Sidor

lördag 12 september 2009

Arkivens tystnader: seminarium 11.9.2009

Om att närma sig arkiv ur ett queert perspektiv handlade det seminarium jag deltog i på fredagen (med forskarträff som fortsatte under lördagen), förra veckan. Avsikten med dagen var att diskutera hur man kan förstå och tolka arkivens material på ett icke heteronormativ sett, utgående från antagandet att det queera begäret (som arrangörerna så fint kallar det) i så väl skriven text som konkreta livsval lätt förblir osynligt i arkivens heterodammiga gömmor. Historiska och litteraturhistoriska arkiven vid SLS och SKS hade tillsammans framställt en liten utställning med queert material ut samlingarna, som fanns till påseende under dagen. Främst bland alltsamman märktes kanske Tove Janssons underbara ”fittologiska sexspex” i en akt, riktat till Vivica Bandler – där mumintrollen lyste med sin frånvaro – men det fanns också mycket annat intressant. Under dagen diskuterades problemen för forskarna att helt enkelt hitta dessa guldkorn bland materialmassorna i arkiven eftersom exempelvis fungerande sökmaskiner med sökord helt saknas för denhär typen av materialkategorier. Problemet med det hela är att arkiven väldigt långt är bundna av personuppgiftslagen som förbjuder att uppgifter så som medicinska fakta, politisk eller religiös övertygelse, fackföreningsaktivitet – och en persons sexuella läggning lämnas ut till utomstående. Detta medför att även om arkivbildaren, allts den som donerar sina brev och dagböcker till ett arkiv, skulle ge sitt tillstånd till saken, så kan man ändå inte katalogisera materialet i en databas och ange söktermer så som ”homo-, bi- eller trans-”. Därtill kommer det faktum att arkivpersonalen också har tystnadsplikt beträffande liknande upplysningar, vilket gör att de inte heller i princip kan hjälpa forskare att hitta liknande material ifall de tillfrågas. Allt detta medför att forskarna i princip letar mer eller mindre i blindo då de försöker finna material kring queer livsföring i förgångna tider. Ett glädjande undantag i denna problematiska situation är arbetarmuseet Werstas i Tammerfors som sedan några år tillbaka inlett ett projekt i samarbete med arbetararkivet i Helsingfors, för att samla in både föremål och skrivet material kring hbt-rörelsens historia i Finland samt enskilda "queera" livsval. Än så länge är samlingarna dock mycket sparsamma då det kommer till material som är äldre än några tiotal år tillbaka och ganska föreningsbetonade. En av dagens intressantaste inlägg bestod Lisbeth Stenberg från Sverige, utgående från sin forskning om den unga Selma Lagerlöf och hennes tidiga litterära produktion. Hon framlade till exempel den intressanta tolkningen att det inte var Hjalmar Branting och socialdemokraterna som på 1920-talet myntade begreppet ”folkhemmet” – utan att det tvärt om är en mycket äldre idé än så. Hon framhävde att exempelvis den tidiga kvinnorörelsen i Sverige redan från andra hälften av 1800-talet hade använt det goda hemmet som metafor för den goda staten. Att Selma Lagerlöfs tal från den stora rösträttskongressen i Stockholm 1915 fick just rubriken ”Hem och stat” är således inget sammanträffande. Att folkhemmet som begrepp däremot oftast tillskrivs just Branting och socialdemokraterna är således kanske ett typiskt exempel på hur idéer som framförs av en grupp med lägre social status (kvinnor/kvinnorörelsen), plötsligt kan få en helt annan genomslagskraft då de övertas av en grupp med högre status (män/arbetarrörelsen). Med tanke på detta är det kanske också ganska intressant att det första försöket att synliggöra hbt-rörelsen i arkiv genomförs just i arbetarrörelsens regi genom Werstas. Det är förstås ett mycket positivt initiativ och kanske kan en mera synlig grupp som arbetarrörelsen med långa traditioner av organisering och kamp med underläget som utgångspunkt på många sätt bidra med idéer och kunnande till en nyare rörelse som hbt-rörelsen – men samtidigt undrar man ju vad det egentligen är som sammanbinder dessa båda rörelser utöver detta?

En ny bekantskap

Jag har på sistone haft förmånen att göra en ny bekantskap genom tid och rum. Han är en äldre, distingerad akademiker med en ganska torr och lätt ironisk humor som (oftast) tilltalar mig. Han delar oförbehållsamt med sig av sina erfarenheter ur ett långt och synnerligen spännande liv som kulturellt och politiskt aktiv, professor, författare och forskningsresande i Marocko. Vi diskuterar särskilt ingående äktenskapet och dess historia ur ett teoretiskt perspektiv – trots att han är en inbiten ungkarl har han nämligen ägnat mycket arbete åt att skriva och forska kring just äktenskapet – vilket naturligtvis intresserar mig mycket. Våra dialoger är ofta präglade av ganska olika uppfattningar, ibland debatterar vi upprört – men jag försöker att respektera hans, för att nu vara uppriktig, ibland aningen förlegade synpunkter. Denhär nya bekantskapens namn är Edvard Westermarck och det är i år jämt 70 år sedan han dog. Ibland oroar det mig lite att så många av mina bekanta inte delar riktigt samma tidsdimension som jag. Edvard är inte den enda. Skaran av vänner som dött före jag själv föddes är rätt så talrik. Det är förstås praktiskt med vänner man kan umgås med helt på sina egna villkor – när man har tid och lust – men särskilt livade middagsbjudningar blir det nog inte. Ändå finner jag att det samma händer mig om och om igen. När man stiger in i ett arkiv och genom det en annan människas värld – läser dagböcker, brev, manuskript som aldrig varit avsedda för någon utomstående – händer det märkliga ting. Allt som oftast upptäcker man att man upplever en djup sympati för en annan människa. Genom ett personligt arkiv ser man två dimensioner av en människa – både den offentliga rollen och det personliga jaget. Man upptäcker de bakomliggande sammanhangen och alla de outtalade tankarna. Det märkligaste av allt är att man ofta upptäcker att man tycker mycket om och uppskattar en person som man i verkliga livet kanske skulle ha funnit direkt olidlig. Min nya vän Edvard och jag skulle troligen aldrig ha blivit vänner ifall jag hade varit jämngammal med honom. Han är en herreman av den bildade klassen och personligen representerar jag ett exemplar av ”den frejdiga, svenska skärgårdsallmogen i Nyland”. Därtill är jag kvinna vilket förmodligen inte skulle ha underlättat vårt möte på vänskaplig fot även om Edvard kanske skulle ha kunnat drista sig till att kalla mig för ett ”driftigt fruntimmer”. Vi tillhör inte bara olika tider utan också olika kön och klass. Därtill kommer det faktum att min vän Edvard uppenbarligen tycker mycket illa om folk som tror sig veta mer än han, så jag med min 2000-tals bildning skulle förmodligen ha irriterat honom enormt och han skulle inte ha dragit sig för att i offentliga sammanhang platta till mig genom att påpeka att det nog finns förståeliga skäl till att det inte finns någon man som är beredd att gifta sig med mig. Trots allt detta upplever jag alltså en djup sympati för denna min nya vän. Han är intelligent och berest. Hans förråd av spännande historier från strapatsrika resor i fjärran länder är outsinligt och trots att han ibland släpper ur sig en och annan groda till dålig vits så är han trots allt uppriktigt engagerad för kvinnornas rättigheter i både politiken och familjelivet. Det är en berikande upplevelse att på det här sättet göra en vänskap och träda in i en annan människas liv. Ifall det vore möjligt skulle jag genast foga Edvard till min lista av facebook-vänner.