"The research also found that reading poetry, in particular, increases activity in the right hemisphere of the brain, an area concerned with “autobiographical memory”, helping the reader to reflect on and reappraise their own experiences in light of what they have read. The academics said this meant the classics were more useful than self-help books."
För alla som älskar litteratur är det här kanske ingen riktig nyhet, men det får mig att fundera lite på hur detta relaterar till de upplevelser som författaren eller den skrivande personen har. Om vissa ord kan framkalla häftigare känsloreaktioner hos läsaren än andra, så borde ju det samma gälla för författaren?
Alla som skriver någonting vet förmodligen hur det känns. Det händer kanske inte så ofta, men någon gång ibland får man till den där unika fomuleringen som är så perfekt att man vet att det omöjligt kan finnas ett bättre eller mer träffande sätt att uttrycka just det man i denna mening har för avsikt att säga.
Det kan i princip vara vilken slags mening som helst; en forskningsfråga, en romanreplik, en tvist i ett blogginlägg, en aforism eller en mening i en manual till en mikrovågsugn). Men poängen är att en sådan mening är så glasklar och perfekt att det inte finns någon som helst möjlighet att ändra på den.
Själv har jag någon gång ibland funderat på varifrån sådana meningar kommer. Känslan när man (alltför sällan) får till en sådan är i varje fall egentligen det enda som verkligen kan motivera allt annat slit som skrivjobbet där emellan mest går ut på.
Vad jag menar är alltså: om en person som läser en välskriven mening alltså upplever en "peak" som framkallar välbehag och en lust att fortsätta läsa - hur ser då den här peaken ut för personen som skrev samma mening? Ska man alltså tolka de här forskningsresultaten som att "William Wordsworth, Henry Vaughan, John Donne, Elizabeth Barrett Browning, T.S. Eliot, Philip Larkin and Ted Hughe" var junkies på en "increased activity in the right hemisphere of the brain"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar