fredag 30 april 2010

Till Valborgs försvar

Nu skall jag parafrera Hasse&Tage och säga vad jag tycker om Vappen.
- Om Vappen tycker jag inte alls.
Valborg heter det på svenska. Och vad kan väl vara vackrare än det?

Glad Valborg!

söndag 25 april 2010

Söndag i Borgå

Denna tredje söndag efter påsk har det varit högmässa och prästvigning i Borgå domkyrka. En glad och varm dag vars fina stämning inte bara berodde på det strålande vårvädret. Ett par av intrycken fastnade i kameran också.

Dagens insikt var att Gud uppenbarligen håller på och moderniserar de brinnande buskarna en aning - numera kommunicerar han (åtminstone i Borgå) som synes via eltransformatorer också... Men kanske är det inte så förvånande i alla fall med tanke på att vår första svenska webbpräst också vigdes till sin tjänst idag...

torsdag 22 april 2010

Kulturarvet

Håhåja. Denna dag, ett liv. Det är så man undrar ibland.

Vilken dag skall det i så fall vara frågan om? Den där dagen som *är* mitt liv? Får man välja?

Knappast får man väl det.

Idag har jag haft en riktigt heldag på muséet. Det har varit kultur med bredband. Snackat *kulturarv* hela dagen lång med en grupp gymnasieelever. Varit på studiebesök på museiverket och Nationalmuseets konserveringsavdelning. Nissat upp och ner i trapporna och samlingarna och tittat på *allt*. Härligt intresserade och vakna elever. En sann glädje för en guide. Jättekul faktiskt.

Men nu ikväll känner jag mig nog lite mindblasted och överkörd. Det är ganska krävande att hålla låda en hel dag.

Så på något vis hoppas jag i alla fall att det inte skall vara just den här dagen. Som är precis *den* dagen som *är* mitt liv.

***
Förövrigt. Att det är farbror Melker i "Vi på Saltkråkan" som gjorde uttrycket "Denna dag, ett liv" känt över världen är väl allom bekant. Men farbror Melker hade uppenbarligen i sin tur läst Ellen Key. För det var egentligen hon som myntade uttrycket.
- Det tycker jag är ganska trevligt att tänka sig.

onsdag 21 april 2010

En dag i Ivan D:s liv

Eller egentligen, tre dagar. För tredje dagen i rad består soundtracket av Prokofjev, Dvorak och Rimskij-Korsakov. Jag jobbar helt enkelt bäst med ryssarna.

Min hjärna hinner inte riktigt med att tänka ut någonting allmängiltigt och intressant just nu att skriva om. Den är uppenbarligen alltför upptagen med att processa annat. I natt blev jag tvungen att stiga upp flera gånger och skriva ner idéer som snurrade runt innan jag kunde somna. På morgonen var det mesta bara skräp men ett litet guldkorn hade sömnen vaskat fram i alla fall. Sånt är alltid fint.

tisdag 20 april 2010

Klockan 00.22 en natt i april

Måndag natt. Månen står som en smal skära på en djupblå natthimmel. Centrum är nästan fullständigt öde. Bara en och annan obestämd person med brottsliga avsikter stryker omkring på gatorna.

Själv är jag på väg hem likaså. Upprymd men med ett samvete som svider lite grann. Ömt bärande stöldgodset, dolt i handväskan. Fullständigt förkastligt - naturligtvis.

Två små snödroppar och en scilla från stadens grönområden.

En ensam botanissa, i ett ögonblick. Inledd i synd. Överväldigad av frestelsen.

fredag 16 april 2010

Ora et labora

Nästa vecka skall jag vara ledig. Eller tja, ledig och ledig - men i alla fall skall jag vara ledig från brödfödojobbet och istället arbeta med det som jag verkligen älskar att arbeta med.

Jag är så märkligt funtad att jag tycker om att arbeta. Faktum är att arbete stundvis är det enda som håller mig flytande här i livets villervalla. Så har det varit några gånger förut ibland och så är det just nu. Just i dag känns det nästan som en räddning, eller åtminstone som en evinnerlig tur, att få ha en hel vecka arbete framför mig.

Det är ett litet inslag av domedagen i luften just nu. Eldsprutande berg och askmoln hör inte till vardagligheterna. Då jag slog på radion i morse handlade det om ett luftrum med flygförbud och människor som hamstrar bröd i butikerna. Hbl frågade sig igår med dramatisk rubrik:
-Vaknar Katla?
Det känns på något vis ganska uppfriskande med lite undergångsstämning i Nangijala.

Bilden här intill tog jag förövrig år 2006 i katedralen i Chartre, världens största gotiska katedral. Bland relikerna där finns bland annat den heliga jungfru Marias slöja. Den är av silke vilket nog kan ha medfört vissa ekonomiska svårigheter för en snickarhustru på Jesu tid, men åtminstone lär den en gång ha räddat katedralen från att brinna upp. Det kan ju komma till pass igen - vem vet?

torsdag 15 april 2010

Stenar

Det är märkligt så mycket man kan få syn på längsmed vägen till arbetsplatsen. I det skarpa solljuset denna morgon går en prydlig äldre herre genom stan och passerar min väg. Min blick sveper över honom, vänder och återvänder igen. Plötsligt intresserad betraktar jag honom där han går. I famnen bär han en stor sten.

Det hände sig för länge sen i antiken att en annan man vid namn Sisyfos försökte undgå döden och göra uppror mot gudarna. Som straff förvisades han till underjorden där han i eviga tider fick rulla ett stort stenblock uppför en sluttning. Men var gång han kommit upp till toppen slinter stenen och rullar ner till botten av dalen igen.

En annan man vid namn Camus tolkade berättelsen om Sisyfos och såg i hans eviga arbete med stenen en metafor för den mänskliga tillvarons absurditet och meningslöshet. Ett arbete som aldrig blir fullbordat och vars eventuella resultat utplånas av döden.

Men Camus tolkning slutar inte där. Han ansåg att den enda utvägen för Sisyfos och hans bröder är revolten – upproret mot tillvarons meningslöshet. Och upproret det är arbetet. Att fortsätta rulla stenen uppför backen på pin kiv, trots att man vet att allting en dag kommer att utplånas och förstöras – det är att utmana förgängligheten.

Camus skrev: ”Man måste utgå ifrån att Sisyfos är lycklig”. Revolten är det enda som hindrar människan från att resignera. Jag tittar efter mannen med stenen och förväntar mig på något vis att han skall slå sönder en reklampelare eller ett skyltfönster med den, men han fortsätter bara rakt fram med stenen i famnen tills han viker av kring gathörnet. Jag tänker: ”Man kan välja sitt sätt att revoltera”. Antingen kan man arbeta och leva och välja att rulla livets Sisyfossten – eller också kan man plocka upp extra stenar längsmed vägen.

onsdag 14 april 2010

Vad som ryms i en ärta

I en gammal emaljbunke med hushållspapper på botten odlar jag ärtgroddar som jag klipper av eftersom och lägger på min smörgås. Vanliga torra ärter och vatten är det enda som behövs. Inom några dagar börjar det spira. Liv, hopp och framtidstro på fönsterbrädet.

Migränsvammel

Migrän är INTE roligt. Det kan jag lova som fått fenomenet i arv från både X och Y sidorna av min genpol.

Å andra sidan har det kanske på sätt och vis en liten fördel med sig också. Åtminstone om man har den form av migrän som jag har, som väldigt tydligt är knuten till yttre omständigheter. Man tvingas helt enkelt vara väldigt alert på sig själv - och då menar jag inte bara på den arma skallen utan också på hela den övriga kroppen.

Det är lite som med Pavlovs hundar helt enkelt. Man gör någonting så att det blir oordning i systemet och sedan blixtrar det och dundrar i en eller ett par dagar, i bästa fall i en hel vecka. Ganska fort börjar man då lägga ihop två och två - jasså, gör jag sådär så värker det. Bästa att undvika det då.

Med tiden har jag således kommit fram till följande insikt. Allt handlar om balans. Sömn, mat, dryck och jobb måste helt enkelt fördelas rätt. Glömmer man bort något av de första tre alternativen eller tar man i för mycket med det sista, då kommer huvudvärken lika säkert som paket på posten följande dag. Kroppen, eller åtminstone min kropp, är extremt känslig för obalans.

Dessvärre är det ju inte alltid som man i förväg lyckas förutse och planera allting så att livet går som enligt Skalmans mat-och-sov-klocka. Men med tiden har jag i varje fall lyckats utveckla en del knep på hur man kan göra och också blivit märkbart bättre på att känna efter. Det bästa av allt är att jag numera också blivit så pass lyhörd att jag ganska ofta kan ana mig till vad som behövs för att få ordning på systemet igen då det har gått fel. Ibland kan jag helt tydligt känna att huvudvärken beror på för lite vatten och ibland handlar det om för lite sömn. Lösningen blir då att åtgärda det som blivit bortglömt; dricka vatten eller sova.

Någon enstaka gång kan detta återställande av balansen ta sig lite komiska uttryck. Ibland kan det exempelvis vara saltbalansen som uppenbarligen blivit rubbad. Då äter jag utan dåligt samvete en påse chips - och för det mesta fungerar det. Vet inte vad läkarvetenskapen säger om denna min metod, men som medicin smakar det åtminstone gott.

Då jag var yngre tyckte jag att dethär med balans i kroppen lät som rena svamlet. Nuförtiden har jag börjat tro att det nog ligger någonting i det ändå. Människor är sköra varelser och ingen håller för alltför stora påfrestningar. Alla har inte en skalle som med blixtar och dunder meddelar då någonting inte står rätt till men förmodligen kan det också ske på andra sätt. Dessutom är det ju inte alltid heller så att man lyckas känna på sig vad problemet beror på. Jag påstår inte att jag har blivit vän med min migrän, men med tiden har jag i alla fall på något sätt lärt mig att den ibland förmedlar tydliga signaler som man gärna kan lyssna på.

måndag 12 april 2010

Namnsdag

En bild från en annan namnsdag, i en annan stad och ett annat land.

Och ändå ganska samma.

Jag tycker om namnsdagar. Den 12 april börjar våren.

söndag 11 april 2010

De fåvitska trollen


Bland det underbaraste i litteraturväg jag fått i min hand på väldigt länge är nog Sigrid Backmans De fåvitska trollen (1932). I det inledande stycket säger huvudpersonen Susanna Bagge:
Att jag från första stund betraktade denna världen med en viss förvåning, beror troligen på att jag i mitt inre bar på minnet av en värld som var annorlunda.

Huvudpersonen som i ett av sina tappra försök att passa in bland människor antar namnet Viva Virginia Kalifornia Blommander, är en ung kvinna som bär på ett märkligt arv:
Småningom har jag kommit underfund med att jag skådade dagens ljus i ett trollnäste och att min fader, den stillsamme befattningsinnehavaren Petrus Bagge, rentav var ett fullblodstroll.

I den moderna världen där maskinerna allt mer håller på att ta över där människors insats sidigare behövdes och där välanpassade människor tjänar Mercurius och bekänner sig till funktionalismen, där vandrar ännu några få representanter för trollen och häxorna omkring och får allt svårare att leva.

Trollen är de stillsamma och aningen världsfrånvända, diktarna och drömmarna, vars lott det tycks vara att ständigt vandra ensamma. De igenkänns sällan av människorna som varande just troll och de söker sig sällan till andra representanter av sitt eget släkte för trollen är ensliga varelser. Som varande en trollunge känner Susanna Bagge väl till deras vanor och känner också igen dem då hon någon gång råkar stöta på dem.

Själv tycks Susanna Bagge ändå mer höra till det andra utdöende släktet. Häxorna är kanhända aningen socialare än trollen och de har också en förmåga att känna igen andra artfränder. Då en häxa någon gång möter en annan häxa på gatan delar de en ordlös förståelse som då Susanne en dag stöter på den sista Sibyllan som hankar sig fram som spådam. Samhörigheten mellan häxorna förmår inte rädda dem ur fattigdomen, men den tyck i alla fall bespara dem den ordlösa resignation som trollen lider under.

fredag 9 april 2010

Om Fredrika Runebergs dåliga handstil

Igen och igen stöter man på detta påstående. Att Fredrika Runeberg hade en så oläslig och uselt dålig handstil att det nästan är omöjligt att läsa vad hon skriver. Det upprepas om och om igen i alla sammanhang där den stackars kvinnan överhuvudtaget omnämns. Vilken tragik att en begåvad kvinna ständigt ska behöva omtalas för sin oläsliga handstils skull.

Tragiskt, därför också att - Fredrika Runeberg hade faktiskt inte någon hopplöst oläslig handstil.

Jo, det stämmer att på äldre dagar när hon var praktiskt taget blind, så blev hennes handstil ganska svårtolkad. Och jo, det stämmer också att hon inte ens i unga dagar hade någon särdeles vacker och prydlig skönskrivningsstil av det slag hennes samtida kvinnor förväntades ha. Men oläslig - hopplös? - det kan man nog inte påstå att hennes handstil var. Man behöver ju bara jämföra med hennes makes minimala kråkfötter för att inse det. Säg den författare som då inspirationen slår till har ro att sitta och plita ner prydlig skönskrift?

Personligen har jag haft förmånen att få gå igenom största delen av Fredrika Runebergs efterlämnade skriftliga material och när jag läser påståendena om hennes dåliga handstil blir jag alltid lika arg. För det handlar inte egentligen om Fredrika Runebergs handstil jämfört med andra handstilar överlag. Jämfört med många andra handstilar man kan möta i arkivet är Fredrikas skrift inte direkt oläsligare än någon annan.

Det handlar om förväntningarna på kvinnors handstil. Kvinnor förväntas skriva snyggt och prydligt - så var det på Fredrikas tid och så är det i viss mån fortsättningsvis. Då jag gick i skolan var det ingen som fäste sig vid pojkarnas spretiga och kantiga bokstäver, medan flickorna förväntades skriva (och skrev därför också) med en vacker, lättläst och omsorgsfull handstil.

Detta handlar alltså om form och innehåll. Grundföreställningen och förväntningarna som lever kvar i bedömningen av Fredrika Runebergs handstil är: mäns skrift bedöms på grund av innehållet, kvinnors skrift kritiseras om den inte är skriven med vacker handstil. Då Fredrika Runebergs något yngre systrar började se sig om efter lönearbete utanför hemmet var de viktigaste yrken som öppnades för dem renskriverskans, kontoristens, sekreterarens och kopistens arbete – just på grund av att de ansågs ha en vackrare handstil.

Jag tror att de flesta håller med om att det är rejält föråldrat att påstå att mannen är författaren och kvinnan renskriverskan. Varför, varför fortsätter då alla de (ofta kvinnliga) forskare och skribenter som uttalar sig om Fredrika Runebergs verk att ständigt påpeka hennes dåliga handstil?

Fly me to the moon...

Det är en härlig känsla att gå till jobbet om morgonen utan skavsår. Med ett paraply som kan flyga mig vart jag vill och ett par fötter som kan gå dit jag får lust att gå.

Gatan utanför regeringsborgen håller på att grävas upp. Men det blir inte mycket med grävandet för urberget tittar fram redan cirka 20 centimeter under asfalten. Finlands ledning står bokstavligen stadigt på den fennoskandiska urbergssköldens granit.

Hålet i gatan är omgärdat av stängsel och då jag går förbi med mitt svängande paraply står där tre stycken sysslolösa grävarbetare som tittar ner i gropen och lutar sig mot stängslet. Den ena är uppenbarligen ifärd med att berätta en rolig historia för de andra. Då jag går förbi uppsnappar jag bara den lösryckta poängen:
- Nej men se, du har ju ärvt din morsas håriga rygg...

tisdag 6 april 2010

Som i en liten ask

Två fynd har jag gjort på sistone. För det första Helena Westermarcks biografi om Adelaïde Ehrnrooth från 1928. Alldeles gratis fick jag den och i utmärkt skick. En otroligt vacker bok. Det är egentligen ganska fantastiskt att en nästan hundra år gammal bok kan kännas som ny.

För det andra en alldeles underbar liten ask som jag fick av Mommo. Med vårgrönt pärlemorlock och små blomster. Jag har en till från förut - en blå med fjärilar som jag ärvt efter en annan Mommo för länge sedan.

Så glad man kan bli av att ha allting i en liten ask.

Q

Ibland känner jag mig lite grann som Q. Installerar en ny liten teknisk mojäng här på bloggen och känner mig riktigt belåten.

fredag 2 april 2010

Långfredag

Långredagen. Jag tänker på mässan i Notre Dame då relikskrinet med frälsarens törnekrona plockas fram och kön ringlar sig lång av parisare och troende hela dagen. Två gånger har jag varit där för att niga och göra korstecken framför törnekronan på sammetskudden. Mest av nyfikenhet kanske, men i alla fall med ett uppriktigt intresse. Böja mig fram och snabbt nudda vid glaset med läpparna medan prästerna välsignar och snabbt torkar av fläcken läpparna vidrört med en spritindränkt trasa innan nästa stiger fram.

Det lämnade ett ganska oförglömligt intryck, till och med på en skeptisk protestant som jag, som tyckte att kronan nog faktiskt mest såg ut som torrt, gammalt gräs. Hela dagen fortgår mässan, man följer steg för steg Kristus lidande fram till korset med sång, bön och mässande. Katedralen från 1100-talet är fylld till bristningsgränsen av människor, troende och turister. I den yttre gången som bildas inne i skeppen och bakom altaret strömmar mängderna av icketroende fram och begapar, i mittgången vaggar kön av troende oupphörligen fram mot törenkronan och hela den enorma rymden uppe mot de färgade glasfönstren fylls av det dämpade ljudet och doften av tusentals tysta människor, vaxljus och sten. Styrkan och intrycket av den gigantiska ceremonin går inte att förneka. Där och då är alla närvarande katoliker.

torsdag 1 april 2010

Skärtorsdag


Nu kommer ljuset med skogarnas blånad,
nu sträcker flyttfåglar över mitt berg.
Här är förändringens vårvintermånad,
och hela landskapet visas i färg.

(Tore Berger)

Jag köpte nya kängor igår. Svarta påskkärringskängor med kokett klack. Då jag gick till jobbet i morse fick jag lust att knyta min blommiga, ryska halsduk kring huvudet och leka häxa.

Nu doftar mina fingrar bivax för jag smorde in kängorna imorse med skokräm. Bivaxdoften påminner mig om påskägg som man målar med vax och färgbad. Ortodoxt på något vis.

Imorgon är det långfredag.