den gör. Riktigt bra historieskrivning hjälper läsaren till insikter om varifrån våra tankar, idéer, ideologier och värderingar kommer. Riktigt bra historieskrivning hjälper också läsaren att förstå att ingenting är givet - att hela vår världsbild är ett resultat av en ständigt pågående process där idéer och föreställningar hela tiden formas och omvandlas, där somliga föreställningar vinner gehör medan andra ignoreras och glöms bort.

Det finns förstås flera olika sätt att försöka synliggöra det jag beskriver ovan. Nödvändigtvis behöver man kanske som författare inte göra det via sig själv - men det är ett enkelt och mycket åskådligt sätt. Genom att visa på sin personliga historicitet kan man som historiker visa på den kedja av tankar och idéer som förbinder nutiden till det förflutna. En sådan relevans tror jag både individen och samhället behöver. En sådan relevans motiverar också varför samhället behöver finansiera historisk forskning - även i ekonomiskt kärva tider.

Utan snus i fjorton dar

Förbindelsebåten mellan Pellinge och fastlandet en menföresdag någongång på 1950-talet.

Havsvattenståndet har under de senaste tre dagarna varit onormalt lågt. Det medförde att vi i tre dagar var strandsatta här ute på ön eftersom färjan på onsdag kväll fick bottenkänning och sedan inte längre kunde trafikera som vanligt. Under onsdagen var vi alltså helt isolerade här ute - på torsdagen upprättade räddningsverket en båtförbindelse för persontrafik mellan ön och fastlandet. Det är inte så ofta vi lyckas ta oss över den nationella nyhetströskeln här ute - men den här gången gjorde vi till och med det.

Vår statliga gula förbindelsefärja fyller trettio år i sommar. Innan den togs i bruk var sådana här situationer förstås mycket vanligare. Jag tror att jag har postat den här bilden någon gång förut men jag kan inte låta bli att göra det en gång till. Det gör mig glad att tänka att den anda som finns på bilden inte har gått förlorad.

Den saken har i alla fall de här tre dagarna utan färja visat med all tydlighet.

Det var en gång en ko

Om jag ska välja vilken sorts källor jag tycker bäst om så står nog bouppteckningar ganska högt på listan. De är en sådan fantastisk källa till information om vardagslivet - man upphör aldrig att överraskas av vilket slags information en bouppteckning kan bjuda på.

För att nu ta ett exempel: i mars 1859 ordnades bouppteckning på Staffas kronolotshemman i Borgå socken (ja, det är en förfader till mig som hade dött). På gården fanns då fem kor och 15 får som delades mellan de fyra arvingarna: en son och tre döttrar.

Den roligaste detaljen med just den här bouppteckningen är att den låter oss veta att de fem korna i ladugården hette:

Blomma, Docka, Rödlu, Rödgås och Mudda.

Den som söker skall finna!

Google-statistik är en outsinlig källa till underhållning. Här har vi några exempel på vad folk googlar på när de hamnar in på just den här bloggen. Jag har strukit under de sökord som jag i synnerhet uppskattar :)

Det känns lite fint att veta att den person som ville googla sig till upplysningar om hur man odlar palmer, faktisk kunde få sin nyfikenhet stillad här på bloggen. Nu känner jag mig som en liten, men viktig del av informationssamhället.