För att fira julen har jag sparat på en liten arkivgodbit som jag tänkte bjuda på: ett julklappsrim från ett paket med brevpapper och kuvert från ungefär hundra år tillbaka i tiden.
Paketmottagaren är antropologen Edvard Westermarck (1862-1939) som gjorde forskningsresor i Marocko (därav rimmet) och givaren är hans syster, författaren och konstnären Helena Westermarck (1857-1938). Rimmet är odaterat, men eftersom syskonens mor omnämns så kan det inte vara skrivet senare än 1909 då Constance Westemrarck dog. Den Kina som omnämns är familjens tjänarinna och Dahlberg - ja det, är O. J. Dahlbergs pappershandel, vars två affärer låg invid Glogatan och Skillnaden i Helsingfors.
Den regelbundet återkommande nationella Vetenskapsbarometern undersöker hur finländare i gemen ser på vetenskap och vad de känner till om forskning. I en av frågorna gäller det att nämna en betydande finländsk forskare eller vetenskapsman ur ett historiskt perspektiv. Gissa om det gläder mig en aning att Edvard Westemarck finns med på den listan - även om han förstås förlorar med några hästlängder till AIV-fodrets uppfinnare och nobelpristagaren A. I. Virtanen.
Bland namnen hittar man förövrigt också två av Westermarcks elever: filosoferna G. H. von Wright och Eino Kaila. Dessa två och flera andra - bland dem religionsvetaren Rafael Karsten, sociologen Gunnar Landtman, filosofen Rolf Lagerborg, estetikern Yrjö Hirn, Palestinaforskaren Hilma Granqvist, politikern Rudolf Holsti, socialantropologen Ragnar Numelin, språkforskaren Kai Donner och författaren Gunnar Björling - kommer att figurera i det forskningsprojekt om Westermarck och hans elever som kör i gång våren 2014.
Dessa forskare och vetenskapsmän deltog på ett synligt sätt i det finländska samhällslivet under stora delar av 1900-talet. Det är kanske inte så konstigt om de åtminstone lämnat något litet spår i det kollektiva medvetandet. På vetenskapsbarometerns lista som annars domineras fullständigt av naturvetenskaperna, utgör Westermarck och hans elever vid sidan av Lönnrot&Chydenius också de enda humanisterna/samhällsvetarna.
*** Listans bubblare:
Vad Spede Pasanen gör på listan har jag funderat på. Förmodar att han finns med i egenskap av uppfinnare av "spedeslungan" (träningsredskap för backhoppare). Eller har någon en annan teori?
Den som är förvånad över att listan bara innehåller en kvinna ombedes räcka upp en hand...
Bland
deltagarna (ca 30 pers) på den kurs i vetenskapskommunikation som jag har
deltagit i under hösten, fanns det bara två personer (varav jag var den ena)
som bloggar. Det här var för mig ganska förvånande. Exempelvis inom den
anglosaxiska världen är bloggar och social media redan en naturlig del av
forskarens arbetsmetoder och ett självklart sätt att sprida och popularisera vetenskap
och forskning (här finns ett bra inlägg på det).
För tillfället
driver jag två bloggar. Dels skriver jag här på den här adressen sedan 2009 och
dels fungerar jag sedan ett knappt år tillbaka som webbmaster och koordinator
för projektbloggen På jakt efter familjen.
Själv tycker jag att det är viktigt att bloggarna
inte ska vara för akademiska. En bra blogg ska vara kortfattad och gärna
trevlig och lättfattlig att läsa. Den ska sträva till att väcka intresse och
uppmuntra till fortsatt diskussion. En blogg får gärna inspirera andra och dela
med sig av idéer. Den ska inte vara en utdragen ensam monolog. Om det finns en
möjlighet ska den gärna också innehålla bilder och länkmaterial som ger ett
mervärde för läsaren.
Till
bloggens fördelar hör den kontakt man får med sina läsare, kommentarerna
och responsen. Som bloggskribent har man direkt nytta av bloggen på flera
olika sätt. Bloggen är ett bra sätt att visa vilka intresseområden man har. I
dag googlar sig folk till allt mer och mer information (no kidding – jag lovar!
Kolla bloggstatistik någon gång...). Om bloggen dyker upp i rätt sökning kan
det leda till många spännande möten med de mest oväntade läsare. Bloggen är
också ett bra övningsredskap för den som skriver. Bloggandet skärper förmågan
att formulera sig kort, klart och lättfattligt.
Så – helt
i enlighet med genrens anda. Här kommer några tankar om hur man skriver bloggar
(a.k.a. metabloggeri om bloggandet)
Skriv kort. Det är bara att inse fakta. Ingen läser blogginlägg på 10 000 tecken. Kan man inte säga
vad man tänkt på max 5000 tecken så är det för långt (förutsatt att det inte handlar om någonting alldeles helt särdeles exceptionellt briljant - men då ska man kanske hellre satsa på att skriva en bok?).
Stressa inte. Skriv när du har lust och när du har någonting att säga. Om det
går fyra månader mellan varje post så strunt samma. En intressant blogg bli läst även om inläggen kommer glest.
Välj
dina läsare enligt hur det känns bäst (åtminstone i någon mån – internet är
trots allt ett oförutsägbart svart kaninhål). Gör reklam för din blogg (facebooksida,
twitter, reklamlakan på Forums hörn...) om du vill ha många läsare. Strunta i
det och bjud in kompisarna om det känns bättre. Vill du bli läst av andra
historiker: anmäl din blogg till Agricolas blogg-feed.
Läs bloggstatistiken. Bästa sättet att lära sig vad folk googlar efter
och vilka ämnen som intresserar. Intressant också på många andra sätt.
Blogger har sitt eget statistikverktyg, men det finns också andra
(bättre) gratisprogram man kan använda så som Statcounter.
Använd bloggen som en personlig portfolio och klippbok – spara på idéer,
uppslag, roliga fynd och allt annat som gör historia just så himla spännande
som det är.
Helena Westermarck: Strykerskor (En viktig fråga), 1883
"Ehuru jag visserligen icke alls är skrämd för Edra "fula" strykerskor, vill jag dock göra Eder den "mindre viktiga frågan", om ej priset på taflan kunde nedsättas till 500 mk, eller samma pris som fr. Helena Schjerfbeck erhöll för sina "fula" bretagnska barn."
"Jag fruktar
för att allt mitt myckna arbete varit förgäfves och att min berättelse duger
till ingenting och hvad värre är jag själf duger till intet."
Läskedrycksbolaget Hartwall har i dagarna lanserat en ny reklamvideo för mineralvatten som jag bara inte kan låta bli att dela här. Den kunde nämligen lika gärna vara gjord enkom för att demonstrera vad min forskning går ut på (tack för det Hartwall!).
I videon kan vi se fotografen Saara som fått en livsomstörtande uppenbarelse. Saara har nämligen insett att lyckan inte går att köpa för pengar. Den infinner sig helt enkelt inte även om man köper en handväska för 1000 euro. Istället har Saara nu insett att lyckan finns i den egna personen och att man måste tro på att man kan få vad som helst. Därför åker Saara nu till Bali för att delta i en festival för andligt välmående (och dricka mineralvatten förmodar jag...).
Vad Saara vill säga med det här är att hon övergått från att
söka lyckan i materiella ting (handväskor och klackskor) och i stället
fokuserar på att utveckla sig själv (och dricka mineralvatten).
Det är nästan (men bara nästan) lite sött att Saara är så djupt
omedveten om att skillnaden faktiskt är ganska marginell. Att resa till Bali
för att gå på kurs är fortfarande en form av konsumtion och ett uttryck för att
Saara tillhör en väldigt liten och oerhört privilegierad andel av
mänskligheten.
Hur som haver, ur min synvinkel är Saara i alla fall ett
utomordentligt exempel på en typ av retorik som jag försöker hitta den
historiska bakgrunden till. När började vi egentligen tala om att ”förverkliga”
oss själva (antingen genom meditationskurser på Bali och mineralvatten eller
något annat sätt)? Varifrån kommer den här allt-är-möjligt-retoriken som påstår att "jag kan få allt" som om det vore en mänsklig rättighet?
Det finns förstås många olika tankeelement i Saaras lilla video, men vi kan här börja med att fokusera på det här med andlig utveckling. Varför ska Saara gå på kurs? Tanken att individen har rätt att fritt utveckla och förädla sin
personlighet blev i Finland aktuell under 1880-talet. Under den här tiden
talade man också om en individs anlag eller individualitet i synonym
bemärkelse. Gemensamt för de tre orden anlag, personlighet eller individualitet
var att de beskrevs som de personliga, unika och individuella egenskaper som en
individ hade fått vid födseln.
Dessa egenskaper krävde en möjlighet att utvecklas eller växa. Tyngdpunkten låg, till skillnad från tidigare, på att förädla
redan existerande embryonala anlag, inte på att förvärva helt nya, för
individen främmande eller externa egenskaper. Man började tala om ”personlighetskravet”.
Detta ”krav” innebar enligt en anonym skribent i Hufvudstadsbladet (2.3.1898):
[D]e kraf hvarje individ
har att få utveckla sig fritt och oberoende, att få känna sina inneboende
krafter rörliga och verksamma.
Tanken att personligheten är någonting medfött som behöver
utrymme att växa och utvecklas återfinner man i det senare så slitna uttrycket
”att förverkliga sig själv”. Det ”själv” som ska ”förverkligas” är det samma
som de medfödda egenskaper eller anlag som utgör individens personlighet eller
individualitet.
Uttrycket ”att förverkliga sig själv” togs i själva verket i
bruk först under 1920-talet (åtminstone här i Finland). Uttrycket var i själva
verket en lite slarvig eufemism som börjar förekomma i finländsk press för att
hänvisa till den nya syn på personligheten som hade etablerats som en följd av
den diskussion som pågått sedan 1880-talet. Detta understryks av att uttrycket
till en början placeras inom citattecken som för att understryka att det handlar
om ett nytt uttryck för en innebörd som redan var vedertagen eller åtminstone
allmänt förståelig. Ett tidigt exempel finner man i en recension av en av Arvid Mörnes romaner i Finsk Tidskrift 1925 där huvudpersonen enligt recensenten får ”tillfälle att i individualistisk mening »förverkliga sig själv»” genom
en ”till intet förpliktande förbindelse” utanför äktenskapet.
Några år senare placerade Teologisk tidskrift för sin del inte längre uttrycket inom citationstecken
när man kunde konstatera att:
”Den moderna människans plikt är däremot att förverkliga
sig själv, d.v.s. »de möjligheter till människa, som uppkommo vid hennes
födelse».”
Och senast femton år senare, år 1944, tycks innebörden av
uttrycket ha varit välkänt för de flesta. Då kunde nämligen Marthaförbundets
huvudorgan Husmodern redan hoppas på
att:
”i ett fritt land arbeta på utvecklingen av hem där den fria individen i enlighet med vårt nordiska tänkesätt kan förverkliga sig själv[...].”
Uttrycket ”att förverkliga sig själv” kom på det här sättet
att smyga sig in i det finländska språkbruket under loppet av cirka 20 år. Att
uttrycket på detta sätt kom att tas i bruk kan uppfattas som ett tecken på att idén om
självförverkligandet redan var etablerad.
Idag fick
jag frågan hur jag tänker om bilder på bloggar och hur man ska göra om man vill
använda bilder när man skriver en blogg som den här, där målet är att
presentera historia (och kanske lite forskning) på ett trevligt och
lättfattligt sätt. Sedan jag svarat på det kom jag att tänka på att det här kanske är något som andra också funderar över. Eftersom bildrättigheter är något jag i ett tidigare liv
arbetat med i praktiken och eftersom det är något jag funderat över i
samband med just den här bloggen, slog det mig att jag skulle kunna sammanfatta
några allmänna tankar.
Det där
med bilder och upphovsrätt är som bekant knepigt och handlar mycket om
avgöranden man själv får försöka göra. Jag vill genast inledningsvis poängtera
att jag inte är jurist och att den som vill ha säkra svar inte ska läsa här
utan kontakta en upphovsrättsexpert. Det jag skriver här är bara några egna
reflektioner om hur jag brukar resonera. På nätet finns mycken annan
information man också kan läsa.
Nätet är ju som bekant en juridisk gråzon i väldigt många sammanhang och det
gäller också frågan om bildrättigheter. I allmänhet florerar en rad
missuppfattningar. Många som bloggar och skriver på nätet känner inte till
reglerna eller väljer att strunta i dem eftersom risken för att någonsin råka
ut för några som helst juridiska konsekvenser är så gott som obefintliga.
Därför ser man väldigt ofta att folk lånar och copypastar bilder lite hur som
helst - särskilt just på bloggar. Detta gäller också forskare och historiker.
Somliga
bloggare tycks tro att om man bara klistrar in en länk till den ursprungliga bildkällan
så är ”bildlån” okej, men det är nog vad jag förstår inte helt korrekt. Det
enda man åstadkommer med det är att bildens ursprungliga rättsinnehavare
eventuellt via länken kommer att upptäcka att man "lånat" bilden och
därefter har lättare att ta kontakt och kanske kräva ersättning.
Upphovsrättslagen kan som bekant tolkas på ganska många sätt och den är inte
alltid helt entydig. Ett vanligt missförstånd handlar om skillnaden på privat
och offentligt bruk. Många anser att en blogg är en form av privat dagbok och
att bilderna därför faller inom rätten till kopiering för "privat
bruk". Den här tolkningen tror jag själv inte så mycket på - en
blogg är ju nog trots allt en offentlig text som kan läsas av vem som helst och
i ett fall där bloggen handlar om forskning som finansieras med offentliga
medel och andra sakfrågor så kan man nog inte med bästa vilja påstå att det är
fråga om "privat bruk".
Som jag tolkar frågan finns det ändå en annan möjlig tolkning av
upphovsrättslagen som kan göra det okej att använda bilder på en blogg även om
man inte är den formella rättsinnehavaren, d.v.s. den i lagen fastslagna
vetenskapliga bildcitaträtten. Men också här är det fråga om bedömningar från
fall till fall. Om man i texten analyserar någonting som finns på bilden borde
i mitt tycke citaträtten gälla (då ska källan naturligtvis nämnas), men om man
bara vill använda bilder som trevliga illustrationer så blir det redan lite
osäkrare.
Sammanfattningsvis handlar det emellertid kanske inte så mycket om juridik som
om nätetikett. Det är med teknikens hjälp inte särskilt svårt att spåra
bildmaterial på nätet, så sannolikheten att bildens ägare upptäcker att man
"lånat" bilden finns. I de akademiska kretsarna kan sådana
"lån" kanske ha en viss effekt på hur man uppfattas. I min egen blogg
har jag därför försökt att så långt som möjligt bara använda foton som jag
själv tagit eller bilder där upphovsrätten gått ut (alltså gamla bilder som jag
själv skannat eller fotograferat). Det finns dock många bloggare – även
bloggande historiker – inte är så noggranna med hur de använder bilder.
Vill man använda
bilder som exempelvis en annan forskare tagit är det alltid bra att kontakta
rättsinnehavaren och fråga om lov. I princip är de flesta forskare säkert bara
glada över att låna ut en bild eller två om det samtidigt tjänar till att sprida
forskarens eget arbete. Om det däremot av någon anledning är omöjligt att få
tag på rättsinnehavaren bakom en bild, så kan man också nöja sig med en länk
till bilden och uppmana läsaren att klicka sig vidare. (Det går ju att länka
direkt till en specifik bild - man behöver alltså inte länka till hela webbsidan.)
Den
egentliga (och kanske inte särskilt överraskande) slutsatsen här är alltså att
en historiker på nätet inte är en privatperson och att bildmaterial i en blogg därför
inte kan behandlas som ”privatbruk”. I praktiken finns det mycket som är öppet
för olika bedömningar och tolkningar, men som bloggare är det ändå bra att
känna till åtminstone det väsentligaste i lagen om upphovsrätt.