När jag igår stod på alla fyra i rabatten och rensade ogräs kring min lilla stolthet, den nyinförskaffade sparrisplantan, stötte jag som vanligt då man petar ens det minsta lilla i mullen hemma på gården, på en mindre samling arkeologiskt material: porslinsskärvor och små metallföremål som hamnat i slaskämbaret och tömts ut med det. Gräver man ännu lite djupare brukar tegelstenarna och andra större föremål dyka upp – alltsamman bevis på att just här i vårt trädgårdsland har det bott människor före oss.
Men det man mest stöter på är ändå glasbitar i olika färg; bruna, gröna och klara. De är riktigt gamla – ingen har slängt glas i våra rabatter så länge någon kan komma ihåg men ändå ser skärvorna lika vassa ut som de gjorde då de hamnade i jorden – ett bevis så tydligt som något på att en viss typ av skräp knappast alls bryts ner i naturen och kan vara lika farligt många hundra år senare som då det hamnade där.
–Hur tänkte man egentligen då man bara hällde ut allt det här i åkern? tänkte jag för mig själv medan jag slängde ännu en skärva i högen som jag samlade. Förstod ni inte att allt det där skulle finnas kvar hundra år senar då ett barnbarnsbarn som inte ens var fött då dehär glasskärvorna hamnade i jorden skulle börja rensa i rabatterna?
Nej, det är antagligen just det som ingen kunde förstå. Människor har alltid slängt sitt skräp i naturen och jorden har kunnat ta hand om det så att man var van vid att det försvann – ingen var riktigt beredd på att den industriella revolutionen skulle föra med sig ett sådant överflöd av konsumtionsföremål att jorden inte längre skulle kunna utplåna allt.
Men om ingen till en början kunde föreställa sig hur det blir då vårt skräp inte försvinner, så vet vi ju det alldeles för bra idag. Eller borde åtminstone veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar