tisdag 25 februari 2014

Krigsminnen

I dagarna uppmärksammas att det förflutit 70 år sedan storbombningarna av Helsingfors under fortsättningskriget 1944. Bombningarna utfördes nätterna mellan 6–7, 16–17 och 26–27 februari.

Min farmor som är infödd Helsingforsflicka var ungefär tio år när kriget bröt ut. I hennes fotoalbum finns de här bilderna.



onsdag 12 februari 2014

Karin Smirnoff på Arbis


Imorgon torsdag 13.2 blir det ett samtal om Karins Smirnoff och boken som jag varit redaktör för. Hoppas att vi träffas på Arbis kl 18!

torsdag 6 februari 2014

Sånt man bara kan undra

Näe, jag vet ju förstås inte säkert hur dom tänkte, de där kampanjmakarna som jobbar för Gemensamt ansvar (som i år samlar in medel till terminalvård för dödssjuka patienter) då de klistrade upp den här bilden över hela stan i stort format.



Näe, jag vet ju inte. Men jag antar.

Eftersom jag är en vällvilligt instäld människa som gärna ser att alla ska få en människovärdig död, så antar jag att de tänkte ungefär såhär:

" - Tänk en stackars döende kvinna i armarna på en anhörig. Tänk att hon är klädd i vita kläder som en ängel i himlen dit hon är på väg [ja, Gemensamt ansvar är ju trots allt en kyrklig insamling så de får väl antas tänka så - min anmärkning]. Tänk att hon är så där tragiskt död men ändå vacker på ett sätt som får en att bara vilja gråta lite och sedan skänka pengar."

"- Och tänk om man kunde få fram samma muskulösa, starka kvinnoarmar som i den där tavlan av Gallen-Kallela... Ja, ni vet - den där med Lemminkäinens moder som hämtar sin döda son i Tuonela. Det vore väl hoppingivande och lite kulturellt också?"


Ja, jag försöker verkligen utgå från att det var så kampanjmakarna tänkte. Jag hoppas det i alla fall.

Men ändå. Jag kan liksom inte hjälpa att jag har närmare till kräkreflexerna än snyftkänslan. Jag kan nämligen inte hjälpa att jag tänker lite mer i andra banor ändå. Jag kan inte hjälpa att jag kanske också har sett lite för många bilder som den här någon gång...


Så nej, jag kan väl inte riktigt hjälpa att jag tänker att det kanske inte var en märklig slump att när han håller henne så där så glider nattlinnet ner från axeln och då får den böjda ryggraden brösten att synnas riktigt fint. Ungefär såhär:

Och sen tänker jag att för att vara död eller döende så har den här kvinnan ändå lyckats blotta sin hals på ett ovanligt stilmedvetet sätt.

Och jag kan inte hjälpa att den blottade halsen tillsamman med den böjda ryggraden får mig att tänka på ett betydligt mer livfullt tillstånd som ibland kallas för lilla döden.

Va, blev det osmakligt nu?


Ja, förlåt, så kan det ju inte vara. För bilder av sjukligt magra och passiva (ja, man kan väl inte vara mycket mer passiv än död?) kvinnor är ett sätt att visa att kvinnor inte kan ha ett eget liv - eller hur? De har ingen egen vilja (inget eget liv!) och de kan inte ens kontrollera vad som händer med deras egen kropp. Sådär som att kvinnors kroppar inte finns till för dem själva utan för någon annan - att göra vad han vill med...

Jo men okej då, nu kanske jag går för långt. Och jag antar ju alltså verkligen som sagt fortfarande att det inte är kampanjmakarna på Gemensam ansvar tänkte.


Så jag fortsätter att anta att allt är helt oskyldigt fastän  pragmatikern i mig (hon som jag har ärvt efter min mormor som alltid sover med dubbla yllesockor på fötterna) förstås inte kan hjälpa att hon undrar: Klär sig någon verkligen i kort, vitt sidennattlinne när man ska dö? Är det inte opraktiskt? Och framför allt kallt?


 

Och när jag nu så på det här sättet har funderat på saken så är det väl bara så att hur mycket jag än vill att allt ska vara fullständigt oskyldigt och sådär, så har jag ändå sett alldeles för många bilder för att veta att det finns ett mönster här.

Det brukar helt enkelt inte gå så bra för lättklädda medvetslösa kvinnor.

 
Så ja, fastän jag nu verkligen har försökt och verkligen bjudit till på alla sätt och vis så kan jag ändå inte hjälpa att jag undrar:

Vad fasiken är det för fel med den här världen när en kvinna inte ens får ha sin kropp i fred när hon ska dö?

söndag 2 februari 2014

Hafsbiblioteket

Jag när som bekant en viss svaghet för gamla och ratade böcker som ligger övergivna i ensamma papplådor och har genom åren därför kommit att rädda och skänka ett nytt hem åt rätt många sådana böcker. Min princip har varit att aldrig betala mer än på sin höjd kanske en eller två euro för de här böckerna - och de flesta av dem har faktiskt varit helt gratis. Från början var det för det mesta ganska slumpmässiga räddningsaktioner, men med åren började jag upptäcka ett mönster. En stor del av de böcker jag räddat har nämligen en koppling till hav, skärgård och i synnerhet Borgå skärgård och Pellinge.

Här kommer därför nu några författare och konstnärer med Pellinge-anknytning ur mitt Hafsbibliotek (som i "Hafsorkestern" i Muminpappans memoarer givetvis!).

Först kommer  De sju dagarna av Solveig von Schoultz. Förordet är daterat på sommarvistet: "Lillpellinge i augusti 1942". Mitt exemplar råkade av en händelse också vara signerat av författaren - det märkte jag inte ens till en början då jag plockade upp den.


Men De sju dagarna döljer faktiskt ytterligare en sommargäst i Pellinge. Pärmbilden har nämligen en liten diskret signatur: Ham.

Ham, eller Signe Hammarsten-Jansson var som bekant Tove Janssons mor och familjen Jansson hade sitt sommarbo på Pellinge. I mitt Hafsbibliotek finns också flera andra titlar med pärmillustrationer med Hams signatur. Däribland också en annan skärgårdsförfattare, nämligen Sally Salminen. Hennes roman Katrina utspelar sig på Åland.

Jag är mycket förtjust i Hams bokillustrationer - här är ett annat exempel: romanen På lös sand. Också den av Sally Salminen (men inte på något skärgårdstema).


Det finns en väldigt lång tradition bland de finlandssvenska författarna att skriva om hav och skärgård. Utan att jag ens försöker göra anspråk på att nämna alla så handlar det (utöver de redan nämnda) om namn som Arvid Mörne, Jarl Hemmer, Helena Westermarck,  Ulla Olin, Anni Blomqvist, Tove Jansson, Ulla Lena Lundberg och många fler.

Hur kommer det sig egentligen att just skärgården och havet är ett sådant finlandssvenskt favoritmotiv?

Det handlar om en entusiasm som går tillbaka till senare delen av 1800-talet då den svenskspråkiga intelligentisan på samma sätt som den finskspråkiga började upptäcka "folket". De som hade ett intresse för det finska sökte sig då  (i synnerhet under sommaren) till de finskspråkiga insjölandskapet medan de som talade svenska oftare tillbringade sina sommrar i skärgården där befolkningen talade svenska.

Men det finlandssvenska intresset för skärgård sträcker sig också utöver det skönlitterära. Bland dessa sommargäster fanns det också många med en akademisk bakgrund som under sommarmånaderna ägnade sig åt att studera den skärgårdsmiljö där de vistades. Så gjorde exempelvis sociologen Edvard Westermarck som tillbringade flera sommrar i den åländska och västnyländska skärgården, arkeologen Reinhold Hausen på Åland och också sociologen Gunnar Landtman som tillbringade sina sommrar i Österby i Pellinge. Både Westermarck och Landtman intresserade sig också i övrigt för ösamhällen i sin forskning: den förstnämnde besökte bl.a. Shetlandsöarna utanför Skottland och den senare bedrev sin huvudsakliga forskargärning på de små öarna i Papua Nya Guinea i Stillahavet.