Sidor

tisdag 22 december 2009

adjö till civilisationen

Jaha. Nu var det då dags att bege sig iväg till diverse julefirande ute i förskingringen. Mina nätkontakter kommer således att vara ytters sporadiska framöver och bloggandet blir ganska sparsamt.
Som säkert en del av er redan vet kommer jag att vara forskningsledig i januari. Även då kommer alltså mina interneträffat att vara mera sparsamma.
Vill man mig något fram till den första februari lönar det sig alltså inte så mycket att maila eller facebooka utan telefunkeln rekommenderas istället livligt.
Jag försöker komma ihåg att ladda den ibland.
Ha det så gott alla vänner - kram på er!

måndag 21 december 2009

Julens queera budskap - "man" föds inte till kvinna

Det var min avsikt att kommentera detta redan igår, men det blev ingen tid över. DN publicerade igår en artikel (läs artikeln här) om svenska forskare som hade kommit fram till att 33 % av unga, svenska kvinnor i ålder 18-24 år hade haft någon form av sexuell erfarenhet med en person av samma kön medan bara 8% av motsvarande grupp svenska pojkar hade gjort något liknande. DNs artikelskribent och forskarna spekulerar kring orsakerna till detta och en av orsakerna anses vara att många i den yngre generationen har slutat betrakta sexualitet som en identitetavgörande faktor utan mera som olika enskilda handlingar som man kan göra utan att för den skull betrakta sig som varken homo- eller bisexuell. Man betraktar och uppskattar alltså sig själv och sin partner i egenskap av person – inte kön. Detta, tillsammans med kommentarer kring detta tema av diverse vänner igår får mig att tänka: är det så att HBQ (möjligen också T??)-rörelsen inom kort står inför samma utmaningar som feminismen som rörelse redan länge brottats med? Det vill säga, problemet med att många upplever det som svårt med en allt för stark koppling mellan kön/sexualitet och identitet. Det här problemet är ur feministsynvinkel redan väldigt bekant. Sedan den första, inledande kampen för kvinnors rättigheter är lyckligt genomförd, och allt fler börjat uppfatta det som om jämlikheten mellan könen är införd, åtminstone så tillvida att de inte dagligen stöter på uppenbara orättvisor förknippade med deras kvinnliga könstillhörighet, börjar väldigt många kvinnor uppleva den starkt kvinnobetonande identitet som den feministiska rörelsen omger sig med, som begränsande. Man vill helt enkelt inte gå omkring och konstant uppfatta sig själv som ett kön (kvinna) utan man vill vara den man är –alltså som min rubrik parafrerar –kvinnorna vill inte låta sig tvingas in i den ständiga rollen av ”det Andra” i Simone de Beauvoirs bemärkelse av ordet – även ett kvinnligt ”man” vill i främsta hand betrakta sig själv som en person. Man vill alltså inte längre varken födas eller bli kvinna, utan vara människa, helt kort och gott. Som rättighetsrörelse har HBTQ-rörelsen kommit igång mycket senare än feminismen och det är kanske därför naturligt att den alltså inte ännu helt kommit till samma problem som feminismen. Då rörelsen får vind under vingarna kan det emellertid med tiden bli allt svårare för många att identifiera sig med (illusionen av??) queerrörelsens budskap om att sexualiteten skulle vara den mest betydelsefulla faktorn i en människas identitet. Till och med inom en rörelse som queerrörelsen (vars själva grundidé är revolt mot normer) finns det dessvärre normer för hur man förväntas vara som person, vilka med tiden kan börja upplevas som begränsande för somliga. *** Och kanske kan man också delvis förklara den stora skillnaden mellan könen i de citerade procenterna i början, med just detta? Kanske är många kvinnor, som varande ”det Andra”, vid det här laget redan mer vana vid att revoltera mot utifrån påtvingade identitetsetiketter både då det kommer till kön och sexualitet? Medan män i sin tur – vana som de är att uppfatta sig själva som ”det Första”, i Beauvoirs mening av ordet (alltså det normativa, allmängiltiga, mänskliga), inte ännu har hunnit vänja sig vid idén att även deras köns och sexualitet styrs av roller, som de kan tvingas revoltera mot och bryta sig ut ur?

Midvinter

Idag är det den kortaste dagen på hela året. Och det snöar. Jag smakar på ordet midvinter och tycker att det smakar gott. Kallt och glittrigt på något vis – men inte så kallt att man fryser om tårna. Däremot fastnar det kanske lite i tänderna då man tuggar - en tydlig bismak av tjinuski med frusna tranbär. Tranbär ja, jag tänker på att kärret, där vi ännu för två veckor sedan hittade massvis med tranbär, nu ligger inbäddat under ett fluffigt termotäcke av snö. Då, på samma gång hittade jag också två stora kantareller – det blev alltså smörgås med stekta, färska kantareller till första advent. Men nu är det nog kört, flera kantareller lär man inte hitta. Det får bli sedvanlig lutfisk på julafton. Det här med jul är en knepig sak. Man har så höga förväntningar och det är lätt hänt att det inte alls blir som man hoppats. I vår annars väldigt fredliga familj brukade det förr höra till att alltid ha ett riktigt praktgräl någon gång under julaftonseftermiddagen. Nu för tiden då det här med familj har blivit en allt mer komplicerad sak för mig, så har jag i alla fall lärt mig att gå ur vägen för den då det behövs. Julen är inte heller längre så mycket glögg, gris, gröt och pepparkaka. Jag bryr mig inte så mycket om huruvida julen följer alla de vanliga mönstren eller inte. På julaftonsdagen, då det ännu är ljust ute går jag ut i skogen och klättrar upp på Tomteberget i norrskogen och ser ut över havet och öarna. Det måste medges att det har funnits jular då jag suttit på stenen där uppe och inte alls känt mig särdeles julig. Men det har också funnits år då jag suttit på en kullblåst gran och blickat ut över Finska viken och sjungit ”gläns över sjö och strand” för full hals. Det här med jul är ganska långt vad man gör det till och fördelen med att fira den ensam i skogen är att man kan gasta på bäst man vill ifall man känner sig frustrerad. Så nu är det jul i vår älskade Nord, är det jul i vart hjärta också? Men egentligen, egentligen är det inte julen som spelar någon roll. Det viktiga och det fina är att just i dag är det vintersolstånd och midvinternatten är som djupast. På torsdag då vi firar julafton är det alltså redan ljusare. Och bättre tider är på kommande.
Bättre tider, ljusare tider, varmare tider. Det vill jag tro på. Kalla mig positivist den som vill...

torsdag 17 december 2009

Ironi som historisk metod?

För tillfället befinner jag mig ungefär halvvägs igenom en ny bok av Frederic Spotts, The Shameful Peace – How French Artists and Intellectuals Survived the Nazi Occupation. Det är en intressant och bra bok på ett tidigare inte allt för uppmärksammat tema som tar upp flera viktiga frågor om kulturutövares samhällsansvar. Vad bör man exempelvis anse om franska konstnärer som ställde ut sina verk på utställningar organiserade av nazisterna? Och hur skall man förhålla sig till kulturpersonligheter som bevistade konserter och föredrag på det nazistiska kulturinstitutet i Paris under ockupationen? Var de kollaboratörer eller bara sociala opportunister som var där på grund av mängderna gratis champagne som serverades? Och hur skall man förhålla sig till de franska förlagscheferna som uppenbarligen nästan självmant slutade publicera verk av judiska författare för att de tyska ockupanterna inte skulle dra in deras ransoner av det papper som behövdes för tryckningen av andra böcker? Alla dessa frågor är ovanligt intressanta och brännande. Ändå upplever jag någonting mycket problematiskt i Spotts sätt att behandla sitt ämne. Texten är alldeles för lätt att läsa – och dessutom rolig. Varje gång det på något vis bränner till och en riktigt svidande fråga skymtar till, blir författaren plötsligt bitande ironisk och citerar någon liten, kufisk detalj som att till exempel Hitlers egen Mein Kampf (på franska Mon combat), faktiskt hörde till de böcker som nazisterna själva förbjöd och förstörde i Frankrike genast efter ockupationen. Som läsare tappar man då helt fokuseringen och reagerar istället nästan som Elisabeth i Astrid Lindgrens Madicken - "Dom var ju inte riktigt kloka domdär nazisterna". Här ligger just det stora problemet med ironi som grepp. Det antyder att objektet för ironin är irrationellt och helt enkelt inte befinner sig på samma moraliska, intellektuella eller upplysta nivå som det ironiserande subjektet. Ironi är också i vardagliga situationer människor emellan någonting man tar till för att avvärja sig mot någon eller någonting man inte förstår och vars värderingar man inte delar. På så sätt är nazismen ett mycket tacksamt objekt för ironi då man vill visa att man inte på något vis delar dess åsikter. Men häri ligger en stor intellektuell lättja. Det metodologiska problemet med ironi för en historiker ligger i att ironin antyder att någonting inte går att förklara, att de handlingar man ironiserar över är irrationella infall hos ”lägre stående” varelser som inte kan eller förtjänar att förklaras. Men nazismen var, och är, inte ett irrationellt och slumpartat infall, omöjlig att förklara. Nazismen var tvärt om ett praktexempel på de mekanismer i mänskligt beteende som under vissa omständigheter så att säga kan slå riktigt fel. Nazismen aktualiserar som få andra företeelser otroligt viktiga frågor om ansvar och skuld, om vad man som människa kan förväntas godkänna och inte godkänna i sitt eget, privata och vardagliga liv. Och bara genom att försöka finna svaren på dessa frågor och genom att förstå dessa mekanismer som styr vårt beteende inför sådana frågor kan man undvika att falla i liknande gropar i framtiden.
*** Och varför förbjöd då tyskarna fransmännen att läsa Mein Kampf?
Jo, nazisterna hade ju inget intresse av att fransmännen skulle ha reda på att Hitler ansåg dem vara undermänniskor. Det var ur tyskarnas synvinkel bättre så för den allmänna ordningen i det ockuperade området...

måndag 14 december 2009

Till Staffan stalledräng och dom andra

Lagom till Lucia-dagen började det snöa. Jag satt vid skrivbordet och ritade utan några direkta idéer. Tänkte på alla Luciatåg jag medverkat i som barn.
Marc Levengood skrev i sin lilla bok "Sucka mitt hjärta, men brist dock ej" om sina Luciaminnen från grundskolan. På hans klass fanns det en flicka med långt, blont hår som fick vara Lucia. Levengood skriver att hon gjorde det så bra att hon fick vara Lucia också nästa år, och nästa - och nästa.
Det finns en slags Luciatågshierarki. Först kommer Lucia och alla tärnorna. Sen kommer stjärngossarna och tillslut tomtarna. I Levengoods skola kom det sedan ännu ett gäng troll - allra sist. Man anar en Levengood inte uppfattade det som en komplimang att han år efter år fick gå bland trollen.
Som barn uppfattar man orättvisa otroligt starkt. Det skär i hela ens varelse då man upplever att man rangordnas eller ordnas in i orättvisa hierarkier som man inte kan påverka. Vuxna kan ibland vara otroligt okänsliga för sådana känslor hos barn. Tycker bara att det är hur sött och trevligt som helst, och missar helt hur orättvist det kan kännas att aldrig få bli någonting annat än tomte.
Nu skall det förstås i ärlighetens namn erkännas att jag inte direkt talar i egen sak i detta fall. Som barn var jag så ljuslockig och välartad att jag till och med blev Lucia ett antal gånger. Men å andra sidan blev jag alltid vald till sist då det skulle väljas lag i gymnastiken, så den där känslan man får i sådana situationer är i alla fall otrevligt bekant.
Alltså, först i Luciatåget, men sist i gymnastiken. För min del jämnade det ju ut sig. Men om man ännu 20 år senare kommer ihåg hur ledsen man blev så undrar man ju nog - var det riktigt värt det? Och sen fanns det ju alltid sådana olycksbarn som fick gå sist i Lussetåget och dessutom blev valda sist i gymnastiken.
Och jo, jag vet, det är kanske lite fånigt av mig att vara upprörd över sådana här saker fortfarande. Men det jag funderar över medan jag sitter och ritar en liten Staffan stalledräng tänker jag framföra som mitt försvar. Skulle det accepteras om någon på exempelvis en arbetsplats, bland vuxna människor, fick för sig att år efter år, rangordna samtliga arbetstagare enligt en diffus och obestämbar "vackrast och snällast" hierarki och sedan beordra dem att tåga omkring enligt den ordningen?

onsdag 9 december 2009

Stjärnornas tröst

Jag har frågat en stjärna i natt -- ett ljus långt bort där ingen bor --:
"Vem lyser du, främmande stjärna?
Du går så klar och stor.
"Hon såg med en stjärneblick, som gjorde min ömkan stum: "Jag lyser en evig natt. Jag lyser ett livlöst rum. Mitt ljus är en blomma som vissnar i rymdernas sena höst. Det ljuset är all min tröst. Det ljuset är nog till tröst." Karin Boye

fredag 4 december 2009

På jakt efter gamla pengar

Det finns gamla pengar, sådana som vissa familjer besitter - och så finns det gamla pengar. Eller snarare sådana som passerat bäst före datumet. Lilla Mommo hade bestämt att nu skulle hon definitivt övergå till eurotiden – och hon hade inte tänkt förlora ett penni, nej förlåt, en cent på den affären. Därmed skulle barnbarnet, det vill säga jag, skickas till Finlands Bank för att växla in alla gamla mark till euro och medan den nya biskopen vigdes till sitt ämbete i radion under första advent, involverades samtliga familjemedlemmar i en rejäl skattjakt genom hela huset för att hitta all den världslig mammon som gömts på diverse säkra ställen sedan huset byggdes för sisådär hundra år sedan. I ett stort och gammalt hus finns det många ställen att gömma saker på – eller bara lägga undan dem på och glömma bort. Vi letade i byrålådor och på vinden, i gamla syltburkar och i madrasser. De mynt och papperspengar som upphittades samlades på köksbordet och utgjorde tillslut en hel liten skatt. Bruna enmarkor i papper från 1963 fanns det en hel liten bunt av, en del av de nyare femmarkorna med isbrytaren på och ett par av de nyare sedlarna, bruna, blå och gröna. Ett gammalt kuvert med ett stipendium jag fått på tvåan i lågstadiet upphittades också och tillfogades samlingen. När allt var ihopsamlat räknades alltihop omsorgsfullt av Mommo som för ett tag uppenbarligen kände sig lite grann som Krösus Sork med sin blänkande hög av penningar framför sig. En ganska ovan känsla tror jag det var. Den sammanlagda summan var nog inte så mycket att skryta med – vad skall man månne räkna med för värde på 10 penni numera, för att inte tala om 1-pennina? Men däremot var den sammanlagda vikten någonting i särklass. Då jag packade alltihop i väskan vägde det nog ett par kilo extra. Jämför man värdet och vikten inser man att det nog börjar vara ett tag sedan de här slantarna var aktuella. - Metallskrot, tänkte jag. Det är ungefär vad marken numera är.

torsdag 3 december 2009

Allt klart!

En deletapp är uppnådd.
I morgon går Biografiskt lexikon för Finland II till tryckeriet och den senaste tidens dödlinjestress är därmed över. Så skönt, så skönt såskönt såsköntsåskönt.

På fredag skall jag ta ut övertidstimmar och sluta tidigt. Dricka lite bubbel och vara glad.

Dessutom var det någon som ringde mig idag och sa att jag får pengar. Kan jag vänligen uppge mitt kontonummer? Jasså, jaha. Tackarochbockar. Så roligt så roligt. Sånt händer inte alla dagar.

Och sen har jag blivit bjuden på en så fin fest att lilla Mommo där hemma kommer att få stora dåndimpen då jag ringer ikväll och berättar om allt (särskillt då om menyn...). Och Mofa kommer att vara stolt. Sånt är viktigt.

- Tänk om alla dagar kunde vara som den här? Men då skulle det väl inte kännas riktigt lika bra som det gör nu...

tisdag 1 december 2009

Krigsbarn

Igår firades här i Finland att 70 år förflutit sedan Vinterkrigets utbrott. Jag tror inte att det finns någon av oss finländare som inte har en personlig relation till de 105 dagarna mellan den 30.11.1939 och den 13.3.1940, må så vara att de flesta oss inte ens var födda då. Min mormor firade sin födelsedag samma dag som vapenen tystnade – i vår familj firar vi alltså freden med kaffe och kaka vartenda år. Kanske kan man säga att vi alla till mans på sätt och vis är barn av Vinterkriget. Den uppsjö av litteratur, minnen och memoarer som årligen utkommer i vårt land på detta tema är ännu, 70 år senare, icke föraktlig till omfånget. Vinterkriget har, som 1808-09 års krig före det, blivit till en del av vår kollektiva finländska nationalidentitet.

Kanske just därför glömmer man gärna fortfarande bort att våra finländska upplevelser hör hemma i den större, europeiska kontexten. Den franska tidningen Le Figaro uppmärksammade igår en grupp människor som man finner i många av de länder som var involverade i andra världskriget – nämligen krigsbarnen. Men inte sådana krigsbarn som skickades undan bombningarna från Finland till Sverige med adresslapp kring halsen, utan de otaliga barn som blev resultaten av förbindelser mellan tyska soldater och kvinnor runt om i Europa.

Le Figaro uppger att dessa barn bara i Frankrike omfattar ca 200 000 personer och i Belgien och Holland finner man ungefär 60 000. Därtill kommer de barn som återfinns i exempelvis Danmark, Norge och – Finland. Le Figaro uppger att barnen med tyska, alltför ofta okända, soldatfäder i vårt land uppgår till 4000.

Marianne Junila som undersökt dessa barns öden i Finland, uppskattar aningen mer försiktigt att mellan 1-500 barn i norra Finland var resultatet av en förbindelse mellan en tysk soldat och en finsk kvinna. Hon citerar också siffror som uppger att det totala antalet sådana barn i hela Europa uppgår till 200 000 - Må vara att det således är svårt att veta vilket det verkliga antalet är, men säkert är att mörkertalet också kan vara stort. Många av dessa barn med blandad härkomst har mött mycket förakt och oförståelse på grund av den såriga historien i de före detta ockuperade länderna så som Norge och Frankrike. Det är först på senare år som de har kunnat organisera sig och dela sina upplevelser – samt inte sällan försöka få hjälp med att ta reda på vem deras fäder har varit. En nyskriven lag i Tyskland låter numera dessa barn få en möjlighet att med hjälp av personkorten i Berlins krigsarkiv, forska efter personuppgifter och identitet på sina fäder.

I Finland har situationen kanske inte varit så inflammerad som i andra länder. De före detta vapenbrödernas barn har inte väckt samma smärtsamma minnen i vårt land som på annat håll. Junila konstaterar också att faderlösa barn och ensamstående mödrar var så vanliga i Finland efter kriget att de inte väckte väldigt stor uppmärksamhet i vårt land. De kvinnor som fått barn med tyska soldater kunde helt enkelt tiga ihjäl faktum och smälta in i mängden av krigsänkor. Att vi i Finland avser någonting helt annat med krigsbarn än i exempelvis Frankrike och Norge är ett tydligt bevis på dessa barns förtigna existens. Krigsbarn i den allmänna, finska vokabulären är inte barn till tyska soldater och mödrar av annan antionalitet utan helfinska barn som försågs med adresslapp kring halsen och evakuerades till Sverige.

Men kanske kan man ändå säga att de finska krigsbarnen har någonting gemensamt med krigsbarnen ute i Europa? En man som le Figaro talat med påpekar att han och alla andra krigsbarn är de första, verkliga européerna, inte tyskar eller fransmän utan både och – ett tyskt pass i ena fickan och ett franskt i den andra. Kanske kan den beskrivningen passa in på den finska krigsbarnen med sin adresslapp kring halsen också?

- Ett barn som av kriget fick två identiteter, två nationaliteter?

 le Figaros artikel kan läsas här