Sidor

fredag 29 mars 2013

Långfredag




Och si, förlåten i templet remnade i tu stycker, ifrån ofwan och ned igenom; och jorden skalf, och hällebergen remnade.
 Jag tycker om påsken. Inte minst på grund av språket i familjebibeln från år 1872 som jag brukade lusläsa som barn. Från den härstammar min nördkärlek till frakturstil och svenska språket.

tisdag 26 mars 2013

Ärlighet och relevans

Jag funderar ganska ofta på hur man skriver riktigt bra historia. Jag menar alltså rent skrivtekniskt - hur ska man vända sig till läsaren? På vilket sätt ska man framställa det man skriver? Som en allmän sanning eller en personlig tolkning?

Personligen är jag ganska skeptisk till den strikt vetenskapliga framställningen som helt utplånar författaren. Jag tänker mig att det finns två goda skäl till varför man som historiker inte borde försöka dölja sig själv i det man skriver.

Den första orsaken handlar om ärlighet - den andra om relevans.

Ärlighet 

Historikerns text måste visserligen basera sig på källor, bevis och belägg men det går ändå inte att komma ifrån att allt vi skriver är resultatet av en individuell kognitiv process som ofrånkomligen begränsas av författarens intellektuella föreställningsvärld. Historikeryrket är ett hantverk och i sista hand är det ändå alltid författarens fattningsförmåga, förståelse, empati och kunskaper som avgör vad som skrivs. Historieforskning är alltid en form av tolkning och en ärlig historiker försöker helt enkelt inte dölja sin egen insats i det hen skriver.

Att synliggöra hantverket bakom historievetenskapen ökar i mitt tycke textens trovärdighet. En text där ingen författare finns närvarande kan man däremot som läsare förhålla sig skeptisk till. En sådan text överför hela ansvaret för den kritiska bedömningen av texten på läsaren. (Ansvaret kvarstår förstås också då författaren redovisar sina tolkningar men redovisningen underlättar i alla fall läsarens bedömning).

Relevans

Min andra poäng handlar om historieskrivningens relevans.

Personligen är jag inte övertygad om att historieforskning bör bedrivas i en anda av l'art pour l'art. Missförstå mig inte. Jag menar inte att historieforskning borde bedrivas för att motivera eller motverka olika fenomen och idéer i samtiden. Historia ska absolut inte vara ett ideologiskt eller politiskt slagträ.

Men - vad jag däremot tänker är att historieskrivningens uppgift är att hjälpa oss att förstå varför vår värld ser ut som den gör. Riktigt bra historieskrivning hjälper läsaren till insikter om varifrån våra tankar, idéer, ideologier och värderingar kommer. Riktigt bra historieskrivning hjälper också läsaren att förstå att ingenting är givet - att hela vår världsbild är ett resultat av en ständigt pågående process där idéer och föreställningar hela tiden formas och omvandlas, där somliga föreställningar vinner gehör medan andra ignoreras och glöms bort.

Det finns förstås flera olika sätt att försöka synliggöra det jag beskriver ovan. Nödvändigtvis behöver man kanske som författare inte göra det via sig själv - men det är ett enkelt och mycket åskådligt sätt. Genom att visa på sin personliga historicitet kan man som historiker visa på den kedja av tankar och idéer som förbinder nutiden till det förflutna. En sådan relevans tror jag både individen och samhället behöver. En sådan relevans motiverar också varför samhället behöver finansiera historisk forskning - även i ekonomiskt kärva tider.


lördag 23 mars 2013

Utan snus i fjorton dar

Förbindelsebåten mellan Pellinge och fastlandet en menföresdag någongång på 1950-talet.
Havsvattenståndet har under de senaste tre dagarna varit onormalt lågt. Det medförde att vi i tre dagar var strandsatta här ute på ön eftersom färjan på onsdag kväll fick bottenkänning och sedan inte längre kunde trafikera som vanligt. Under onsdagen var vi alltså helt isolerade här ute - på torsdagen upprättade räddningsverket en båtförbindelse för persontrafik mellan ön och fastlandet. Det är inte så ofta vi lyckas ta oss över den nationella nyhetströskeln här ute - men den här gången gjorde vi till och med det.

Vår statliga gula förbindelsefärja fyller trettio år i sommar. Innan den togs i bruk var sådana här situationer förstås mycket vanligare. Jag tror att jag har postat den här bilden någon gång förut men jag kan inte låta bli att göra det en gång till. Det gör mig glad att tänka att den anda som finns på bilden inte har gått förlorad.

Den saken har i alla fall de här tre dagarna utan färja visat med all tydlighet.