tisdag 14 februari 2012

Flaskpost i universum

Jag vet inte om jag borde avslöja det här (för tystnaden är egentligen en del av hela grejen), men de senaste två månaderna har jag drivit ett litet virtuellt experiment för att testa en tes som jag har velat få bekräftad en längre tid.

- Det kallas cyberspace eller internätrymden; den här metafysiska tomheten som alla vi som skriver i olika virtuella forum skickar ut våra idéer och mer eller mindre välgenomtänkta textmeddelanden i. Det är ett gigantiskt, sorlande tomrum där man knackar ner sina tankar och budskap och skickar iväg som små raketer; klart lysande en kort stund innan de för det mesta ganska snabbt förlorar lyskraft och tappar höjd på facebookväggar och rss-flöden. Ett sådant enormt flöde av tankar, idéer, information som hela tiden brusar och ändå finns det hela tiden rum för mer: att skriva någonting på internet är egentligen som att skicka flaskpost i universum. Sannolikheten för att just mina tankar ska flyta i land någonstans och bli lästa av någon som förstår och sympatiserar är egentligen statistiskt sett väldigt liten.

(Kanske kan man säga att det finns ett överutbud av tankar på webben, men det är inte min avsikt att ta den diskussionen med det här experimentet - gör man det hamnar man lätt i följdfrågan, nämligen vilka tankar som är relevanta och vilka som bara "överbefolkar" cyberrymden. I den diskussionen - som just nu pågår i helt andra sammanhang - vill jag inte hamna.)


För att testa den här tanken har jag under de två senaste månaderna hållit på och bloggat på en annan blogg. Jag har inte berättat om den här bloggen för någon (förrän nu)och jag har inte postat en enda länk till den här bloggen någonstans. Jag har heller inte skrivit ut mitt namn eller någon annan personlig information som kunde göra bloggen sökbar i google. Det är helt enkelt en fullkomligt anonym blogg; fullt tillgänglig för alla, men inte aktivt marknadsförd på något sätt.

Mitt experiment handlar om att via bloggens besökarstatistik följa med om någon någonsin kommer att hitta den här bloggen och de texter jag skriver i den. Så här långt - på två månader - har jag inte haft en enda läsare, med undantag av några besök från googles indexeringsrobotar. Tillsvidare har jag alltså lyckats förbli fullkomligt oupptäckt mitt i cyberrymdens tankemyller. Jag finner på något vis den tanken väldigt fascinerande.

----------------

Ps. Någon kanske undrar hur man orkar skriva något som ingen läser? Till en början tänkte jag att det skulle vara svårt, men nu har jag börjat känna en slags tillfredställelse av det. Just nu kan jag inte riktigt förklara vad det beror på, förutom den enkla förklaringen att det är underbart kravlöst ur kreativ synvinkel, men kanske kan jag återkomma till det någon gång.

Pss. Lovar att delge resultaten av mitt flaskpostexperiment om någon vilsen cybersurfare någonsin hittar fram till bloggen :)

1 kommentar:

  1. Det finns också andra, som är intresserade av hur länge det dröjer innan en webbsida blir upptäckt. I detta fall ville man veta hur länge det tar för Google att hitta sidan.

    It Will Take Google 22 Days to Find You

    Only 346 people got to glimpse ​Unindexed, a communal website built by Matthew Rothenberg, before it exploded.

    Unindexed did two things: allow users to submit comments to the site, and constantly search for itself in Google. The latter was a suicide mission. Once it was discovered by the search engine, Unindexed self-destructed.

    Users were encouraged to share the site, but warned that its discovery by Google would mean its demise.

    Länk till sidan
    http://motherboard.vice.com/read/it-will-take-google-22-days-to-find-you

    Hälsningar
    Edvard Idman
    Kilsviken

    SvaraRadera