Dalior är som en blommande cirkus

Jag älskar dem. Tänkte bara säga det.

När vägen är lång

Det här är Österbyviken i Pellinge i Borgå skärgård. Här bor jag. Före mig har 18 generationer av min släkt bott just här (de äldsta bevarade källorna är från 1543, men det är möjligt att vi funnits här längre än så). Att bo här är inte något livsstilsval för mig utan en absolut nödvändighet för att jag ska överleva i en galen värld. Det är ett hem och en tradition som fortsatt över 560 år.

För att komma till förlossningsavdelningen vid Borgå sjukhus härifrån är det en resa som omfattar en färja och 28 kilometer smal landsväg. Det tar cirka 45-50 minuter förutsatt att det inte är dåligt före. För att komma till kvinnokliniken i Helsingfors är det 93 kilometer och resan tar beroende på trafikförhållandena närmare 2 timmar.

På två timmar hinner det hända ganska mycket.

När min morfarsmor skulle föda på 1920-talet kom min morfar till världen i en släde mitt ute på isen på Vålaxfjärden en iskall dag i mars. Jag har aldrig tidigare trott att någonting sådant skulle kunna hända mig om jag någongång skulle föda barn. Men drar man in förlossningsavdelningen vid Borgå sjukhus? Vem vet hur det går då.

En dag i ett doktorandliv

#det roliga med vetenskap
#varför jag gör vad jag gör?
#doktorandens nya adb-kunskaper
#om giffar inte är en forskarfärdighet så borde de vara det

Hej Wien (en vecka kvar till ESSHC)

Först skriver man en artikel. Det tar sådär två-tre veckor.
Sedan kortar man ner artikeln till ett konferenspapper. Det tar ytterligare en vecka.
Sedan ska man ännu försöka korta ner konferenspappret så att det blir så långt att man faktiskt hinner framföra det på 20 minuter. Det kräver ytterligare en vecka av förtvivlat slit.

Efter en dryg månad av arbete är man således tillbaka på samma ordmängd som man skulle ha haft om man bara helt enkelt slutat skriva efter den första dagen.

Nej, jag är inte trött. Bara temporärt desillusionerad.

Die Toteninsel. Den här holmen heter Likisholmen. Det är bara roligt om man är väldigt, *väldigt* slö.

Återseendet

När flyttfåglarna kommer tillbaka efter vintern landar de allra först på de sydligaste landstrimmorna för att vila ut efter flygturen över Östersjön. Först sedan de vilat sig fortsätter de vidare norrut. Under några korta dagar om våren så fullkomligt vimlar det därför av fåglar här ute på vår ö.

Just i dessa dagar tycks det vara tjänligt flygväder (svag vind och milda luftströmmar söderifrån) för under det senarste dagarna har det varit en fullkomlig invsion av trastar här. Bara på vår gård har vi nog några tusen stycken - mestadels vanliga björktrastar, rödvingetrastar och några taltrastar har jag sett (dessutom koltrastar sedan förut) i stora flockar. Bofinkarna, sädesärlorna, sångsvanarna och strandskatorna har också infunnit sig sedan igår.

Det är på något sätt lika märkligt att se dem återvända varje år.  Jag tror inte att fågelnörden i mig någonsin kommer att vänja sig vid att det blir vår.

Konsumtionshysterin och patriarkatet

 Jag har bestämt sagt det här tidigare.... här och   här.

Samtidigt någon annanstans

Det är inte så lätt det där med tid egentligen. Jag minns ännu hur förvånad jag var någongång i tonåren då jag för första gången insåg att Gustav Vasa och Elisabeth I av England levde samtidigt. Skillnaden mellan Gustav Vasas Sverige och det elisabethanska England föreföll i min tonårsföreställning som så milsvid att det aldrig hade fallit mig in att det var samma tid.

Ibland när jag guidar brottas jag med samma problem. Vår relativt nya 1900-talsutställning ser helt enkelt så modern ut att det är svårt att riktigt få fram hur STORA skillnaderna var mellan olika livsförhållanden ännu under 1920, 1930 och 1940-talen. I utställningen har vi i vitrinen som presenterar 1930-talet både dammsugare och elektrisk brödrost. Aino Aaltos glasvas finns också fortfarande i de flesta nutida hem. Det blir väldigt svårt att visualisera att det här handlar om nyheter som långt ifrån alla finländare ännu hade i sin vardag.

För att på något sätt förmedla ett alternativ till allt det moderna, brukar jag ibland ta med besökarna till rökpörtet i museets andra våning och berätta att pörtets sista invånare faktiskt inte flyttade ut förrän just på 1920-talet. SAMTIDIGT som Aino Aalto designade glasvasen och en handfull husmödrar i städerna skaffade sig damsugare, så fanns det alltså fortfarande människor som bodde i en livsmiljö som de flesta av oss i dag skulle förknippa med 1700-talet!

Urbant i Helsingfors 1940.

Eller för att nu ta ett annat exempel. Bilden här till vänster är tagen under en söndagspromenad i maj 1940 i Helsingfors. Paret i mitten är min gammelfarmor Marta och gammelfarfar Gunnar som hade flyttat till Helsingfors från Lappträsk i Östnyland. Deras liv ser urbant och ganska så modernt ut. Jämför man med bilden under är det svårt att tänka sig att de skulle vara samtida.

Ruralt i Lappträsk 1940.

Men samtida är just vad de är. Så här såg det nämligen ut hemma i Lappträsk precis samtidigt 1940. Där bodde Gunnars föräldrar fortfarande kvar i ett hus som idag finns kvar som en del av Kycklings hembygdsmuseum i Lappträsk.

Här har vi alltså problemet med tidsperspektiven igen. De flesta av oss har någonslags inre föreställning om hur livet såg ut under olika tidsperioder. Jag skulle t.ex. tippa på att de flesta som besöker Kycklings idag tror att de besöker en 1800-talsmiljö. Och det gör de ju, för huset är byggt under 1800-talet. Men vad som däremot kanske blir oklart för många är antagligen att de också besöker en 1940-talsmiljö. 

Idag är vi kanske inte riktigt längre så vana vid lika hujsiga skillnader mellan människors levnadsförhållanden i Finland. På sin höjd möter vi kanske någonting liknande när vi åker utomlands, men här hemma är det sällan man ser det så tydligt. När vi på det här sättet alltså bevarar kulturhistoria händer det lätt att vi stirrar oss blinda på det nya och moderna. Då glömmer man lätt bort att tiden inte går lika fort fram på alla ställen. Urbant och ruralt kan vara helt olikt varandra och 1800-talet tog inte bara slut en dag för att någon vände blad i en kalender. 

(Och om någon ännu vill ha fler - och lite galnare - exempel på det så kan man klicka här.)

Museum på 2000-talet.

1800-tal eller 1940-tal?