måndag 31 december 2012

Odla palmer


Första gången jag reste utomlands på egen hand var jag fjorton år, skulle just fylla femton. Jag minns att jag häckade på Musée des Beaux-Arts i Nice en hel dag, rådbråkade min skolfranska och kände mig mycket sofistikerad (så där som man gör).

Utanför museet växte det palmer. På marken nedanför en av palmerna plockade jag en handfull frön som liknade kaffebönor. När jag kom hem hittade jag två av de där fröna i en ficka, planterade dem i en kruka med lite jord, vattnade ordentligt  - och glömde bort alltihop.

Ett halvår senare hittade jag krukan igen. Jorden var helt torr och jag hällde ut allting i komposten. Då såg jag att ett av fröna hade börjat gro.

Jag öste tillbaka jorden i krukan och vattnade lite innan jag glömde bort alltihop igen. Nästan ett år senare stack ett litet grönt strå upp ur krukan.

De följande tre eller fyra åren hade jag en kruka med någonting som liknade ett litet grässtrå på fönsterbrädet, men sen! Plötsligt hade jag en palm som växte stadigt och kruka efter kruka blev för liten. Nu - nästan femton år senare, är palmen så stor att den nästan är lika hög som jag.

Vad jag har lärt mig härav? Tja, vill man odla palmer så gör det uppenbarligen inte så mycket om man är lite glömsk i början.

Kanske kan det vara något att tänka på inför det nya året?

Gott Nytt År!

tisdag 25 december 2012

torsdag 6 december 2012

Oh well...

På nätet hittar man en hel del humor på temat PhD-stress och doktorandtillvaro. Själv följer jag ganska slaviskt de här två:

PhD Stress- Peer reviewed moments of a queer grad student

PhD comics

tisdag 20 november 2012

Min morgon

Började morgonen i direktsändning tillsammans med historikerkollegan och vännen Sofia Gustafsson. Vi pratade om kvinnor och arbete under 1700- och 1800-talet. Om man vill kan man titta här (med början ungefär 47 minuter in i programmet).

onsdag 7 november 2012

Mecenater är vi allihopa


Jo ännu en sak eftersom jag tycks vara på blogghumör idag. Det här är någonting som jag tycker att man borde göra här i Finland också, nämligen crowdfunding.

I Frankrike bedriver Louvren just nu en kampanj som går ut på att samla in pengar för att kunna köpa in två stycken medeltida statyer som tillhör en större helhet bestående av sju statyer som föreställer den heliga familjen, s:t Nikodemus, Johannes döparen och två allegoriska figurer som representerar kyrkan och synagogan i färd med att lyfta ner Kristus från korset.

Tills alldeles nyligen trodde man att Johannes döparen och synagogan var försvunna - ända tills de dök upp i en privat samling. I sin helhet utgör statygruppen ett unikt exempel på den franska gotiken och betecknas av Louvren som en nationalskatt.

Om man är intresserad av den här kampanjen för att samla in de nödvändiga medlen för att kunna köpa den två försvunna statyerna (det behövs "bara" 800 000 euro) kan man bekanta sig med kampanjens webbsidor - där det också finns oerhört vackra bilder av helheten.

Devisen för insamlingen är: Tous Mécènes - Mecenater är vi allihopa och tanken är att alla kan bidra med en valfri summa från några få euro till mycket mer.

Ett recept


Det här är bara en litenliten del av all den litteratur som ligger utspridd på mitt arbetsbord just nu. Håller som bäst på att avsluta arbetet med en historik som jag skriver på uppdrag. (Plus en del annat dittendatten.) Projektet har varit något av en utmaning på grund av det ovanligt långa tidsperspektivet - från slutet av 1600-talet till ungefär halva 1900-talet. Ekonomisk historia, kulturhistoria, släktbiografi och så ännu lite nyare politisk historia på det. Blanda väl, sjud under lock och vispa vitt och fluffigt under en konstant temperatur på exakt 67,2 grader. Et voilà!

Det har milt uttryckt varit ett ganska omfattande arbete att sätta sig in i allt. Men det har också varit det roliga. Jag tycker om att bolla med många variabler.

tisdag 6 november 2012

Lera och snöslask

Carl Wahlbom (1810-1858): Slaget vid Lützen, Gustav II Adolf stupar

Idag har det snöslakat och regnat omväxlande hela dagen. Tidigare imorse stod jag en stund framför Gustav II Adolfs porträtt på Finlands nationalmuseum och pratade om varför vi firar svenska dagen.

Nu sitter jag här och stirrar ut genom fönstret på novembermörkret som redan började lägga sig vid tre-tiden på eftermiddagen medan jag dricker mitt kaffe och tänker att av alla olika tidpunkter då man skulle kunna dö så hoppas jag verkligen att det för min egen del inte blir en eftermiddag i november. Alldeles oavsett om det sen blir i leran på en åker eller inte.

söndag 28 oktober 2012

Battongdemokrati


Valdagen till ära letade jag fram den här valreklamen för Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) som jag råkade komma över en gång. Tyvärr vet jag inte riktigt hur gammal den är men DFFF (som bildades av oppositionen inom Socialdemokraterna och andra vänsteranhängare, d.v.s i praktiken kommunisterna) bildades 1944 och upplöstes 1990 i och med att det nuvarande Vänsterförbundet bildades. Av papperskvaliteten och trycket att döma skulle det i alla fall kunna handla om 50-60-tal kanske. 

Och säga vad man vill om politiken i övrigt men valsloganerna var nog mer uttrycksfulla förr. Eller vad sägs?

Nu får det vara nog med lönesänkningar, prisförhöjningar och battongdemokrati.

lördag 27 oktober 2012

Överraskad och glad



Lika överraskad och glad som gammelmormor Martas nickedocka är jag idag. Jag har nämligen blivit utsedd till bästa historiebloggare 2012 av historienätverket Agricola,  Historiska föreningen i Finland och Suomen Historiallinen seura.

En märklig historia var från början bara tänkt att bli en anonym blogg för några vänner och jag har i princip aldrig gjort någon reklam för dess existens (visste till en början inte ens om att någon lagt till en länk i Agricolas blogglista). Det har därför alltid känts extra roligt när läsare hittat hit på ett eller annat sätt.

Så tack för att ni är här - hoppas ni hänger med i fortsättningen också!

tisdag 23 oktober 2012

Historieforskningsdagarna 2012

Dr. A. Famous Historian i Monty Python and the Holy Grail.

Torsdag till lördag den här veckan (25-27.10) arrangeras historieforskningsdagar i Helsingfors och då kommer staden att vimla av historiker från hela landet. Rent personligen tycker jag det innebär att den här staden kommer att bli lite bättre än vanligt...

Själv kommer jag, tillsammans med doktorandkollegan Niina Timosaari från Uleåborg universitet att presentera en artikel som vi skrivit med tanke på en antologi om biografisk forskning som så småningom ska komma ut. I vårt föredrag kommer vi att dryfta olika källkritiska problem som en biografiskribent kan stöta på i samband med frågor som gäller sexualitet och ickeheterosexuella relationer. Vårt särskilda case-fall är Edvard Westermarck som vi båda arbetar med i våra avhandlingsprojekt. Kring honom och hans sexuella inriktning florerar en hel del rykten och antaganden trots att det egentliga källmaterialet är ytterst begränsat och de facto kan tolkas på väldigt många sätt. En av de frågor vi kommer att diskutera är bland annat hur den information man googlar sig fram till på internet kan påverka diskursen kring en historisk person.

Vårt föredrag “Kaikkihan tiesivät että Edvard-setä oli homo!” – Homoseksuaalisuutta käsittelevä elämänkertatutkija käsitteellisten, lähdekriittisten ja eettisten kysymysten äärellä kommer att hållas fredagen den 26.10 klockan 9-10.30 i sal 404 i Vetenskapernas hus, (Kyrkogatan 6). Samtidigt kan man också passa på att lyssna till min doktorandkollega Aleksi Ahtola och Kaarina Reenkola som föreläser om ett annat biografsikt tema: Henkilöhistorian murroskohtia. Senaattori Heikki Renvallin ja maaherra Bruno Jalanderin kohtaaminen 1900-luvun alussa. Det övriga programmet hittar man här.

lördag 20 oktober 2012

Två dagar i Karleby


Mina två arkivdagar i Karleby blev ganska intensiva. Men du milde vilken service jag har fått på K.H. Renlunds museum och Karleby hembygdsarkiv. Fantastiskt.

Och så hann jag ju med lite orientering i själva staden också. I huset på bilden bodde rådman Carl Donner under slutet av 1800-talet. Då låg huset precis vid stranden av en havsvik, omgivet av sjöbodar och handelsmagasin - numera finns bara en liten smal vattenränna kvar sådär en 150 meter längre bort. Landhöjningen har gjort sitt.


onsdag 10 oktober 2012

Meanwhile in Österbotten

Imorgon ska jag iväg på en två dagars arkivexpedition till Österbotten. Planen är att plöja igenom så mycket material jag bara någonsin hinner med. Synd bara att man inte har ultrasnabb läskapacitet som Stålmannen.






I det här sammanhanget så vill jag bara tillägga att jag redan gillar Österbottniska arkiv - arkivarien har nämligen lovat hämta mig på järnvägsstationen!

söndag 7 oktober 2012

Papper

När jag öppnade locket till pappersinsamlingen ute på gården idag, låg där en hel hög med brev och postkort överst. Korten var inte sånadär tråkiga godjul-gladpåsk-kort där det bara står ett namn. På det översta hade någon skrivit en hälsning och ett recept på muffins med vitchokladglasyr, och de andra var också fullskrivna med text och undertecknade "Rakkain terveisin".

Jag höll nästan på att rädda de där korten ur pappersinsamlingen, men sen tänkte jag att man kanske ändå inte ska göra sånt. Folks integritet ska väl respekteras också när den ligger i pappersinsamlingen.

Men det gjorde faktiskt lite ont i mitt historikerhjärta att lämna dem där.

torsdag 27 september 2012

Arbete

Jag tror, när jag funderar på saken, att jag alltid har varit lite som Joxaren i "Muminpappans memoarer". Ni vet: Rådd-djuret vill ha, muminpappan vill bli - men Joxaren, han vill bara göra saker. På sistone har jag i olika sammanhang funderat över att det finns en hel massa saker som folk i allmänhet ser ut att tycka att är väldigt nödvändiga. Saker som jag för min del inte alls fattar betydelsen/vikten av. För det mesta har det någonting att göra med sådant som det tycks höra till att man måste äga eller som man måste vara. För egen del bekymrar jag mig nästan aldrig för någonting sådant numera - det enda jag verkligen vill, och som känns viktigt, är däremot att ha möjlighet att göra någonting som känns meningsfullt.
  

onsdag 26 september 2012

Förgänglighet och kommunikation



Fick ett dödsbud per sms denna morgon. Sms:et var från någon jag inte känner, den avlidne hade jag ingen aning om vem det var och den tredje personen som jag ombads informera ingick inte heller i min bekantskapskrets. 

Ändå kändes det sorgligt på något sätt. Som att titta på fyrverkerier genom mobiltelefonens kameralins.

torsdag 13 september 2012

När vetenskapssamfundet spelade krocket


I dagens läge är det inte så märkvärdigt att åka iväg på konferens till utlandet. Det går ganska lätt att slänga sig på ett flygplan, landa någonstans långt borta ett antal timmar senare och ännu hinna med att hålla ett papper och lyssna på ett par sessioner eller workshopar samma dag innan man urlakad som en disktrasa och lika intellektuellt skärpt som en död fisk stupar på hotellrummet. Ibland undrar jag om det här sättet att möta kolleger verkligen är riktigt balanserat?

Under vårvintern 1905 ordnade The British Association for the Advancement of Science en konferens i Sydafrika för en grupp internationella vetenskapsmän. Av deltagarna var tio astronomer från olika delar av världen och bland dessa fanns även den finländske astronomen Anders Severin Donner. Efter hemkomsten rapporterade Anders Donner om sina intryck från resan i en reseberättelse som publicerades i Finsk tidskrift 2/1907.

En konferensresa på den här tiden var ännu en satsning som tog en hel del tid i anspråk av deltagarna. Anders Donners beskrivning ger en utmärkt inblick i hur det vetenskapliga samfundets möten kunde utforma sig. Redan den fysiska resan i sig gav upphov till tämligen långvarigt samröre med internationella kolleger och bidrog kanske på ett mer varaktigt sätt än nutida konferensresor till att kontakter skapades.

Resan var av de engelska värdarna arrangerad så att deltagarna – ”af hvilka flertalet icke precis voro i sin första ungdom” enligt Anders Donner – kunde resa med yttersta konfort. Den två och en halv vecka långa båtfärden från South Hampton i England till Madeira och vidare till Syd-Afrika förflöt bekvämt. Passagerarna tillbringade en stor del av dagen i sina däckstolar på övre promenaddäck eller ägnade sig åt spel och sport på det övre promenaddäcket. Till deras förfogande fanns även en stor och praktfull matsal, ett skrivrum, ett läserum, ett rymligt rökrum och bibliotek. Dagarna inrutades av måltiderna: kaffe på sängen serverades av hyttuppassningen klockan 6 på morgonen varefter det bjöds på frukt i form av apelsiner eller äpplen – en vana som Ander Donner uttryckte sin uppskattning över. Därefter följde frukosten klockan 8.30, lunch klockan 13 och middag klockan 18.30. Samtliga måltider var stadiga mål i engelsk stil. Där emellan serverades ännu beaf-tea klockan 11 på förmiddagen och five o’clock tea som brukligt på slaget 17. Skeppet hade också en egen orkester och flera kvällar ordnades dans och till och med maskeradbal.

Den fyra dagar långa sjöresan till Madeira företogs i en nästan total avskurenhet från omvärlden. Passagerarna var hänvisade till sitt eget sällskap och resan bjöd därför på många möjligheter till att knyta nya kontakter bland de andra deltagarna i konferensen. När man så småningom anlände till hamnen i Madeira kunde passagerarna köpa en tidning som på orten trycktes enkom för båtpassagerarna – den innehöll en samling av de telegramnyheter som ingått i de vanliga tidningarna under de senaste fyra dagarna. 

Av allt det här förstår man att det fanns tid i överflöd för Anders Donner och hans vetenskapskolleger. På något sätt tror jag att också vårt eget moderna vetenskapssamfund ibland skulle kunna vinna något på att då och då dricka afternoon tea och spela krocket på promenaddäck i en vecka.

tisdag 4 september 2012

Ett hundliv?

 
När jag var liten var paketet med Marie-kex i köksskåpet till för hunden. Idag brukar Marie-kexen tillsammans med en kopp kardemummakaffe i de flesta lägen vara det bästa botemedlet mot hastigt påkommen skrivkramp då jag jobbar.

Jag vill nu inte påstå att doktorandtillvaron på andra sätt påminner om ett hundliv. Men vår hund hade det nog ganska bra...

Idag har jag insett att det finns en riktig Marie bakom kexnamnet. Det första kexet bakades av engelska bagare till den ryska storfurstinnan Maria Alexandrovnas bröllop med engelska prinsen Alfred 1874. Kexet har åtminstone bakats i Sverige sedan 1880-talet. Jag försökte av nyfikenhet hitta någon kexreklam eller liknande i finländsk tidningspress i Nationalbibliotekets digitaliserade tidningsdatabas för att få reda på om kexen funnits lika länge i Finland, men lyckades inte hitta något. Mer om Marie-kexets historia kan man i alla fall läsa på den här spänannde bloggen om Kak- och bakhistoria.

fredag 17 augusti 2012

Dammiga herrgårdsfröknar på vinden

Då jag städade på vinden en regnig dag i juni hittade jag den här rejält dammiga boken som jag sedan under sommaren ägnade mig åt att läsa - först närmast på grund av att det inte råkade finnas någonting annat till hands - men sedan med ett tilltagande intresse.

Boken - "Hedvig och Desirée" är utgiven 1944, och skriven av Margit von Willebrand-Hollmerus. Denna dam var under 1940-60-talen synnerligen produktiv, och dessutom väldigt omtyckt författare (hennes romaner kom för det mesta ut i många upplagor). Idag hör hon däremot till de författare som mera sällan brukar lyftas fram inom den finlandssvenska litteraturhistorien - vilket kanske på sätt och vis är lite synd.

Roman handlar, vilket man också ganska lätt kan sluta sig till av titeln och pärmbilden, om de båda herrgårsflickorna Hedvig och Desirée. Både miljön och karraktärerna, för att inte tala om sättet på vilket de beskrivs, är onekligen tämligen traditionella och det är väl därför litteraturkritiker och historiker med intresse för mer nyskapande litteratur kanske inte har fastnat för just detta - men som sagt - det är faktiskt lite synd.

För även om stilen är ganska konventionell och kvinnoporträtten nog inte riktigt faller en genuskritisk läsare helt i smaken (den naiva och renhjärtade lilla syster Desirée får den stiliga ingeniören och blir lycklig [d.v.s gift] medan hennes intelligenta och viljestarka syster Hedvig tynar bort i ensamhet på en vind [ja, sic!]) så är själva boken en fantastiskt beskrivning av herrgårdskultur och livsstilen på en lantlig herrgård under medlet av 1800-talet och skulle gott kunna förtjäna att lyftas fram.

Orsaken till varför den här romanen idag mest ligger och skräpar på dammiga vindar står antagligen att finna i tematiken. Margit von Willebrand-Hollmerus tematik och berättarstil faller helt klart utanför den finlandssvenska litteraturens kanon där de urbana och mestadels manliga modernisterna och dagdrivarna står högst i kurs. Under senare årtionden har man vid sidan av dessa försökt lyfta fram en del andra författarnamn som inte tidigare uppmärksammats, men även bland dessa finns det trender. Kvinnliga författare som skriver om högreståndsmiljöer ur det förgågna hör inte riktigt till dessa. Detta är förmodligen orsaken till att Sally Salminens, Sigrid Backmans och Kersti Bergroths författarskap med teman som inbördeskriget ur ett klassperspektiv och urbana miljöer lyfts fram medan den lantliga herrgårdsmiljön i Helena Westermarcks och Margit von Willebrand-Hollmerus romaner inte riktigt lockat forskare på samma sätt.

Sedan jag nu mer eller mindre sträckläst "Hedvig och Desirée" är jag ganska övertygad om att det ligger en liten orättvisa i detta.

onsdag 8 augusti 2012

Ett uppslag kanske?

Några småfynd ur arkiven från den sista tiden:


Faderlig förmaning till studerande son i Åbo 1821: 
 "Emellertid om några möss oroar eder i de rum i bebon, är väl ej det något himmelskriande, antingen bören i jaga ut dem eller tåla Sällskapet. Till skam vore väl för 2nne unga raska karlar att säga sig hafva flyttat undan för några möss".

Ung dam i brev till sin mor från resa till S:t Petersburg 1865:
"På aftonen hade vi ett litet äfventyr. Lilli och jag stodo med tante Louise vid fenstret i vårt rum (detsamma der vi lågo ifjol), och på fenstret stodo några blomkrukor, medens ser jag något litet svart skymta mellan krukorna och vid närmare påseende var det ett litet möss. Mamma kan tänka sig att det blef en förskräckelse, vi skreko alla till och skyndade derifrån, och sedan vi flytt bort lyckades det jungfrurna att döda det lilla tinget hvilket förorsakade en sådan skrämsel."

Ung man på fotvandring i Viitasaari, augusti 1883:
"Vi fingo lov att dröja där vi voro. Där var ett litet pörte. Vi väckte upp folket, värdinnan hämtade litet torkat sjögräs från kåtan, bredde det ut på golfvet åt oss och så lade vi oss att sofva. Hettan var förskräcklig, minst 60 grader Celsius, och omkring oss hörde vi blott huru det knakade och brakade af torrackor och vägglöss; det lät alldeles som om det skulle regnat mot taket. Och om morgonen funno vi Vallenskölds lilla läderväska alldeles söndergnagd af russakorna. Så går det till att sofva i ett finskt pörte."

Det ser ut som om jag är ett tema på spåren här... Kunde bli till en antologi om möss och ohyra kanske?

Martin Drolling: "Kvinna med mus"

Förresten: Russackorna som åt upp läderportföljen och torrackorna i det sista citatet är olika varianter av kackerlackor. Numera stöter man sällan på sådana inomhus i Finland men det kunde uppenbarligen förekomma under 1800-talet. De trivs särskillt bra om temperaturen överstiger 20-30 grader så det överhettade rökpörtet var nog ett bra tillhåll. De finska benämningarna russakka och torakka för dessa kryp är låneord från ryskan. 

Huruvida det förstnämnda ordet har något etymologiskt samband med det finska ordet för fälthare - rusakko - har jag inte lyckats ta reda på. Skulle vara intressant att veta.

lördag 21 juli 2012

Trädgårdshistoria

I min trädgård har jag en vallmosort som jag tycker extra mycket om. Det är en gammal sort som brukade blomma i min mormorsmors rabatter på Porkala före kriget. Efter kriget hamnade både vallmor och rabatter på det sovjetiska arrendeområdet och då mormor fick tillbaka sitt hem många år senare var rabatterna borta och inte en enda vallmo fanns kvar. 

För cirka tio år sedan revs i alla fall det sista som fanns kvar av det gamla, illa medfarna huset och på den tomma platsen började det följande sommar växa upp vallmo. Fröna hade legat i jorden under den gamla stenfoten i mer än femtio år och när de fick ljus och lite vatten började de gro!

Arten är papaver somniferum - alltså opievallmo - vilket förr var en vanlig trädgårdsblomma. Blommorna är lilafärgade men eftersom arten lätt korsar sig med andra vallmor kan de ibland bli allt från vita och rosa till nästan svartlila. Som kulturväxt är opievallmon känd i Norden ända sedan medeltiden. Den används för att framställa smärtstillande morfin (...och drogen heroin). Av mjölksaften från frökapslarna får man opium som förr användes som lugnande medel och sömnmedicin. Det var den här blomman 1800-talspoeten Erik Johan Stagnelius tänkte på då han skrev: 

"Redan med Cynthias lampa i hand, omglimmad av stjärnor,
Kommer du, vänliga natt, åter från skuggornas land.
Tystnaden jämte dig går och sömnen, av vallmo bekransad."



Sommar på ön








torsdag 19 juli 2012

I läskedrycksfabrikation fullt inkommen person rekryteras


En läskedrycksfabrik på landet skulle kunna vara en utmärkt miljö för en intrigroman - tycker ni inte? Annons ur HBL 10.6.1900.

söndag 8 juli 2012

Bröllopsdikter igen

Jo alltså, alla ni som efter mitt senaste inlägg har börjat ramla in här på bloggen för att ni googlat "bröllopsdikt från brudens systrar", "bröllopsdikt till brudgummen", "bröllopsdikt om havet", "dikt till brudparet" eller varför inte "bröllopsdikt till feministiskt bröllop" - här kommer ett litet råd om hur man skriver poesi till brudpar:

Kort och gott: Det finns tillfällen då det kanske inte är värt att googla och kopiera.

-------------------------- EDIT 11.7.2012

På de senaste två dygnen har mer än 40 personer googlat på sökord "bröllopsdikt" och hamnat in på det här inlägget!


torsdag 14 juni 2012

Ett junibröllop för 260 år sedan

Efter hwarje och sin art, all älskogen söka och wilja,
Hwart wi med ögonen se, och öronen allone höra,
Allting i glädje och mod, idel fägnad med sig nu föra,
Wid så behagelig tid, wår Brudgum sig lydelig parar,
Bördig sielf af Swerige får, then i Finland täckliga swarar:
Lydlig nu winner en Brud, af Hult och af Dygderne riker.


Juni är den klassiska bröllopsmånaden. För sisådär 260 år sedan, år 1748, ordnades ett junibröllop i Stockholm där handelsmannen Alexander Donner från Stockholm och jungfru Anna Falander från Gamlakarleby i Finland vigdes. Till brudparets ära skrev vänner och bekanta tre stycken bröllopsdikter som trycktes  i Stockholm och överlämnades till brudparet som ett minne av den stora dagen. Dessa dikter förvaras i dag i nationalbibliotekets samlingar här i Helsingfors. I dikterna hittar men det mesta av den naturromantik som brukar förekomma i samband med nutida junibröllop - naturen blommar, fåglarna kvittrar, djur och människor finner varandra, bygger bo och skaffar ungar. Över allt detta styr Gud. Och så är det med den saken.

Vad som egentligen mest fångar den nutida läsarens uppmärksamhet är den frejdiga blandning av högt och lågt, litterärt och folkligt som möts i dessa dikter: man rör sig ledigt mellan Gud och naturromantik kombinerat med sexuella anspelningar, samtidigt som man friskt späder på med beröm för brudgummens kraft och brudens dygd - på några rader lyckas man sedan ännu klämma in både grekiska och fornnordiska gudomligheter i en salig blandning.

Men - egentligen hade jag inte tänkt skriva mer om de här dikterna. Vad jag däremot undrar över är en viss snarlikhet som slog mig då jag läste dem. Nu är jag inte alls särdeles väl insatt i 1700-talspoesi och litterära traditioner - men vad tycker ni som läser: finns det inte en viss likhet i det följande?

Så här lät det 1748 i Stockholm:


Ty Twå, som aldrig sedt hwarann’, af Nejades afskilde,
Naturen liuft förena kan, at bli hwarannan milde;
Så att man både Mor och Far och Syskon öfwergifwer,
När Elden, som okänder war, hos begge uptänd blifwer.


Och så här lät det när nationalskalden J.L. Runeberg höll i pennan så där hundra år senare:

Långt bortom fjärdens våg,
långt bortom fjällets topp
du ensam dagen såg
och växte ensam opp.


Jag saknade ej dig,
jag sökte ej din stråt,
jag visste ej en stig,
som skulle lett ditåt. 


Jag kände ej din far,
jag kände ej din mor,
jag såg ej, var du var,
jag såg ej vart du for.

[---]
O, andra nejders son,
vi flög du dädan, säg?
O, fågel långt ifrån,
vem styrde hit din väg? 


Till hjärtat, som var kallt,
säg, hur du lågor bar!
Hur kunde du bli allt
för den, du intet var?


I sammanhanget bör kanske också nämnas att Alexander och Anna Donner så småningom flyttade till Gamlakarleby och blev - genom sina barnbarn och deras äktenskap - släkt med en viss nationalpoet.

torsdag 7 juni 2012

Vådan av att studera för effektivt

I den pedagogiska debatten om skolans ansvar för att förebygga individualism och dekadens som jag citerade i mitt förra inlägg ingår förresten ett kurriöst - men idag högaktuellt arrgument - med tanke på den pågående statliga effektiviseringen av högskolestudier. Idag förväntas studenterna klara av sina studier så fort som möjligt och den som inte tar sin examen efter sina fem år vid universitetets möts av en hel rad byråkratiska åtgärder.

Men - år 1903 såg det pedagogiska etablissemanget annorlunda på frågan.

Föredragshållare Waldemar Ruin, professor i pedagogik, lyfte nämligen i sitt anförande särskilt upp ett växande problem som drabbat universitetet. Det förekom enligt honom att somliga studenter var så målmedvetet fokuserade på att ta sin examen så fort som möjligt att de helt försummade kamratlivet.

Dessa studenter var enligt pedagogen en synnerligen oroväckande grupp - för när man sitter instängd i (jo, nu citerar jag) "sin mörka studerkammare" blir man lätt alltför fokuserad på sig själv och sina egna egoistiska intressen, vilket enligt professorn inte kunde vara bra varken för individen eller samhället. I studerkammarens mörka ensamhet förfaller studenten nämligen lätt till dekadens och detta måste till varje pris undvikas.

Det enda sättet att förebyggande den hotande dekadensen (d.v.s. egoistisk individualism) var enligt professorn att få ut studenterna i nations- och kamratlivet. Studierna var det inte så bråttom med.

Det ni...

torsdag 17 maj 2012

Individualism och dekadens

Det slog mig att jag uppenbarligen aldrig har skrivit något om min egen forskning här på bloggen - kanske skulle det vara dags att göra någonting åt det nu?

I all korthet kan man säga att det handlar om synen på individen kring sekelskiftet 1900. Under dessa år debatterades individualismen ivrigt: flera av de välkända namnen inom filosofin och samhällsvetenskaperna tog sig an ämnet, bl.a. konsthistorikern Jakob Burckhardt som i klassikern Die Cultur der Renaissance in Italien (1860) hävdade tesen att individualismens uppkomst låg i renässansens Italien, sociologen Émile Durkenheim i Individualism and the Intellectuals (1898), Max Weber i Die protestantische Ethik und der "Geist" des Kapitalismus (1904) och Georg Burckhardt i Was ist Individualismus? (1913). Många andra, så som Georg Simmel och Nietzsche behandlade också temat. I Norden skrev bland andra Ellen Key om individualismen och socialismen - och i tidningarna pågick en bitvis synnerligen hätsk debatt om individens friheter, rättigheter, skyldigheter och plikter gentemot samhället och andra former av kollektiv så som familjen och kyrkan.

Debatten tangerade många olika frågor men i grund och botten handlade den hela tiden om vilka intressen som skulle prioriteras: samhällets och det kollektivas bästa eller varje enskild individs rätt att leva fritt, följa sina naturliga böjelser och utveckla sig själv i enlighet med sin medfödda potential. För individualisterna fanns det ingenting mer betydelsefullt än individens rätt att leva ut sin natur, sina anlag och sina böjelser - d.v.s. förverkliga sig själv. Allmängiltiga moralregler som dikteras av samhället, kyrkan eller någon annan auktoritet kan därför inte ha någon giltighet -  i individualisternas ögon förtrycker dessa det stora, originella och självständiga och förvandlar individen till en bland tusen andra. 

Debatten fördes i många olika sammanhang bland exempelvis pedagogerna, kyrkfolket, kvinnorörelsen, de liberala svenskspråkiga kulturkretsarna (Euterpe-gänget i synnerhet) och socialisterna – och debattens verkningar spred sig inom de flesta humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen – inte minst historia, filosofi och sociologi.

För att nu ta ett exempel på hur diskussionen kunde låta kan man kanske lyfta fram pedagogerna. I februari 1903 hölls en föredragsafton i samband med pedagogiska föreningens möte där individualismen diskuterades. Föredraget åhördes av dryga 50 personer och åtföljdes av livlig diskussion.

Föredragshållare var professorn i pedagogik vid Helsingfors universitet Waldemar Ruin som talade under rubriken "Dekadens och uppfostran" och han var kritisk till individualismen. För visst lät det ju vackert att alla skulle beredas tillfälle att utvecklas efter lust och anlag, tyckte professor Ruin – men också farligt:
Så kan då den individualism som ungdomen med förkärlek skrifver på sitt program, i sin tur bli täckmantel för åtskilligt elände, för hejdlösa begärelser af snart hvilket slag som hälst, i ty att hvarje sådan för sig kan åberopa naturens rätt och man ju föga erkänner högre dömande normer utöfver individens suveräna välbehag. Frihet kallas detta – hvilket härligt ord, men huru ofta missbrukadt! Öfverhufvud är det de vackra orden, en långt överdriven språkvirtuositet, som i sådana fall för den flyktige läsaren behändigt maskerar den gryende dekadensen i tankesätten.

Individualismen var alltså en potentiell härd för dekadens – om alla gör vad de har lust till blir följden en farlig egoism som inte ligger i någons intresse. Denna fara måste således skolorna och pedagogerna reagera på, ansåg Ruin. I sitt fortsatta tal gav han några förslag på hur man skulle mota Olle i grind. 

Men tron på individen var inte ett hot för alla som deltog i debatten – tvärt om. Debatten är intressant eftersom man i den kan hitta många av de idéer som idag är en vedertagen del av (den västerländska) synen på individens fri- och rättigheter och vad som är en meningsfull tillvaro. Dessa tankar har med tiden blivit en så vedertagen del av vår världsbild att de sällan ens ifrågasätts – kring år 1900 var de däremot ännu helt nya och de mötte synnerligen hård kritik.

söndag 22 april 2012

Kvinna av guld

För tillfället håller jag på med att läsa gamla tidningar och det kan inte hjälpas att man kommer över en hel del märkliga smånotiser - och vad passar väl bättre då bloggen heter som den gör? Här kommer alltså en märklig historia till.
Det ser ut som en tanke men är det det? (Någon läsare som vet kanske?) Aftonbladet rapporterar den 14.4.1900 om kuriositeter från världsutställningen i Paris där man bland annat kunde få se en kvinna av guld - en staty av skådespelerskan Maude Adams. 45 år senare föddes en kvinna som döptes till Maud (utan e på slutet), gifte sig till efternamnet Adams och gav sig in i filmbranchen. Hon blev känd som Bond-brud i Mannen med den gyllene pistolen och Octopussy... Undrar om dessa damer har någonting med varandra att göra?

Och sedan finns det ju den förgyllda damen i Bond-filmen Goldfinger också... Slump eller inte?



Det här har jag alltså funderat över på sistone...

---------------

EDIT: Uppenbarligen smälte man senare ner statyn. Här hittade jag mer information; komplett med bilder på hur statyn såg ut...

tisdag 10 april 2012

Den spanska fången

Lurendrejeribreven som de flesta av oss får i våra mailboxar har gamla anor. Så här gick det till år 1900. Hufvudstadsbladet rapporterar den 6 april.

fredag 6 april 2012

Bäst-före-datum

Det är förstås en gammal sanning att skämt och roliga historier är väldigt bundna till sin historiska tid och kontext - medeltida skämt om åsnor och tjocka munkar förefaller ofta, om inte helt obegripliga så åtminstone bara måttligt roliga - trots att de säkert framkallade hysteriska skrattsalvor då det begav sig.

Men ibland kan det vara bra att påminna sig om att humorn förändras mycket snabbare än så - inte heller sådant som var roligt för hundra år sedan får oss nödvändigtvis att dra så värst mycket på smilbanden idag. På så vis är den ett väldigt känsligt intstrument för vad som ligger i tiden.

Året 1900 förefaller ibland som väldigt modernt - det mesta som vi betraktar som självklart idag fanns redan då: elektricitet, telefon, film, tåg, bilar, sophantering i städerna...

Men när man läser de roliga historierna i Hufvudstadsbladet det året så inser man i alla fall att allting inte var helt som idag.

-----------

Bild: ur Hufvudstadsbladet den 10 juni 1900

torsdag 29 mars 2012

Nu tycks jag vara inne på det här med läsning igen

En söndag då jag botaniserade runt på Akademen råkade jag snava över Paul Fournels pinfärska roman La Liseuse (P.O.L., Paris 2012) som väckte mitt intresse på grund av titeln som fick mig att associera till den här 1700-talsmålningen av Jean-Honoré Fragonard. Boken visade sig emellertid vara rykande aktuell trots 1700-talsvibbarna så jag skrev en kort text om den till senaste Ny Tid som man kan läsa här.

Samtidigt noterade jag att jag verkligen har varit inne på det här med läsning ganska mycket på sistone. Undrar vad det egentligen är jag håller på att processa då jag hela tiden oavsiktligt återvänder till temat?

torsdag 22 mars 2012

Eugen och Lennart

Som en combo med breven från Lennart Hohenthal, har jag under de senaste dagarna också ägnat mig åt att läsa en liten tunn bok som publicerades 1925, i vilken Lennart Hohenthal beskriver sina egna kontakter till Eugen Schauman: mannen som sköt den finländska generalguvernören Bobrikov 1904.

Ur nutida synvinkel är boken bisarr av två orsaker.

För det första är det, när man tänker efter, ganska märkligt att en person som deltagit i planeringen av ett mord, kan skriva en bok om hur det gick till och få den publicerad, bara tjugo år efter mordet.

För det andra är det själva relationen mellan de två - Eugen och Lennart - sådant som det framställs av Lennart Hohenthal. Båda två hade, enligt vad Hohenthal uppger, samtidigt på sina skilda håll kommit på tanken att det enda sättet att skicka ett budskap till de ryska myndigheterna som säkert skulle gå fram, var att skjuta generalguvernören Bobrikov.

Eugen S var enligt Lennart en drömmande och övertygad idealist som trodde bergfast på principen att den som tar ett liv, också måste betala med ett liv. Hans plan inför mordet på Bobrikov gick från början ut på att vapnet han brukade bara skulle innehålla tre kulor: två för Bobrikov, en för honom själv.

Lennart H ville däremot för sin del helst leva. I hans planer ingick en flyktväg - en snabbgående motorbåt som hade införskaffats enkom för ändamålet. Det är någonting Goetheskt över hur han i boken försöker förmå Schauman att överge sina egna planer och planera in en flyktväg. Det är som att möta en Mefistofeles som viskar i Fausts öra: "Du behöver inte dö..."

Och här har vi kanske förklaringen till de omständigheter som gjorde att den här boken i tiderna gavs ut. Lennarth Hohenthal och hans kumpaner var nämligen intresserade av att leva tillräckligt länge för att kunna förklara sina handlingar och de var väldigt intresserade av sitt eget eftermäle. Lite tillspetsat kan man kanske säga att:

De ville leva för att kunna skriva boken.

****

(Bilden är från Huuto.net där man nyligen kunde köpa detta postkort med Lennart Hohenthals bild. Det förekom alltså att man skickade omkring postkort med porträttet av en politisk attentatsman.)

fredag 16 mars 2012

Lennart

Jag har över en period på flera år närt ett särskilt intresse för politiska mord som aktualiseras med jämna mellanrum. Länge trodde jag att det mest bara var av en slump, men nu börjar jag snart misstänka att det inte bara är tillfälligheter som gör att jag hela tiden kommer in på ämnet.

I dagarna har jag suttit i arkivet och läst en samling brev från Lennart Hohenthal - den politiska aktivisten som sköt den finska prokuratorn Eliel Soisalon-Soininen 1905. Breven är från åren efter mordet och det är en ganska märklig känsla att läsa någonting så otroligt trivialt. Också politiska attentatsmän lever ganska vanliga liv som folk gör mest: äter middag och blir bestulen av ficktjuvar...

torsdag 8 mars 2012

Kvinnodagen igen

Jag inser väl att det är en kamp mot väderkvarnar att försöka stå emot konsumtionshysterin här i världen men eftersom kampen mot diamantringar, röda rosor och choklad på kvinnodagen har varit min personliga vendetta i flera år fortsätter jag med den. Jag har tidigare förklarat varför här och här.

Om jag alltså fick föreslå vad man kunde ägna sig åt den här dagen så skulle det vara att läsa Hanna Wikmans roman "Lift" och sedan donera lite pengar till någon lämplig organisation som stöder jämställdhetsarbete globalt.

tisdag 6 mars 2012

Flyga fritt

Temat för senaste numret av Kontur var att FLYGA så jag beslöt mig för att flyga helt fritt och skrev en text om flygande mattor som man kan läsa här.

måndag 27 februari 2012

Ex libris

Jag har funderat på att skaffa mig en egen ex libris väldigt länge och nu har jag äntligen fått det gjort. Så här kommer den att se ut: 8 x 7,25 cm i fyrfärg.

Förhoppningsvis kommer den från tryckeriet på onsdag. Det ska blir ett litet högtidsögonblick för en boknörd.


Och jo, jag ritade den själv.

lördag 25 februari 2012

Testresultat

Mitt experiment som jag skrev om i förra inlägget har gett resultat (se inlägget här nedan). En vilsen googlande ornitolog i Göteborg har faktiskt hittat fram till min blogg genom att googla efter ugglornas ruvningsperioder (nej, jag har inte skrivit ett ord om något sådant, men kul ändå).

Detta efter två månader utan en enda läsare. Det gick snabbare än jag hade tippat i alla fall...

Tänka sig. Jag måste kanske börja tro på det här med internet i alla fall då.

tisdag 14 februari 2012

Flaskpost i universum

Jag vet inte om jag borde avslöja det här (för tystnaden är egentligen en del av hela grejen), men de senaste två månaderna har jag drivit ett litet virtuellt experiment för att testa en tes som jag har velat få bekräftad en längre tid.

- Det kallas cyberspace eller internätrymden; den här metafysiska tomheten som alla vi som skriver i olika virtuella forum skickar ut våra idéer och mer eller mindre välgenomtänkta textmeddelanden i. Det är ett gigantiskt, sorlande tomrum där man knackar ner sina tankar och budskap och skickar iväg som små raketer; klart lysande en kort stund innan de för det mesta ganska snabbt förlorar lyskraft och tappar höjd på facebookväggar och rss-flöden. Ett sådant enormt flöde av tankar, idéer, information som hela tiden brusar och ändå finns det hela tiden rum för mer: att skriva någonting på internet är egentligen som att skicka flaskpost i universum. Sannolikheten för att just mina tankar ska flyta i land någonstans och bli lästa av någon som förstår och sympatiserar är egentligen statistiskt sett väldigt liten.

(Kanske kan man säga att det finns ett överutbud av tankar på webben, men det är inte min avsikt att ta den diskussionen med det här experimentet - gör man det hamnar man lätt i följdfrågan, nämligen vilka tankar som är relevanta och vilka som bara "överbefolkar" cyberrymden. I den diskussionen - som just nu pågår i helt andra sammanhang - vill jag inte hamna.)


För att testa den här tanken har jag under de två senaste månaderna hållit på och bloggat på en annan blogg. Jag har inte berättat om den här bloggen för någon (förrän nu)och jag har inte postat en enda länk till den här bloggen någonstans. Jag har heller inte skrivit ut mitt namn eller någon annan personlig information som kunde göra bloggen sökbar i google. Det är helt enkelt en fullkomligt anonym blogg; fullt tillgänglig för alla, men inte aktivt marknadsförd på något sätt.

Mitt experiment handlar om att via bloggens besökarstatistik följa med om någon någonsin kommer att hitta den här bloggen och de texter jag skriver i den. Så här långt - på två månader - har jag inte haft en enda läsare, med undantag av några besök från googles indexeringsrobotar. Tillsvidare har jag alltså lyckats förbli fullkomligt oupptäckt mitt i cyberrymdens tankemyller. Jag finner på något vis den tanken väldigt fascinerande.

----------------

Ps. Någon kanske undrar hur man orkar skriva något som ingen läser? Till en början tänkte jag att det skulle vara svårt, men nu har jag börjat känna en slags tillfredställelse av det. Just nu kan jag inte riktigt förklara vad det beror på, förutom den enkla förklaringen att det är underbart kravlöst ur kreativ synvinkel, men kanske kan jag återkomma till det någon gång.

Pss. Lovar att delge resultaten av mitt flaskpostexperiment om någon vilsen cybersurfare någonsin hittar fram till bloggen :)

söndag 5 februari 2012

Vägs ände

Förra fredagen var det publiceringsdag för de sista delarna av Biografiskt lexikon för Finland. Nu är hela serien färdig och ett jättearbete är till slut färdigt: 1600 personhistoriska artiklar från medeltid till 2000-talet, samlade i fyra volymer.

Idag, firade vi som ingått i redaktionen under de sista tre åren ännu en sista gång under trevliga former. De här åren har varit mycket bra år i mitt liv. Jag tror att mina vänner stundvis i sitt stilla sinne har uppgivit en och annan suck över alla de gånger de fått höra: "jo, det här vet jag för att det står i BLF", men det må nu vara hänt - hur som haver är jag väldigt glad över hur givande och lärorika de här åren har varit. Om man tänker sig att en dag då man lärt sig något nytt aldrig kan vara en bortkastad dag, har varje dag med BLF varit en meningsfull dag. Utöver all den fakta jag lärt mig, har de här åren också utvecklat mitt språköra och mitt öga för konsekvens.

Det bästa med de här åren har ändå varit den goda arbetsgemenskapen i BLF-redaktionen. Det har varit en glädje att arbeta med tålmodiga, vänliga och framför allt kunniga arbetskamrater i en arbetsgemenskap där samarbetet har fungerat smidigt och stämningen varit god hela vägen.