Är det därför jag älskar dig så?

Nu blommar det! Glad Johanne!

Allt på en gång

Det är då för märkligt att positiva saker så ofta tycks hända samtidigt som någonting annat. Man väntar och väntar och ingenting händer och sedan plopp! trillar allt in på en gång. En text som jag skrev för flera månader sedan och ärligt talat trodde hade försvunnit ut i cyberspace fullständigt, visade sig plötsligt vara på väg till tryck och ett projekt i ekonomiskt trångmål och skatteförorsakad knipa, fick plötsligt och högst otippat, extra finansiering. På samma dag!

Nu är det dessutom bara en futtig arbetsdag dag kvar tills semestern börjar och midsommaren står för dörren. Två nätter i rad har jag nu kommit hem ganska sent och beundrat den helt oändliga rymden av ljusblå och babyrosa sommarsky som breder ut sig över en sovande storstad med ljumma gator och gatudammskvalster under skorna. Ungefär som på bilden av den blommande strandförgätmigejen vid bron där hemma. Nu längtar jag dit.

På promenad genom stan

Igår drack vi kaffe och avnjöt blåbärspaj på härliga restaurang Kaartintupa invid Kaserntorget. Världens minsta lilla kafé med nostalgisk 50-tals inredning och udda, blommiga kaffekoppar. Retro, var ordet.

På vägen hem, sakta flanerande i skymningen längsmed Fredriksgatan slog det mig att var stad har sin egen inre tidsperiod. En stämning och en stil som den inte kan göra sig av med oberoende av hur det än byggs och moderniseras i övrigt. Precis som Paris på något vis för alltid präglats av en stämning från den Hausmannska eran vid sent 1800-tal, har Helsingfors trots senare tiders moderna byggen ändå alltid en efterkrigsstämning över sig.

Genom historien har det oftast varit så att mode, idéer och andra kulturfenomen oftast kommer till Finland västerifrån och sedan sprider sig österut genom landet. Under äldre tider var det här kanske inte så konstigt, nymodigheter spreds genom kontakter. I dagen internetifierade värld är det däremot en märklig sak att samma mönster fortsättningsvis gäller. En fransk väninna på facebook skrev en statusuppdate om vuvuzelorna två dagar innan jag första gången lärde mig vad ordet betydde genom finländska medier.

I Sverige och på annat håll i världen pågår just nu en riktig retrovåg. Bloggosfären är full av bloggar om hur man klär sig, lever och konsumerar som 30-40-50-tal. Lopptorg och vintagebodar blomstrar. Till Finland har vågen bara just börjat rulla över, men månne inte den så småningom slår till även här?

Och kanske slår den till riktigt hårt? Man skulle i alla fall knappast kunna hitta en bättre miljö än Helsingfors. Det är en riktig retrostad.

På tal om brev

Det här är en rolig blogg.

Lyfta skrot - eller något om livets kontraster

Vill man låta hurtig kan man säga så här. I två dagar har jag lyft skrot.

Vill man säga som det var, kan man säga att, i två dagar har jag burit, släpat, vältrat och rullat skrot. Meningen var att kommunens skrotsamlargubbar skulle komma och hämta eländet till återvinning, men det visade sig att skrotgubbarna bara avhämtar sådant som kan lyftas upp på bilen med hjälp av kran. Då skrotet i vårt fall inte gick att komma åt med hjälp av kranen var det alltså stopp. Istället har Morfar och jag flyttat ut skrotet från platsen där det stått så att skrotgubbarna skall komma åt det med sina maskiner. "Gammal man gör så gott han kan", sa Morfar och högg i med galghumor.

Men om Pippi lyfte sin häst förefaller det inte alls så imponerande då man har försökt flytta en gammal orörlig snöskoter. Omväxlande gråt, skratt och lite krälande i leran som det pågående regnet försåg oss med gjorde att det verkligen var en skön uppenbarelse som slutade jobba fram mot eftermiddagen igår. Om man kan föreställa sig någonting skitigare än undertecknad var i det skedet är tveksamt.

Dock tog dagen inte slut där. Efter en ganska lång och omsorgsfull dusch tillbringade jag kvällen på museet, iförd tidstypisk 1800-talsklänning och full balstass. Livet bjuder ibland på de mest märkliga kontraster.

Att läsa och icke förstå...

I rummet bredvid här på jobbet, pågår ett projekt med att digitalisera och transkribera en tonårings anteckningsbok och skolhäfte. Men tonåringen är inte riktigt vem som helst, för skoleleven som håller i pennan och kopierar diktcitat och grammatikregler om vart annat på sex-sju olika språk är inge mindre än Edith Södergran.

Att tyda gamla handstilar kan vara svårt. Att tyda dem på främmande språk är ännu svårare. Att sedan ännu tyda dem på ett främmande alfabet - i det här fallet ryska från tiden före stavningsreformen 1918, med tecken som inte längre används i modern ryska - är nästan, men bara nästan, överkurs.

Som idag till exempel. Det var nästan som en variant på en blondinvits. Hur många blondiner behövs det för att skruva i en glödlampa? Hur många högutbildade humanister krävs det för att tyda en tonårig skolflickas diktcitat?

Det är som att lösa korsord. Vi stavar och bokstaverar och försöker beakta möjligheterna till felstavning och slarvig handstil. Resultatet av en halvdags arbete blir till slut fyra transkriberade diktrader. Åtminstone har vi alla minskat risken för senilitet betydligt efter denna hjärngymnastik.

Till slut gäller det att om möjligt ta reda på varifrån diktcitatet kommer. Efter en googling med citatet skrivet med kyrilliska bokstäver kommer vi in på en rysk tonårskilles bloggsidor och häpnar lite grann.

Det är en ganska fin tanke att de diktrader som tilltalade en tonårsflicka för hundra år sedan inspirerar också en tonårskille år 2010.

Och vem var då poeten?
Lermontov...

Om en biskop

Det finns en mycket vacker novell av Tjehov som handlar om en biskop. Biskopen har arbetat träget i många år, men då läsaren möter honom för första gången ligger han redan sjuk och blir omskött av sin gamla mamma medan han tänker heliga tankar. Novellen berör kort biskopens sjukdom och tålmodiga väntan på ödet innan han dör.

Novellen slutar prosaiskt med att konstatera att tiden går och människorna glömmer bort den döde biskopen. Till slut är det bara biskopens gamla mamma som kommer i håg att hon har haft en son som varit biskop - men ingen tror den gamla gumman.
Budskapet tycks vara att sic transit gloria mundi också för en biskop.

I Finland har vi i dagarna haft ett historiskt biskopsval då Helsingfors stift blev först ut i vårt land med att äntligen få en kvinnlig biskop. Man får hoppas och tro att hon och hennes gärningar skall leva lite längre i historiens minne än Tjehovs biskop.

***

Den något bekymrade biskopen med flax på mässhaken som syns på bilden finns i Victoria&Albert Museum i London. Tyvärr har jag glömt vad konstnären hette.