söndag 25 december 2011

Att läsa

Det bästa med julen är att ligga i sängen och läsa - helst hela dagen. Innan jag blev stadsbo på halvtid hade jag aldrig tänkt på hur tyst det är om natten här ute på ön. Tyst och mörkt. När man ligger i sängen om kvällen är man helt ensam på en liten öde ö av ljus från läslampan - allt som finns där utanför är ett hav av mörker som inte spelar någon roll. De enda gånger jag upplevt någonting liknande under mina år i stan har varit då jag någon gång stått på Drumsö bro mitt i natten och sett hur ljuset från hamnen liksom äts upp av mörkret ut mot havet. Men det är inte alls samma känsla ändå.

Den här julen har jag bland annat läst Charles Dantzigs essäbok "Pourquoi lire?" (2010, ungef. "Varför läsa?"). Dantzig förespråkar läsning med en brinnande passion som är underbart inspirerande - på ett mycket franskt - och bitvis uppfriskande arrogant sätt. Han refererar bland annat - tror jag - till den här artikeln som ingick i le Figaro ungefär vid den tid då den här boken av allt att döma var under arbetet och som visar att 34% av fransmännen bara läser mellan 1-5 böcker per år (19 % läser inte en enda). I korta små texter spårar han sedan en rad av olika läsupplevelser.

Så som:

  • Lire pour se trouver (sans s'être cherché) - läsa för att finna sig själv (utan att ha letat)
  • Lire pour ne pas laisser les cadavres reposer en paix - läsa för att inte låta de döda vila i frid
  • Lire pour dépasser le moitié du livre - läsa för att komma förbi hälften av boken
  • Lire pour avoir lu - läsa för att ha läst
  • Lire à voix haut - läsa högt
  • Lire pour poser les livres sur une table - läsa för att placera böckerna på ett bord
  • Lire pour découvrir ce que l'écrivain n'a pas dit - läsa för att upptäcka det som författaren inte säger

Bilden är en av mina favoriter: Norman Rockwell, "Crackers in bed".

Hej Ukraina - länge sen sist!

Bloggstatistik alltså. Kul grej.

Eftersom min statistik visar att denna blogg varit en riktig hit i Ukraina under den senaste månaden beslöt jag mig för att göra comeback efter... tja... maj, juni, juli, augusti, september, oktober, november, december... åtta månaders tystnad.

Det finns alltså en massa taggade läsare i Ukraina.

(Alternativt är det bara en ukrainsk spamrobot - men det är ju inte lika spännande så jag väljer att inte tro det)

Det är inte så häftigt att bli skrivtriggad av en spamrobot.

Hej på er alla mina läsare i Ukraina!

måndag 16 maj 2011

Skärvor betyder lycka

När jag igår stod på alla fyra i rabatten och rensade ogräs kring min lilla stolthet, den nyinförskaffade sparrisplantan, stötte jag som vanligt då man petar ens det minsta lilla i mullen hemma på gården, på en mindre samling arkeologiskt material: porslinsskärvor och små metallföremål som hamnat i slaskämbaret och tömts ut med det. Gräver man ännu lite djupare brukar tegelstenarna och andra större föremål dyka upp – alltsamman bevis på att just här i vårt trädgårdsland har det bott människor före oss.

Men det man mest stöter på är ändå glasbitar i olika färg; bruna, gröna och klara. De är riktigt gamla – ingen har slängt glas i våra rabatter så länge någon kan komma ihåg men ändå ser skärvorna lika vassa ut som de gjorde då de hamnade i jorden – ett bevis så tydligt som något på att en viss typ av skräp knappast alls bryts ner i naturen och kan vara lika farligt många hundra år senare som då det hamnade där.

–Hur tänkte man egentligen då man bara hällde ut allt det här i åkern? tänkte jag för mig själv medan jag slängde ännu en skärva i högen som jag samlade. Förstod ni inte att allt det där skulle finnas kvar hundra år senar då ett barnbarnsbarn som inte ens var fött då dehär glasskärvorna hamnade i jorden skulle börja rensa i rabatterna?

Nej, det är antagligen just det som ingen kunde förstå. Människor har alltid slängt sitt skräp i naturen och jorden har kunnat ta hand om det så att man var van vid att det försvann – ingen var riktigt beredd på att den industriella revolutionen skulle föra med sig ett sådant överflöd av konsumtionsföremål att jorden inte längre skulle kunna utplåna allt.

Men om ingen till en början kunde föreställa sig hur det blir då vårt skräp inte försvinner, så vet vi ju det alldeles för bra idag. Eller borde åtminstone veta.

tisdag 1 mars 2011

Den första vårdagen...

...är det väl idag eftersom mars per definition är den första vårmånaden.

Annat nytt är att *boken* har kommit från tryckeriet. Nu ofinns den inte längre som Findus köttbulle - gissa om det känns lite konstigt?

Dessutom skrev jag imorse mitt första blogginlägg på Söderströms gästblogg också. Nu hittar ni mig där under den närmaste månaden. Det ska blir roligt.

lördag 26 februari 2011

Snart är februari slut (!)

Tja, det här är mest bara en liten röksignal ifall någon har börjat undra om jag ännu lever. Det gör jag förvisso. Just nu sitter jag och skriver vid arbetsbänken i köket hemma på ön och blickar ut på ett fullständigt kompakt mörker där en liten ljuspunkt från någon som är ute och går med ficklampa gungar förbi på vägen.

Det är såhär det ser ut - en lördagskväll i glesbygden.

Jag förbereder mig för att börja på någonting nytt - försöker hitta den rätta tonen. Har letat rätt så länge nu och inte riktigt träffat rätt, men ikväll tror jag faktiskt att jag har kommit på det.

På tisdag börjar jag gästblogga för Söderström och det är inte helt lätt att byta forum - det har jag insett redan nu. Det är roligt att få chansen att göra en ny blogg men det kräver också en del eftertanke. Vad vill jag göra och hur ska det se ut? Jag är inte helt säker på det ännu. I och med att mitt inhopp bara kommer att vara en månad så måste jag anpassa formatet till det; blogga kortare och tätare. Inte helt lätt för mig som alltid har en tendens att bli långrandig. Men hur som haver - roligt ska det bli. Jag betraktar det som ett bloggexperiment.

måndag 14 februari 2011

Iväg

Ja, nu är manuset på väg till tryckeriet. Vilken märklig känsla. Nu går det inte längre att göra någonting. Allt som står kommer verkligen att få stå.

Men en mening hann jag i alla fall stryka i en slags sista-minuten-panik just innan det var för sent. Det var en bra strykning - tror jag.

lördag 12 februari 2011

Vinternatt

För er som vistas på platser där gatubelysningen skrämmer iväg det verkliga mörkret vill jag tala om att månen lyser mycket starkt ikväll, att snön knarrar under fötterna av kölden och att Sjustjärnorna, Orion, Svanen och Lilla björn är alldeles tydliga på himlen om man står tyst under äppelträdet ett tag.

Då jag skriver detta ser jag en skymt av mig själv i spegeln på väggen och jag ser att ljuset från en påslagen datorskärm i ett helt mörkt rum är samma blåaktiga sken som månen sprider över den snöiga isen på viken utanför. Det är en ganska vacker tanke. Åtminstone för någon som spenderar betydligt mer tid med datorbelysningen än månljuset.

Bloggandet har varit lite sporadiskt här på sistone - jag håller på att samla idéer för ett annat sammanhang och är tvungen att spara lite på sådant som annars skulle hamna här (ska återkomma till det så småningom). På måndag ska jag upp på förlaget och snabbkolla det ombrutna manuset innan det går till tryckeriet. Ska bli roligt att se hur det har blivit.

torsdag 3 februari 2011

Inte så lätt

Det där med uppbygglig kritik är inte lätt. Eller jo, att påstå att någonting inte är så bra är ju lätt, men att komma på en bättre lösning - det är svårt.

Då Gustaf III i tiderna instiftade Svenska Akademin, ville han samla de mest lysande författarna i riket kring samma bord för att de med sin förträfflighet skulle fungera som föredöme för alla andra. I akademins stadgar skrev han in en paragraf som påbjöd att om inget tillräckligt bra bidrag kom in till akademins stora pristävlingar så skulle akademiledamöterna själva skriva ihop ett bidrag som kunde tjäna som föredöme för alla de refuserade tävlingsdeltagarna.

Men just den paragrafen var var antagligen inte så lätt att uppfylla, för ledamöterna såg till att avskaffa den ganska fort.

(personen på bilden har ingenting med Svenska Akademin att göra)

söndag 30 januari 2011

En låda med choklad

Vi har firat födelsedag på traditionsenligt sätt. En ask choklad och en bukett tulpaner, hallontårta och morfars historier till kaffet - på tal om chokladasken så fanns det också en historia.

Under kriget någon gång flöt en stor låda med rysk choklad plötsligt en dag i land på en av de allra yttersta holmarna. Öborna blev glada över att få kalasa på choklad som ingen hade fått på länge och åt belåtet upp allt samman.

Men då kvällen kom och man skulle sova var det ingen som kunde få en blund i ögonen på hela natten och inte heller under de därpå följande nätterna. Alla som hade ätit av chokladen var klarvakna och pigga som mörtar.

Förmodligen innehöll lådan den sortens choklad som var ämnad för stridspiloter eller andra soldater i trängda situationer. Vad det riktigt var för något är inte så lätt att veta, kanske skulle det inte ha klarnat även om någon hade kunnat tyda den ryska texten på lådan.

Det finns ett gammal ordspråk som säger: När någonting på havet händer, låt det driva till våra stränder. Men havet kommer ibland med ganska märkliga presenter.

tisdag 25 januari 2011

Solglimt

En dag som den här. En av mina kolleger klagade på mörkret i morse och jag sa att det faktiskt har blivit över en halv timme ljusare om kvällarna redan.

- Har det verkligen det? sa hon. O, så skönt. Jag borde träffa dig oftare!

fredag 21 januari 2011

Historia

För ungefär en månad sedan var det någon med talang för trevligt mingelsnack på en fest som frågade vad som är det bästa och det värsta med att vara historiker och sedan dess har vi diskuterat det här i flera omgångar med vännerna - nu senast igår igen.

Ja, varför studerar man egentligen historia? Jag menar - att samhället behöver historia, att vi inte skulle veta vem vi är och vart vi är på väg om vi inte studerade historia - det är ju ganska klart. Men varför vill just jag studera historia? Vad ger historien mig?

Det spontanaste svaret på vad som är det bästa med att studera historia, var att man blir ganska allmänbildad. Man lär sig lite om det mesta och på vägen plockar man också upp en hel del knappologisk trivia som antingen fungerar för att imponera på folk eller också förser en med den där riktigt genuina nörd-stämpeln i sociala sammanhang.

Det spontana negativa var att man lätt blir ganska synisk. Man börjar bolla med folkmord, krig och farsoter så att man glömmer bort människan bakom siffrorna. - Eller också, kanske ännu värre, börjar man se hur historien tenderar att upprepa sig på sina mörkaste punkter och man tappar lite av tron på mänskligheten. Jag kommer ihåg en gång i april 2003 då vi var på väg hem från en resa till Vilnius där vi just hade sett KGB-museet. Det låg en dagstidning med bilder från Saddam Husseins fängelser i Bagdad på sätet intill och jag trodde för en stund att det var bilder från Vilnius.

Men förutom att människor är sig lika på de svarta punkterna så är det nog ändå ett annat intryck som brukar följa mig då jag rör mig bland källorna, i arkivet och böckerna - nämligen att vi människor också är så lika på ett positivt sätt. Det spelar ingen roll om man rör sig i antiken, franska revolutionen eller 1940-talets Finland. Människor är inners inne så otroligt lika oberoende av tid, kultur, nationalitet eller någon annan yttre olikhet. Vi delar samma rädslor och samma osäkerhet, vi älskar dem som står oss nära och vi försöker göra så gott vi kan för det mesta. Varje gång man öppnar intimare brev eller dagböcker i arkiven, möter man samma uppriktighet, samma kamp mot känslan av ensamhet och samma försök till närhet och vänskap. Det är det som är det bästa med att studera historia. Insikten att man kan ha någonting gemensamt med vem som helst - att man aldrig är helt ensam om sin osäkerhet, sina rädslor eller sina trevande försök att vara människa.

***

Sting uttryckte det såhär på den tiden då kalla kriget var ett faktum.

onsdag 19 januari 2011

Hejdå

Här står jag och vinkar farväl till mitt inledningskapitel som just åkte iväg till seminariet. Nu ska jag leva gräsänklingsliv i förhållande till allt vad avhandling heter i några dagar och inte göra ett skvatt förutom kurera förkylningen. Eventuellt städa lite också - och samla alla näsdukar i en 'plydlig liten hög.

måndag 17 januari 2011

Ingefära och synopsis på fyra ord

Idag är det födelsedag. Inte min naturligtvis, men en bra orsak att äta en bakelse och dricka kaffe i alla fall. På snokeboken skrev jag idag att jag överväger att börja odla ingefära eftersom jag tycks ha blivit ingefära-entusiast, vilket ledde till en ganska lång tråd om ingefäraodling.

Nå, ingefära i all ära, men orsaken till dagens överdrivna konsumtion av denna knöl är ändå att jag överväger att bli sjuk - eller åtminstone överväger den materiella delen av mig det. Den ickemateriella delen protesterar dock högljutt. Har inte tid. Manuskriptet ska korrekturläsas och med tanke på den fyraords-synopsis som gårdagens Helsingin Sanomat knåpat ihop så måste jag kvickt som katten få inpetat ett litet mord någonstans i intrigen.

- Pikkupaikasta paljastuu pimeitä puolia.. Låter ju som en deckare.

onsdag 12 januari 2011

Gå på museum

Jag kommer ihåg första gången jag besökte ett museum helt ensam och på egen hand. Minns inte exakt hur gammal jag var men någongång i tonåren var det, och jag har inte glömt hur det kändes.

Finland har faktiskt ett av världens tätaste bestånd av museer - faktiskt finns det hos oss så många museer att man kan undra om besökarna räcker till? Helsingin Sanomat skriver att det finns ett tiotal museer vars besökarsiffror är så låga att man kan fråga sig om det verkligen lönar sig att stöda dem med skattemedel.

Det förefaller mig som om många av de stora finländska museerna idag satsar väldigt lite på att locka ovana museibesökare. I museibranshen har det redan länge varit pop att prata om tillgänglighet och hur man skall kunna vara så öppen som möjligt för besökarnas behov och ur man skall göra utställningarna så pedagogiska, tillgängliga och väl genomtänkta som möjligt. Detta gör att vi idag har många väldigt fina utställningar med stor publikvänlighet, men ändå lyser besökarna med sin frånvaro. Den högsta tröskeln är kanske alltså inte utställningarnas tillgänglighet utan den konkreta tröskel som leder in till museet?

I Frankrike har man insett att publiken inte nödvändigtvis hittar till museer av sig själva och man satsar därför aktivt på att sänka tröskeln. Metoden för detta är att satsa på de unga. De stora museerna har speciella årskort och medlemskap för ungdomar. För priset av en vanlig inträdesbiljett får alla under 26 år en personlig biljett som garanterar fritt inträde under ett helt år, förkörsrätt i köerna, rabatter på museets avgiftsbelagda tilläggsaktiviteter så som work-shopar, guidnigar, föreläsningar och konserter. Dessutom får de VIP-inbjudningar till somliga konserter och regelbunden e-post med museets program.

I Finland har somliga staliga museer gratis inträde för under 18-åringar och det fungerar bra som ett sätt att ge skolgrupper möjlighet att besöka museer. Dessutom sporrar det kanske också föräldrar att ta med sig sina barn på museer. MEN - för att väcka ett verkligt intresse för museer räcker detta inte till. För att man på allvar ska upptäcka glädjen av att gå på museer måste man nämligen gå dit på egen hand och inte för att man blir ditsläpad av någon lärare eller förälder. Det är först hos unga vuxna som museerna har en verklig möjlighet att bli en vana.

För att spontant välja att gå på museum bland allt det kulturutbud som finns runt om oss, måste man vara van vid museer. Vi kunde alltså definitivt satsa mer på att hjälpa unga vuxna hitta fram till museerna. Ingen vaknar någonsin upp en morgon i femtioårsåldern och besluter sig för att besöka ett museum om man inte redan tidigare har vant sig vid att göra det. Våra stora museer skulle definitivt kunna göra en större insats för att hjälpa publiken att hitta fram. Det skulle inte bara öka deras egna, utan också alla de små museernas besökarsiffror. Så många som möjligt borde få tillfälle till upplevelsen av att för första gången vara ensam på ett museum - och tycka om det.

tisdag 11 januari 2011

Honeytrap

Jag köpte en burk lindblomshonung enligt reklamen på locket. Burkens innehåll var hårt, lite daskigt till färgen och smakade socker och inte så mycket annat.

Lindblomshonung kan slänga sig i väggen. Jag tänker på min pyttelilla glasburk med midsommarhonung från Pellinge hemma i köksskåpet. Sådan ska honung vara.

En berusande doft av hundfloka, smörblommor och hägg med tydliga inslag av blommande blåbär, svartavinbär och jordgubb från skogen och från trädgårdarna runt omkring. Hela försommaren i all sin härlighet på burk. Att öppnas och att doftas på, en förfärlig slaskdag som denna. Sådan ska förbaske mig honung vara!

fredag 7 januari 2011

Stäppen

Nyårsafton. Det tog oss knappt en timme att börja prata om Ryssland - igen. För sjuhundrasjuttielfte gången.

Det är som om vi inte kan sluta. Ryssland har helt enkelt lämnat ett outplånigt intryck på oss reskamrater. Varenda gång vi ses börjar vi förr eller senare ändå prata om Ryssland, om resorna. Ibland blandar vi samman intrycken och någon måste rycka in och minnas för någon annan, eller också dispyterar vi om saken: - Nej, det var inte Karelen, det var i Sibirien, eller nej, Kalmuckien var det nog ändå.

Ibland känns det lite tjatigt. Som om vi aldrig har någonting annat att prata om - men sen plockar vi upp tråden igen någon annanstans och ämnet blir aldrig utslitet.

Ibland tycker jag det känns som om man periodvis tar in nya impulser - och periodvis mest ägnar sig åt att processa gamla intryck, återvända till sådant som fastnat i minnet. Kanske är det för att jag just nu har få möjligheter att påbörja någonting nytt utan mest får försöka se till att avsluta allt möjligt gammalt och halvfärdigt som jag just nu också ägnar mig åt att processa gamla synintryck och upplevelser?

Ibland förstår man väl inte riktigt förrän efteråt hur fantastiskt någonting man ser framför sig verkligen är? Som den Kalmuckiska stäppen nära Kaspiska havet och Volgas delta, där vinden doftar starkt av småvuxen absinth, himmel möter gräsbevuxen stäpp så långt ögat når, och ingenting annat finns däremellan förutom en hästflock.

måndag 3 januari 2011

Annons

Det finns historier - och så finns det historier. Jag skulle verkligen vilja veta hur just den här slutade.



Kontaktannons i Hufvudstadsbladet den 25.11.1959.