torsdag 13 september 2012

När vetenskapssamfundet spelade krocket


I dagens läge är det inte så märkvärdigt att åka iväg på konferens till utlandet. Det går ganska lätt att slänga sig på ett flygplan, landa någonstans långt borta ett antal timmar senare och ännu hinna med att hålla ett papper och lyssna på ett par sessioner eller workshopar samma dag innan man urlakad som en disktrasa och lika intellektuellt skärpt som en död fisk stupar på hotellrummet. Ibland undrar jag om det här sättet att möta kolleger verkligen är riktigt balanserat?

Under vårvintern 1905 ordnade The British Association for the Advancement of Science en konferens i Sydafrika för en grupp internationella vetenskapsmän. Av deltagarna var tio astronomer från olika delar av världen och bland dessa fanns även den finländske astronomen Anders Severin Donner. Efter hemkomsten rapporterade Anders Donner om sina intryck från resan i en reseberättelse som publicerades i Finsk tidskrift 2/1907.

En konferensresa på den här tiden var ännu en satsning som tog en hel del tid i anspråk av deltagarna. Anders Donners beskrivning ger en utmärkt inblick i hur det vetenskapliga samfundets möten kunde utforma sig. Redan den fysiska resan i sig gav upphov till tämligen långvarigt samröre med internationella kolleger och bidrog kanske på ett mer varaktigt sätt än nutida konferensresor till att kontakter skapades.

Resan var av de engelska värdarna arrangerad så att deltagarna – ”af hvilka flertalet icke precis voro i sin första ungdom” enligt Anders Donner – kunde resa med yttersta konfort. Den två och en halv vecka långa båtfärden från South Hampton i England till Madeira och vidare till Syd-Afrika förflöt bekvämt. Passagerarna tillbringade en stor del av dagen i sina däckstolar på övre promenaddäck eller ägnade sig åt spel och sport på det övre promenaddäcket. Till deras förfogande fanns även en stor och praktfull matsal, ett skrivrum, ett läserum, ett rymligt rökrum och bibliotek. Dagarna inrutades av måltiderna: kaffe på sängen serverades av hyttuppassningen klockan 6 på morgonen varefter det bjöds på frukt i form av apelsiner eller äpplen – en vana som Ander Donner uttryckte sin uppskattning över. Därefter följde frukosten klockan 8.30, lunch klockan 13 och middag klockan 18.30. Samtliga måltider var stadiga mål i engelsk stil. Där emellan serverades ännu beaf-tea klockan 11 på förmiddagen och five o’clock tea som brukligt på slaget 17. Skeppet hade också en egen orkester och flera kvällar ordnades dans och till och med maskeradbal.

Den fyra dagar långa sjöresan till Madeira företogs i en nästan total avskurenhet från omvärlden. Passagerarna var hänvisade till sitt eget sällskap och resan bjöd därför på många möjligheter till att knyta nya kontakter bland de andra deltagarna i konferensen. När man så småningom anlände till hamnen i Madeira kunde passagerarna köpa en tidning som på orten trycktes enkom för båtpassagerarna – den innehöll en samling av de telegramnyheter som ingått i de vanliga tidningarna under de senaste fyra dagarna. 

Av allt det här förstår man att det fanns tid i överflöd för Anders Donner och hans vetenskapskolleger. På något sätt tror jag att också vårt eget moderna vetenskapssamfund ibland skulle kunna vinna något på att då och då dricka afternoon tea och spela krocket på promenaddäck i en vecka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar