Det är en välkänd sanning att ord kan vara knepiga. Sådär som ordet "märklig" i den här bloggens rubrik. Nuförtiden uppfattas ordet märklig oftast som synonymt med ord som
konstig, egendomlig, underlig eller
avvikande. Men tittar man i gamla 1800-talstidningar upptäcker man snart att ordet då oftast bara betydde någonting
anmärkningsvärt eller
notabelt.
 |
| En historia värd att notera eller en skum historia? |
När man sysslar med idé- eller begreppshistoria blir man ganska fokuserad på ord. När man har hållit på ett tag blir man plötsligt extremt skeptisk till nästan alla ord. Så till den milda grad att just nu är ord i allmänhet något av ett problem för mig faktiskt.
Så fort man börjar fundera över vad ett relativ abstrakt ord egentligen betyder (så där som
bildning, demokrati, rättvisa eller
impressionism...) och vad vi egentligen menar när vi använder detta ord, så hamnar man in i en spiral som aldrig tycks ta slut. För att förklara vad man under 1800-talet menade med ett ord som "bildning" måste man ta till ord som är precis lika abstrakta, så där som
civilisation, kultur, kunskap, förnuft, dygd och
karaktär. Och för att kunna förklara allt det här i sin tur behöver man ord så som
individ, samhälle, plikt, ansvar, egoism, individualism och
sedlighet.
Problemet här är för det mesta inte att historiker missar det där med att innebörden av de ord de använder med kan variera. De vet att man inte kan ta för givet att innebörden av de centrala begrepp man använder är uppenbar. Problemet handlar mer om att ju längre bort från kärnbegreppen man rör sig, desto oftare blir man tvungen att ta genvägar och helt enkelt bara använda orden utan att närmare befatta sig med vad de betyder eller har betytt.
För att nu ta ett exempel på det så ser man ibland att begreppet "bildning" som idag ofta diskuteras som en form av "självförverkligande" (
ett slumpartat exempel på det här). De flesta som gör det är helt enkelt omedvetna om att uttrycket "förverkliga sig själv" är ett begrepp som inte kommit in i vårt språkbruk förrän under 1900-talet och att det bygger på en världsbild som var fullkomligt främmande för de flesta människor som använde sig av begreppet "bildning" under 1800-talet. Det är förstås i sig inget som hindrar att vi idag diskuterar bildning som någonting som handlar om självförverkligande och personlig utveckling. Men problemet är att man ibland tar med sig den förståelsen av ordet då man läser en 1800-talstext som handlar om bildning. Och då blir det lätt ganska fel.
Det praktiska problemet med allt det här är förstås att vi aldrig skulle komma till saken om vi hela tiden var tvugna att förklara vad vi menar med alla de ord vi använder. Så jag antar att man får finna sig i att språket är ett ganska trubbigt och oskarpt redskap. Men vill man leta efter svagheterna i vilket resonemang som helst så lönar det sig ofta bättre att inte fokusera på de mest centrala begreppen i sammanhanget, utan att i stället vända uppmärksamheten mot de stödbegrepp som kretsar kring de centrala begreppen. Det är för det mesta där det märks bäst om man har förstått vad huvudbegreppen verkligen går ut på.
