Sidor

onsdag 31 mars 2010

Dymmeldagen

Vårvindar friska leka och viska, strömmarna ila, finna ej vila, förrän i havet störtvågen far. Vårvinden är grym och envis, den river med sig sand och får mitt vänstra öga att brista och börja rinna.

-Som om det inte fanns andra orsaker att gråta, tänker jag and kick my ass...

Dethär skulle inte handla om kyrkan, men eftersom jag just kollat igenom alla de fyra första avsnitten av Jonas Gardells tv-serie Åh, Herre Gud! så kan jag inte låta bli.

Han är bra Gardell - och rolig. Och jag kan inte låta bli att undra; skulle någon representant för den finska statskyrkan ställa upp på en sådan intervju som den svenska prästen i del 3? På något sätt tro jag inte det.

Imorgon är det skärtorsdag.

tisdag 30 mars 2010

Vit tisdag

På vägen hem tar jag en lång omväg längsmed gator där jag aldrig går. Ställer mig och beundrar i ett skyltfönster där det ligger antika smycken med rödagrönagula stenar på sammetskuddar. Trycker näsan mot rutan som en liten barnunge och suckar. Ojsåjag...skulleviljaha...

Hemma på kvällen dricker jag svart te med hallonsylt. Imorgon är det dymmeldagen.

fredag 26 mars 2010

Trollsländor och narcisser

Trollsländor och narcisser.

Om man smakar på de orden rullar de runt i munnen och prasslar.

Idag på lunchen var jag nere på Salutorget och köpte en bukett narcisser. Frasiga och gula om näbben. Havis Amanda stod mitt i en enorm hög med snö, sjölejonen såg ut att sitta på ett stort isberg.

Men över Senatstorget sken solen. Borta var alla snöhögarna och på Domkyrkans trappa där snölagret ännu för en vecka sedan var en meter tjockt satt nu redan folk och log.

Jag föreställer mig att trollsländor är mycket intelligentare än andra insekter - att de har någonslags flyktig förmåga till empati även om de glömmer det inom fraktionen av en sekund. Om man någonsin har försökt titta (utan att blinka givetvis) på en trollslända som landat på ens näsa och tagit sig tid att möta blicken från tusen fasettögon på en gång så får man lätt den uppfattningen.

Egentligen är det kanske tur att narcisser och trollsländor faktiskt aldrig möts. De första blommar om våren, de andra flyger om sensommaren. Jag lyssnar på Nancy Sinatra och Lee Hazlewoods Some velvet morning och tänker att det förmodligen är den vackraste textraden jag vet:

Dragonflies and daffodils...

tisdag 23 mars 2010

En dag då solen skiner

Well, you know what they say - Happiness isn't happiness unless there's a violin-playing goat.

måndag 22 mars 2010

Islägesrapport

Just nu, håller våren på att komma. En hastig inspektion igår gav vid handen att isen smälter med väldig fart - sedan förra veckan hade mycket hänt. I sunden är långa partier öppna och blanka och ute till havs svallar vattnet redan fritt. Det känns skönt att ha förstahandsinformation om den saken.

Mycket vill ha mer. Och mitt huvud är fullt just nu. Fullt av ett besked som jag fick idag.

Fullt, fullt, fullt. Overload&Error. Måste. Tänka. På. Om. Och försöka fatta lite. Ikväll skall jag gå hem och dra täcket över huvudet - sådär som man gör med en papegojbur då man vill ha tyst på tjattret från dess rödgröna invånare. Imorgon ska jag sen försöka fatta vad dethär riktigt innebär. Och sansa mig lite.

Igår, var vi på Liljendalrevyn med Mo&Mof. Det är en årlig tradition med nostalgifaktor.

I år, fick vi lära oss att andra må ägna sig åt facebook och twitter, men i Liljendal har man föjsbookin och (fågel)kvitter. Jag kan inte låta bli att tycka att det låter ganska klokt.

fredag 19 mars 2010

Steg för steg...

Dethär med layout är någonting jag gillar väldigt mycket. Skulle kunna sitta och pynja med det hur länge som helst. Dessvärre är tekniken här på blogger ganska begränsad och det har tagit mig lite tid att komma underfund med hur man skall ta sig runt vissa saker som inte alls fungerat som jag velat.

Men ha tålamod - nu börjar jag snart närma mig någonting som jag tycker om. Kanske behöver jag inte göra fler designförändringar på en tid...

tisdag 16 mars 2010

Färjkarlens undran

Då jag satt på färjan för att lämna ön på lördagskvällen såg världen ut såhär.

Senare då jag kom hem igen var det natt och mörkt. Jag var trött och lite durrig då jag körde ombord på färjan. Vi hade tittat på Melodifestivalen och haft en trevlig kväll. Men att komma hem till ön mitt i natten inger alltid en konstig känsla. Det är långt att köra och man sitter ensam i bilen, tankarna hinner vandra långt.

Ibland känns det som om man är på väg till världens ände, som om man ensam kör ombord på färjkarlens flotte över floden Styx. Framför en ligger det mörka, kalla vattnet i sundet ur vilket dimman stiger upp och långt borta på andra sidan skymtar ön. En kort stund medan färjan lägger ut känner man ett underligt sug i magen. Det är som om man istället för att föras framåt över vattnet håller på att dras bakåt i stället. Andra stranden glider bara längre bort.

Det är kanske så det ser ut när man dör? Ett mörkt och ödsligt vatten, en strand som försvinner i dimmorna och dunket från diselmotorerna på vägverkets gula landsvägsfärja är det enda man hör?

fredag 12 mars 2010

Mommomatematik

Imorgon fyller hon 59 år. Eller. Det påstår hon i alla fall.

Imorgon firas det också att det gått 70 år sedan freden slöts efter Vinterkriget den 13 mars 1940. Just den dagen fyllde Mommo tio år.

Mommomatematik är ett komplicerat fenomen, jag tänker inte ge sken av att jag begriper den helt. Men att förstå och att älska är inte samma sak - och det senare förutsätter inte det första.

Mommo avskyr fotografer. För att få denhär bilden var jag tvungen att ligga på mage i gräset i en kvart och överraska henne då hon kom ut på trappan. Hon löser alltid problemen på de mest originella sätt. Då hon är på resa har hon en vattenflaska i handväskan som vilken trendig dam som helst - skillnaden är bara att det är en gammal Koskenkorvaflaska som hon hällt vattnet i. Då man påpekar detta för henne säger hon bara: "Kattsvansen bryr jag mig om det!".

Ingen kan heller som Mommo göra vackert av ingenting. En ensam anemon i en gammal sillburk är en Mommoinstalation. Hon är en levnadskonstnär i det lilla som älskar jordgubbsylt och katter. Hon klipper sina mediciner i mindre bitar med sockertången. Hon säger ofta: "Man får aldrig bestämma över andra" men hon envisas ändå alltid med att man måste klä varmt på sig.

Hur kan en litenliten Mommo ta upp så mycket plats i ett hjärta, i mitt hjärta? Det undrar jag ibland.

onsdag 10 mars 2010

En liten fundering

"Då Gud stänger en dörr, öppnar han ett fönster istället", säger abedissan i the Sound of Music, och jag undrar om hon kanske hade rätt. Alternativt spränger han en vägg eller river ner hela huset istället.

Då jag vaknade i morse kände jag att jag var så trött att det gjorde ont i nacken. Medan jag försökte vakna och släpa mig upp ur sängen steg solen upp över taken och strålade in genom mitt fönster. Innan jag skulle gå iväg till jobbet satt jag en stund i min länstol utan att röra mig och kände hur morgonsolen värmde mitt ansikte.

Igår fick jag ett textmeddelande. Inte från Gud förstås - för så vitt jag vet skickar han inga textmeddelanden, men banne mig om det inte nästan kändes så... På vägen till jobbet idag kom jag att tänka på en gammal favorittext:

För solen stiger upp även idag,
och flera tusen mil kan jag gå idag,
tänker på vad min far alltid sa:
-Det blir en bra dag idag...


måndag 8 mars 2010

Grattis - du är kvinna!

Idag är det kvinnodagen. Posten här i Kronohagen har redan i flera veckor skyltat med plakat som uppmanat förbipasserande att tänka på kvinnorna i deras liv och köpa ett gulligt postkort.

Den 8de mars är till för att uppmärksamma att kvinnor saknar möjligheter till utbildning, utkomst, personlig och sexuell frihet och självbestämmanderätt på många håll i världen - också här i Finland. Den här dagen uppmärksammar att kvinnlighet för många kvinnor inte alls är någonting värt att gratuleras till.

Tror Finlands post verkligen att man kan ändra på detta genom att sända ett postkort med någonting gulligt på?

fredag 5 mars 2010

Fredag

torsdag 4 mars 2010

Mauno, Gud Fader i Himlen och Jag

Det här är ett nostalgiskt blogginlägg – det skall genast erkännas. Då jag var en liten flicka regerade Mauno Koivisto över världen och det var frid på jorden och i himlen.

Det måste genast sägas – jag är 80-talist. Det är lite pinsamt att erkänna för vi som aldrig upplevt bruna sparkdräkter av frotté och vuxit upp i en värld där pudelkrulliga frisyrer ansågs helt normala, är ju fortsättningsvis fruktansvärt unga och borde egentligen inte uttala oss om någonting alls.

Mauno Koivistos era tog slut ungefär just då när min tidigaste barndom var över och utan denna landsfaders vakande öga blev världen aldrig riktig sig lik mer. Då jag började ettan i skolan fick vi nya skolböcker. En hel uppsättning med läsebok och skrivbok, matematikbok och allt möjligt. På ett år fick vi till och med flera matematikböcker! Och vi fick skriva på linjerna som fanns tryckta på sidorna där man skulle skriva någonting och vi fick rita på de ställen där man skulle rita.

Ungefär två år senare tog allt det här slut. Vi fick veta att i år skulle vi inte skriva någonting i böckerna för nästa år skulle de samlas in och ges till någon annan. Det var förstås bara en tillfällig sparåtgärd – sen följande år skulle vi igen få nya böcker.

Men åren gick och vi fick aldrig några nya böcker igen. Varje vår samlades böckerna in igen och sedan var det någon annan som fick dem. År efter år tills pärmarna trillade av. Vem vet om det inte ännu finns någon liten tvåa någonstans som lär sig läsa ur min gamla läsebok med muminplast på pärmarna? Ifall pärmarna ännu sitter kvar alltså.

Tiden då det ansågs helt normalt att alla skolelever i hela landet varje år skulle få en uppsättning splitternya skolböcker att skriva i, är ohjälpligen över. Borta är Mauno Koivistos tid.

Men trots att han inte längre styr och ställer så har det ändå känts gott att veta att Mauno Koivisto finns kvar någonstans i världen. Vid ett par tillfällen har jag till och med mött honom på gatan och det har nästan känts som att få en skymt av Gud. Det gör mig på något vis ledsen att den tiden kanske snart skall komma då Mauno Koivisto inte längre går ibland oss.

onsdag 3 mars 2010

Apropå tolerans

Ett av humanismens jobb är att hitta de blinda fläckarna – sakerna, eller kanske främst idéerna, vi tar så förgivna att vi inte ens märker att de ibland kan leda oss till någonting helt annat än vad vi först kommer att tänka på. Dessa idéer kan vara svåra att diskutera eftersom de blinda fläckarna ofta är så djupt rotade i oss att vi inte vill riskera att någon skall få för sig att vi inte omfattar dem ifall vi tar upp dem till kritisk diskussion.

En av vår tids största blinda fläckar kan kanske vara ”tolerans”. Tolerans är den moderna demokratins honnörsord par exelence. Det är omöjligt att tänka sig att någon skulle gå med på att kalla sig själv intolerant i vårt samhälle. Inte ens den mest inbitna sannfinländare som vill kasta ut varenda finlandssvensk, somalier, ryss, bög, muslim och rumän skulle gå med på att offentligt kalla sig intolerant. Nej, jag är nog tolerant, men… en nynazist är förmodligen precis lika tolerant med reservation…

Igår lyssnade jag på sociologen Jin Haritaworn som höll ett seminarium på Kristina-institutet under rubriken Queer Plots: The German Drama of Gay Love and Migrant Hate, och det var intressanta tankar som framfördes. Haritaworn har undersökt diskussionen kring hatbrott mot homosexuella i Berlin och redovisade för ett par av sina iakttagelser.

Kampanjen, som går under namnet Protect every kiss, genomfördes med hjälp av reklamfilmer och stora reklamposters som klistrades upp på stan, särskilt i invandrartäta områden, där affischerna också var försedda med samma slogan på arabiska och turkiska. På bilderna såg man samkönade kyssar av olika slag, men Haritaworn noterade att de kyssande alltid var vita, unga och vackra. Budskapet som förmedlades genom pressmeddelanden och tidningsrubriker kring kampanjen förstärkte intrycket – det talades om ”våra toleranta värderingar” och ”vårt toleranta samhälle”, i motsats till ”de som utförde hatbrott" och ”de som inte var toleranta". Haritaworn visade med hjälp av tidningsnotiser om hatbrott, olika slag av åsiktsyttringar inom debatten samt inte minst kampanjens mångspråkiga budskap och placering på invandrartäta områden att ”de” som utförde hatbrott ansågs vara invandrare som inte omfattade de ”tyska toleransvärderingarna”. Kampanjens toleransbudskap avslöjade egentligen en annan form av intolerans där de homosexuella och de som tolererar dem framställdes som de som "älskar", medan imigranterna framställdes som de som "hatar".

Haritaworns föreläsning visade att tolerans är betydligt knepigare än det kan förefalla. I varje inkluderande finns också fröet till ett exkluderande – om man tolererar något eller någon tolererar man förmodligen inte dem som inte tolererar samma saker. En av seminariedeltagarna drog efteråt slutsatsen att gay och hetero uppenbarligen kan tolerera varandra så länge alla inblandade är vita och tillhör de privilegierades skara… Det är kanske en hårddragen slutsats, men ett faktum är att det finns en stor hierarkisk skillnad mellan att tolerera, att bli tolererad och att vara den som inte tolereras.


Tyvärr har jag inte lyckats hitta några av de exempel som visades igår men en av kampanjvideorna kan ses på You-tube. Tyvärr är detta dock inte så bra som exempel, men man kan ju lägga märke till att ingen av personerna i videon ser ut att ha särdeles mycket invandrarbakgrund.