Som en combo med breven från Lennart Hohenthal, har jag under de senaste dagarna också ägnat mig åt att läsa en liten tunn bok som publicerades 1925, i vilken Lennart Hohenthal beskriver sina egna kontakter till Eugen Schauman: mannen som sköt den finländska generalguvernören Bobrikov 1904.
Ur nutida synvinkel är boken bisarr av två orsaker.
För det första är det, när man tänker efter, ganska märkligt att en person som deltagit i planeringen av ett mord, kan skriva en bok om hur det gick till och få den publicerad, bara tjugo år efter mordet.
För det andra är det själva relationen mellan de två - Eugen och Lennart - sådant som det framställs av Lennart Hohenthal. Båda två hade, enligt vad Hohenthal uppger, samtidigt på sina skilda håll kommit på tanken att det enda sättet att skicka ett budskap till de ryska myndigheterna som säkert skulle gå fram, var att skjuta generalguvernören Bobrikov.
Eugen S var enligt Lennart en drömmande och övertygad idealist som trodde bergfast på principen att den som tar ett liv, också måste betala med ett liv. Hans plan inför mordet på Bobrikov gick från början ut på att vapnet han brukade bara skulle innehålla tre kulor: två för Bobrikov, en för honom själv.
Lennart H ville däremot för sin del helst leva. I hans planer ingick en flyktväg - en snabbgående motorbåt som hade införskaffats enkom för ändamålet. Det är någonting Goetheskt över hur han i boken försöker förmå Schauman att överge sina egna planer och planera in en flyktväg. Det är som att möta en Mefistofeles som viskar i Fausts öra: "Du behöver inte dö..."
Och här har vi kanske förklaringen till de omständigheter som gjorde att den här boken i tiderna gavs ut. Lennarth Hohenthal och hans kumpaner var nämligen intresserade av att leva tillräckligt länge för att kunna förklara sina handlingar och de var väldigt intresserade av sitt eget eftermäle. Lite tillspetsat kan man kanske säga att:
De ville leva för att kunna skriva boken.
****
(Bilden är från Huuto.net där man nyligen kunde köpa detta postkort med Lennart Hohenthals bild. Det förekom alltså att man skickade omkring postkort med porträttet av en politisk attentatsman.)
Har läst boken inför NN:s bok "1904" i tiden, den är faktiskt obehaglig. Lennart är enligt min mening en sann terrorist - han skriver visst någonstans att man bör vara som en soldat, som inte offrar sig onödigt, utan kan återgå i ledet för att göra nya attentat... Urk...
SvaraRaderaVad jag finner särskilt intressant med dethär paret är att de på alla sätt förefaller att vara varandras motsatser - jag undrar om det är avsiktligt framställt så eller inte?
SvaraRaderaOm man nu vill dra en parallell till nutiden så är det också intressant att Eugen framställs ungefär som dagens skolskyttar, d.v.s. som en ung och besviken idealist med en stor saknad efter sin mamma och en olycklig förälskelse i bagaget... För mig känns det som om han också blivit ofarliggjord som figur på det sättet - Lennart däremot är mer problematisk.