tisdag 26 november 2013

Författarlivets orosämnen är tidlösa


"Jag fruktar för att allt mitt myckna arbete varit förgäfves och att min berättelse duger till ingenting och hvad värre är jag själf duger till intet."

Helena Westermarck i sin dagbok, 7 mars 1893

tisdag 19 november 2013

Om någon undrar vad jag menar så är det det här:

Läskedrycksbolaget Hartwall har i dagarna lanserat en ny reklamvideo för mineralvatten som jag bara inte kan låta bli att dela här. Den kunde nämligen lika gärna vara gjord enkom för att demonstrera vad min forskning går ut på (tack för det Hartwall!).

I videon kan vi se fotografen Saara som fått en livsomstörtande uppenbarelse. Saara har nämligen insett att lyckan inte går att köpa för pengar. Den infinner sig helt enkelt inte även om man köper en handväska för 1000 euro. Istället har Saara nu insett att lyckan finns i den egna personen och att man måste tro på att man kan få vad som helst. Därför åker Saara nu till Bali för att delta i en festival för andligt välmående (och dricka mineralvatten förmodar jag...).



Vad Saara vill säga med det här är att hon övergått från att söka lyckan i materiella ting (handväskor och klackskor) och i stället fokuserar på att utveckla sig själv (och dricka mineralvatten). 

Det är nästan (men bara nästan) lite sött att Saara är så djupt omedveten om att skillnaden faktiskt är ganska marginell. Att resa till Bali för att gå på kurs är fortfarande en form av konsumtion och ett uttryck för att Saara tillhör en väldigt liten och oerhört privilegierad andel av mänskligheten.

Hur som haver, ur min synvinkel är Saara i alla fall ett utomordentligt exempel på en typ av retorik som jag försöker hitta den historiska bakgrunden till. När började vi egentligen tala om att ”förverkliga” oss själva (antingen genom meditationskurser på Bali och mineralvatten eller något annat sätt)? Varifrån kommer den här allt-är-möjligt-retoriken som påstår att "jag kan få allt" som om det vore en mänsklig rättighet?

Det finns förstås många olika tankeelement i Saaras lilla video, men vi kan här börja med att fokusera på det här med andlig utveckling. Varför ska Saara gå på kurs? Tanken att individen har rätt att fritt utveckla och förädla sin personlighet blev i Finland aktuell under 1880-talet. Under den här tiden talade man också om en individs anlag eller individualitet i synonym bemärkelse. Gemensamt för de tre orden anlag, personlighet eller individualitet var att de beskrevs som de personliga, unika och individuella egenskaper som en individ hade fått vid födseln. 

Dessa egenskaper krävde en möjlighet att utvecklas eller växa. Tyngdpunkten låg, till skillnad från tidigare, på att förädla redan existerande embryonala anlag, inte på att förvärva helt nya, för individen främmande eller externa egenskaper. Man började tala om ”personlighetskravet”. Detta ”krav” innebar enligt en anonym skribent i Hufvudstadsbladet (2.3.1898):
 [D]e kraf hvarje individ har att få utveckla sig fritt och oberoende, att få känna sina inneboende krafter rörliga och verksamma.

Tanken att personligheten är någonting medfött som behöver utrymme att växa och utvecklas återfinner man i det senare så slitna uttrycket ”att förverkliga sig själv”. Det ”själv” som ska ”förverkligas” är det samma som de medfödda egenskaper eller anlag som utgör individens personlighet eller individualitet. 

Uttrycket ”att förverkliga sig själv” togs i själva verket i bruk först under 1920-talet (åtminstone här i Finland). Uttrycket var i själva verket en lite slarvig eufemism som börjar förekomma i finländsk press för att hänvisa till den nya syn på personligheten som hade etablerats som en följd av den diskussion som pågått sedan 1880-talet. Detta understryks av att uttrycket till en början placeras inom citattecken som för att understryka att det handlar om ett nytt uttryck för en innebörd som redan var vedertagen eller åtminstone allmänt förståelig. Ett tidigt exempel finner man i en recension av en av Arvid Mörnes romaner i Finsk Tidskrift 1925 där huvudpersonen enligt recensenten får ”tillfälle att i individualistisk mening »förverkliga sig själv»” genom en ”till intet förpliktande förbindelse” utanför äktenskapet.

Några år senare placerade Teologisk tidskrift för sin del inte längre uttrycket inom citationstecken när man kunde konstatera att: 
”Den moderna människans plikt är däremot att förverkliga sig själv, d.v.s. »de möjligheter till människa, som uppkommo vid hennes födelse».”

Och senast femton år senare, år 1944, tycks innebörden av uttrycket ha varit välkänt för de flesta. Då kunde nämligen Marthaförbundets huvudorgan Husmodern redan hoppas på att: 
”i ett fritt land arbeta på utvecklingen av hem där den fria individen i enlighet med vårt nordiska tänkesätt kan förverkliga sig själv[...].”
Uttrycket ”att förverkliga sig själv” kom på det här sättet att smyga sig in i det finländska språkbruket under loppet av cirka 20 år. Att uttrycket på detta sätt kom att tas i bruk kan uppfattas som ett tecken på att idén om självförverkligandet redan var etablerad.

torsdag 7 november 2013

Bloggar, bilder och upphovsrätt




Idag fick jag frågan hur jag tänker om bilder på bloggar och hur man ska göra om man vill använda bilder när man skriver en blogg som den här, där målet är att presentera historia (och kanske lite forskning) på ett trevligt och lättfattligt sätt. Sedan jag svarat på det kom jag att tänka på att det här kanske är något som andra också funderar över. Eftersom bildrättigheter är något jag i ett tidigare liv arbetat med i praktiken och eftersom det är något jag funderat över i samband med just den här bloggen, slog det mig att jag skulle kunna sammanfatta några allmänna tankar. 

Det där med bilder och upphovsrätt är som bekant knepigt och handlar mycket om avgöranden man själv får försöka göra. Jag vill genast inledningsvis poängtera att jag inte är jurist och att den som vill ha säkra svar inte ska läsa här utan kontakta en upphovsrättsexpert. Det jag skriver här är bara några egna reflektioner om hur jag brukar resonera. På nätet finns mycken annan information man också kan läsa.

Nätet är ju som bekant en juridisk gråzon i väldigt många sammanhang och det gäller också frågan om bildrättigheter. I allmänhet florerar en rad missuppfattningar. Många som bloggar och skriver på nätet känner inte till reglerna eller väljer att strunta i dem eftersom risken för att någonsin råka ut för några som helst juridiska konsekvenser är så gott som obefintliga. Därför ser man väldigt ofta att folk lånar och copypastar bilder lite hur som helst - särskilt just på bloggar. Detta gäller också forskare och historiker.

Somliga bloggare tycks tro att om man bara klistrar in en länk till den ursprungliga bildkällan så är ”bildlån” okej, men det är nog vad jag förstår inte helt korrekt. Det enda man åstadkommer med det är att bildens ursprungliga rättsinnehavare eventuellt via länken kommer att upptäcka att man "lånat" bilden och därefter har lättare att ta kontakt och kanske kräva ersättning.

Upphovsrättslagen kan som bekant tolkas på ganska många sätt och den är inte alltid helt entydig. Ett vanligt missförstånd handlar om skillnaden på privat och offentligt bruk. Många anser att en blogg är en form av privat dagbok och att bilderna därför faller inom rätten till kopiering för "privat bruk". Den här tolkningen tror jag själv inte så mycket på - en blogg är ju nog trots allt en offentlig text som kan läsas av vem som helst och i ett fall där bloggen handlar om forskning som finansieras med offentliga medel och andra sakfrågor så kan man nog inte med bästa vilja påstå att det är fråga om "privat bruk".

Som jag tolkar frågan finns det ändå en annan möjlig tolkning av upphovsrättslagen som kan göra det okej att använda bilder på en blogg även om man inte är den formella rättsinnehavaren, d.v.s. den i lagen fastslagna vetenskapliga bildcitaträtten. Men också här är det fråga om bedömningar från fall till fall. Om man i texten analyserar någonting som finns på bilden borde i mitt tycke citaträtten gälla (då ska källan naturligtvis nämnas), men om man bara vill använda bilder som trevliga illustrationer så blir det redan lite osäkrare.

Sammanfattningsvis handlar det emellertid kanske inte så mycket om juridik som om nätetikett. Det är med teknikens hjälp inte särskilt svårt att spåra bildmaterial på nätet, så sannolikheten att bildens ägare upptäcker att man "lånat" bilden finns. I de akademiska kretsarna kan sådana "lån" kanske ha en viss effekt på hur man uppfattas. I min egen blogg har jag därför försökt att så långt som möjligt bara använda foton som jag själv tagit eller bilder där upphovsrätten gått ut (alltså gamla bilder som jag själv skannat eller fotograferat). Det finns dock många bloggare – även bloggande historiker – inte är så noggranna med hur de använder bilder. 

Vill man använda bilder som exempelvis en annan forskare tagit är det alltid bra att kontakta rättsinnehavaren och fråga om lov. I princip är de flesta forskare säkert bara glada över att låna ut en bild eller två om det samtidigt tjänar till att sprida forskarens eget arbete. Om det däremot av någon anledning är omöjligt att få tag på rättsinnehavaren bakom en bild, så kan man också nöja sig med en länk till bilden och uppmana läsaren att klicka sig vidare. (Det går ju att länka direkt till en specifik bild - man behöver alltså inte länka till hela webbsidan.) 

Den egentliga (och kanske inte särskilt överraskande) slutsatsen här är alltså att en historiker på nätet inte är en privatperson och att bildmaterial i en blogg därför inte kan behandlas som ”privatbruk”. I praktiken finns det mycket som är öppet för olika bedömningar och tolkningar, men som bloggare är det ändå bra att känna till åtminstone det väsentligaste i lagen om upphovsrätt.