Individualism och dekadens

Det slog mig att jag uppenbarligen aldrig har skrivit något om min egen forskning här på bloggen - kanske skulle det vara dags att göra någonting åt det nu?

I all korthet kan man säga att det handlar om synen på individen kring sekelskiftet 1900. Under dessa år debatterades individualismen ivrigt: flera av de välkända namnen inom filosofin och samhällsvetenskaperna tog sig an ämnet, bl.a. konsthistorikern Jakob Burckhardt som i klassikern Die Cultur der Renaissance in Italien (1860) hävdade tesen att individualismens uppkomst låg i renässansens Italien, sociologen Émile Durkenheim i Individualism and the Intellectuals (1898), Max Weber i Die protestantische Ethik und der "Geist" des Kapitalismus (1904) och Georg Burckhardt i Was ist Individualismus? (1913). Många andra, så som Georg Simmel och Nietzsche behandlade också temat. I Norden skrev bland andra Ellen Key om individualismen och socialismen - och i tidningarna pågick en bitvis synnerligen hätsk debatt om individens friheter, rättigheter, skyldigheter och plikter gentemot samhället och andra former av kollektiv så som familjen och kyrkan.

Debatten tangerade många olika frågor men i grund och botten handlade den hela tiden om vilka intressen som skulle prioriteras: samhällets och det kollektivas bästa eller varje enskild individs rätt att leva fritt, följa sina naturliga böjelser och utveckla sig själv i enlighet med sin medfödda potential. För individualisterna fanns det ingenting mer betydelsefullt än individens rätt att leva ut sin natur, sina anlag och sina böjelser - d.v.s. förverkliga sig själv. Allmängiltiga moralregler som dikteras av samhället, kyrkan eller någon annan auktoritet kan därför inte ha någon giltighet -  i individualisternas ögon förtrycker dessa det stora, originella och självständiga och förvandlar individen till en bland tusen andra. 

Debatten fördes i många olika sammanhang bland exempelvis pedagogerna, kyrkfolket, kvinnorörelsen, de liberala svenskspråkiga kulturkretsarna (Euterpe-gänget i synnerhet) och socialisterna – och debattens verkningar spred sig inom de flesta humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen – inte minst historia, filosofi och sociologi.

För att nu ta ett exempel på hur diskussionen kunde låta kan man kanske lyfta fram pedagogerna. I februari 1903 hölls en föredragsafton i samband med pedagogiska föreningens möte där individualismen diskuterades. Föredraget åhördes av dryga 50 personer och åtföljdes av livlig diskussion.

Föredragshållare var professorn i pedagogik vid Helsingfors universitet Waldemar Ruin som talade under rubriken "Dekadens och uppfostran" och han var kritisk till individualismen. För visst lät det ju vackert att alla skulle beredas tillfälle att utvecklas efter lust och anlag, tyckte professor Ruin – men också farligt:

Så kan då den individualism som ungdomen med förkärlek skrifver på sitt program, i sin tur bli täckmantel för åtskilligt elände, för hejdlösa begärelser af snart hvilket slag som hälst, i ty att hvarje sådan för sig kan åberopa naturens rätt och man ju föga erkänner högre dömande normer utöfver individens suveräna välbehag. Frihet kallas detta – hvilket härligt ord, men huru ofta missbrukadt! Öfverhufvud är det de vackra orden, en långt överdriven språkvirtuositet, som i sådana fall för den flyktige läsaren behändigt maskerar den gryende dekadensen i tankesätten.

Individualismen var alltså en potentiell härd för dekadens – om alla gör vad de har lust till blir följden en farlig egoism som inte ligger i någons intresse. Denna fara måste således skolorna och pedagogerna reagera på, ansåg Ruin. I sitt fortsatta tal gav han några förslag på hur man skulle mota Olle i grind. 

Men tron på individen var inte ett hot för alla som deltog i debatten – tvärt om. Debatten är intressant eftersom man i den kan hitta många av de idéer som idag är en vedertagen del av (den västerländska) synen på individens fri- och rättigheter och vad som är en meningsfull tillvaro. Dessa tankar har med tiden blivit en så vedertagen del av vår världsbild att de sällan ens ifrågasätts – kring år 1900 var de däremot ännu helt nya och de mötte synnerligen hård kritik.

Kvinna av guld

För tillfället håller jag på med att läsa gamla tidningar och det kan inte hjälpas att man kommer över en hel del märkliga smånotiser - och vad passar väl bättre då bloggen heter som den gör? Här kommer alltså en märklig historia till.

Det ser ut som en tanke men är det det? (Någon läsare som vet kanske?) Aftonbladet rapporterar den 14.4.1900 om kuriositeter från världsutställningen i Paris där man bland annat kunde få se en kvinna av guld - en staty av skådespelerskan Maude Adams. 45 år senare föddes en kvinna som döptes till Maud (utan e på slutet), gifte sig till efternamnet Adams och gav sig in i filmbranchen. Hon blev känd som Bond-brud i Mannen med den gyllene pistolen och Octopussy... Undrar om dessa damer har någonting med varandra att göra?

Och sedan finns det ju den förgyllda damen i Bond-filmen Goldfinger också... Slump eller inte?

Det här har jag alltså funderat över på sistone...

---------------

EDIT: Uppenbarligen smälte man senare ner statyn. Här hittade jag mer information; komplett med bilder på hur statyn såg ut...

Skojare med gamla anor

Lurendrejeribreven som de flesta av oss får i våra mailboxar har gamla anor. Så här gick det till år 1900. Hufvudstadsbladet rapporterar den 6 april.

Bäst-före-datum

Det är förstås en gammal sanning att skämt och roliga historier är väldigt bundna till sin historiska tid och kontext - medeltida skämt om åsnor och tjocka munkar förefaller ofta, om inte helt obegripliga så åtminstone bara måttligt roliga - trots att de säkert framkallade hysteriska skrattsalvor då det begav sig.

Men ibland kan det vara bra att påminna sig om att humorn förändras mycket snabbare än så - inte heller sådant som var roligt för hundra år sedan får oss nödvändigtvis att dra så värst mycket på smilbanden idag. På så vis är den ett väldigt känsligt intstrument för vad som ligger i tiden.

Året 1900 förefaller ibland som väldigt modernt - det mesta som vi betraktar som självklart idag fanns redan då: elektricitet, telefon, film, tåg, bilar, sophantering i städerna...

Men när man läser de roliga historierna i Hufvudstadsbladet det året så inser man i alla fall att allting inte var helt som idag.

-----------

Bild: ur Hufvudstadsbladet den 10 juni 1900

Nu tycks jag vara inne på det här med läsning igen

En söndag då jag botaniserade runt på Akademen råkade jag snava över Paul Fournels pinfärska roman La Liseuse (P.O.L., Paris 2012) som väckte mitt intresse på grund av titeln som fick mig att associera till den här 1700-talsmålningen av Jean-Honoré Fragonard. Boken visade sig emellertid vara rykande aktuell trots 1700-talsvibbarna så jag skrev en kort text om den till senaste Ny Tid som man kan läsa här.

Samtidigt noterade jag att jag verkligen har varit inne på det här med läsning ganska mycket på sistone. Undrar vad det egentligen är jag håller på att processa då jag hela tiden oavsiktligt återvänder till temat?

Eugen och Lennart

Som en combo med breven från Lennart Hohenthal, har jag under de senaste dagarna också ägnat mig åt att läsa en liten tunn bok som publicerades 1925, i vilken Lennart Hohenthal beskriver sina egna kontakter till Eugen Schauman: mannen som sköt den finländska generalguvernören Bobrikov 1904.

Ur nutida synvinkel är boken bisarr av två orsaker.

För det första är det, när man tänker efter, ganska märkligt att en person som deltagit i planeringen av ett mord, kan skriva en bok om hur det gick till och få den publicerad, bara tjugo år efter mordet.

För det andra är det själva relationen mellan de två - Eugen och Lennart - sådant som det framställs av Lennart Hohenthal. Båda två hade, enligt vad Hohenthal uppger, samtidigt på sina skilda håll kommit på tanken att det enda sättet att skicka ett budskap till de ryska myndigheterna som säkert skulle gå fram, var att skjuta generalguvernören Bobrikov.

Eugen S var enligt Lennart en drömmande och övertygad idealist som trodde bergfast på principen att den som tar ett liv, också måste betala med ett liv. Hans plan inför mordet på Bobrikov gick från början ut på att vapnet han brukade bara skulle innehålla tre kulor: två för Bobrikov, en för honom själv.

Lennart H ville däremot för sin del helst leva. I hans planer ingick en flyktväg - en snabbgående motorbåt som hade införskaffats enkom för ändamålet. Det är någonting Goetheskt över hur han i boken försöker förmå Schauman att överge sina egna planer och planera in en flyktväg. Det är som att möta en Mefistofeles som viskar i Fausts öra: "Du behöver inte dö..."

Och här har vi kanske förklaringen till de omständigheter som gjorde att den här boken i tiderna gavs ut. Lennarth Hohenthal och hans kumpaner var nämligen intresserade av att leva tillräckligt länge för att kunna förklara sina handlingar och de var väldigt intresserade av sitt eget eftermäle. Lite tillspetsat kan man kanske säga att:

De ville leva för att kunna skriva boken.

****

(Bilden är från Huuto.net där man nyligen kunde köpa detta postkort med Lennart Hohenthals bild. Det förekom alltså att man skickade omkring postkort med porträttet av en politisk attentatsman.)

Lennart

Jag har över en period på flera år närt ett särskilt intresse för politiska mord som aktualiseras med jämna mellanrum. Länge trodde jag att det mest bara var av en slump, men nu börjar jag snart misstänka att det inte bara är tillfälligheter som gör att jag hela tiden kommer in på ämnet.

I dagarna har jag suttit i arkivet och läst en samling brev från Lennart Hohenthal - den politiska aktivisten som sköt den finska prokuratorn Eliel Soisalon-Soininen 1905. Breven är från åren efter mordet och det är en ganska märklig känsla att läsa någonting så otroligt trivialt. Också politiska attentatsmän lever ganska vanliga liv som folk gör mest: äter middag och blir bestulen av ficktjuvar...