Igår drack vi kaffe och avnjöt blåbärspaj på härliga restaurang Kaartintupa invid Kaserntorget. Världens minsta lilla kafé med nostalgisk 50-tals inredning och udda, blommiga kaffekoppar. Retro, var ordet.
På vägen hem, sakta flanerande i skymningen längsmed Fredriksgatan slog det mig att var stad har sin egen inre tidsperiod. En stämning och en stil som den inte kan göra sig av med oberoende av hur det än byggs och moderniseras i övrigt. Precis som Paris på något vis för alltid präglats av en stämning från den Hausmannska eran vid sent 1800-tal, har Helsingfors trots senare tiders moderna byggen ändå alltid en efterkrigsstämning över sig.
Genom historien har det oftast varit så att mode, idéer och andra kulturfenomen oftast kommer till Finland västerifrån och sedan sprider sig österut genom landet. Under äldre tider var det här kanske inte så konstigt, nymodigheter spreds genom kontakter. I dagen internetifierade värld är det däremot en märklig sak att samma mönster fortsättningsvis gäller. En fransk väninna på facebook skrev en statusuppdate om vuvuzelorna två dagar innan jag första gången lärde mig vad ordet betydde genom finländska medier.
I Sverige och på annat håll i världen pågår just nu en riktig retrovåg. Bloggosfären är full av bloggar om hur man klär sig, lever och konsumerar som 30-40-50-tal. Lopptorg och vintagebodar blomstrar. Till Finland har vågen bara just börjat rulla över, men månne inte den så småningom slår till även här?
Och kanske slår den till riktigt hårt? Man skulle i alla fall knappast kunna hitta en bättre miljö än Helsingfors. Det är en riktig retrostad.
Var det Camus som sade att varje stad har sin egen doft? Jag tycker det stämmer också. Helsingfors är för mig den vackraste staden jag hittills bott i och upplevt: en liten storstad, stor liten stad... Min kompis Kata, som bott i Sverige snart i halva sitt liv, påpekade detta en dag för tio år sedan när vi gick på Espen en vit sommarnatt. 1800-talsusen skimrade i skymningen, vi hade druckit skumpa och live log. :)
SvaraRadera