Om någon undrar vad jag menar så är det det här:

Läskedrycksbolaget Hartwall har i dagarna lanserat en ny reklamvideo för mineralvatten som jag bara inte kan låta bli att dela här. Den kunde nämligen lika gärna vara gjord enkom för att demonstrera vad min forskning går ut på (tack för det Hartwall!).

I videon kan vi se fotografen Saara som fått en livsomstörtande uppenbarelse. Saara har nämligen insett att lyckan inte går att köpa för pengar. Den infinner sig helt enkelt inte även om man köper en handväska för 1000 euro. Istället har Saara nu insett att lyckan finns i den egna personen och att man måste tro på att man kan få vad som helst. Därför åker Saara nu till Bali för att delta i en festival för andligt välmående (och dricka mineralvatten förmodar jag...).

Vad Saara vill säga med det här är att hon övergått från att söka lyckan i materiella ting (handväskor och klackskor) och i stället fokuserar på att utveckla sig själv (och dricka mineralvatten). 

Det är nästan (men bara nästan) lite sött att Saara är så djupt omedveten om att skillnaden faktiskt är ganska marginell. Att resa till Bali för att gå på kurs är fortfarande en form av konsumtion och ett uttryck för att Saara tillhör en väldigt liten och oerhört privilegierad andel av mänskligheten.

Hur som haver, ur min synvinkel är Saara i alla fall ett utomordentligt exempel på en typ av retorik som jag försöker hitta den historiska bakgrunden till. När började vi egentligen tala om att ”förverkliga” oss själva (antingen genom meditationskurser på Bali och mineralvatten eller något annat sätt)? Varifrån kommer den här allt-är-möjligt-retoriken som påstår att "jag kan få allt" som om det vore en mänsklig rättighet?

Det finns förstås många olika tankeelement i Saaras lilla video, men vi kan här börja med att fokusera på det här med andlig utveckling. Varför ska Saara gå på kurs? Tanken att individen har rätt att fritt utveckla och förädla sin personlighet blev i Finland aktuell under 1880-talet. Under den här tiden talade man också om en individs anlag eller individualitet i synonym bemärkelse. Gemensamt för de tre orden anlag, personlighet eller individualitet var att de beskrevs som de personliga, unika och individuella egenskaper som en individ hade fått vid födseln. 

Dessa egenskaper krävde en möjlighet att utvecklas eller växa. Tyngdpunkten låg, till skillnad från tidigare, på att förädla redan existerande embryonala anlag, inte på att förvärva helt nya, för individen främmande eller externa egenskaper. Man började tala om ”personlighetskravet”. Detta ”krav” innebar enligt en anonym skribent i Hufvudstadsbladet (2.3.1898):

 [D]e kraf hvarje individ har att få utveckla sig fritt och oberoende, att få känna sina inneboende krafter rörliga och verksamma.

Tanken att personligheten är någonting medfött som behöver utrymme att växa och utvecklas återfinner man i det senare så slitna uttrycket ”att förverkliga sig själv”. Det ”själv” som ska ”förverkligas” är det samma som de medfödda egenskaper eller anlag som utgör individens personlighet eller individualitet. 

Uttrycket ”att förverkliga sig själv” togs i själva verket i bruk först under 1920-talet (åtminstone här i Finland). Uttrycket var i själva verket en lite slarvig eufemism som börjar förekomma i finländsk press för att hänvisa till den nya syn på personligheten som hade etablerats som en följd av den diskussion som pågått sedan 1880-talet. Detta understryks av att uttrycket till en början placeras inom citattecken som för att understryka att det handlar om ett nytt uttryck för en innebörd som redan var vedertagen eller åtminstone allmänt förståelig. Ett tidigt exempel finner man i en recension av en av Arvid Mörnes romaner i Finsk Tidskrift 1925 där huvudpersonen enligt recensenten får ”tillfälle att i individualistisk mening »förverkliga sig själv»” genom en ”till intet förpliktande förbindelse” utanför äktenskapet.

Några år senare placerade Teologisk tidskrift för sin del inte längre uttrycket inom citationstecken när man kunde konstatera att: 

”Den moderna människans plikt är däremot att förverkliga sig själv, d.v.s. »de möjligheter till människa, som uppkommo vid hennes födelse».”

Och senast femton år senare, år 1944, tycks innebörden av uttrycket ha varit välkänt för de flesta. Då kunde nämligen Marthaförbundets huvudorgan Husmodern redan hoppas på att: 

”i ett fritt land arbeta på utvecklingen av hem där den fria individen i enlighet med vårt nordiska tänkesätt kan förverkliga sig själv[...].”

Uttrycket ”att förverkliga sig själv” kom på det här sättet att smyga sig in i det finländska språkbruket under loppet av cirka 20 år. Att uttrycket på detta sätt kom att tas i bruk kan uppfattas som ett tecken på att idén om självförverkligandet redan var etablerad.