Jag funderar ganska ofta på hur man skriver riktigt bra historia. Jag menar alltså rent skrivtekniskt - hur ska man vända sig till läsaren? På vilket sätt ska man framställa det man skriver? Som en allmän sanning eller en personlig tolkning?
Personligen är jag ganska skeptisk till den strikt vetenskapliga framställningen som helt utplånar författaren. Jag tänker mig att det finns två goda skäl till varför man som historiker inte borde försöka dölja sig själv i det man skriver.
Den första orsaken handlar om ärlighet - den andra om relevans.
Ärlighet
Historikerns text måste visserligen basera sig på källor, bevis och belägg men det går ändå inte att komma ifrån att allt vi skriver är resultatet av en individuell kognitiv process som ofrånkomligen begränsas av författarens intellektuella föreställningsvärld. Historikeryrket är ett hantverk och i sista hand är det ändå alltid författarens fattningsförmåga, förståelse, empati och kunskaper som avgör vad som skrivs. Historieforskning är alltid en form av tolkning och en ärlig historiker försöker helt enkelt inte dölja sin egen insats i det hen skriver.
Att synliggöra hantverket bakom historievetenskapen ökar i mitt tycke textens trovärdighet. En text där ingen författare finns närvarande kan man däremot som läsare förhålla sig skeptisk till. En sådan text överför hela ansvaret för den kritiska bedömningen av texten på läsaren. (Ansvaret kvarstår förstås också då författaren redovisar sina tolkningar men redovisningen underlättar i alla fall läsarens bedömning).
Relevans
Min andra poäng handlar om historieskrivningens relevans.
Personligen är jag inte övertygad om att historieforskning bör bedrivas i en anda av
l'art pour l'art. Missförstå mig inte. Jag menar
inte att historieforskning borde bedrivas för att motivera eller motverka olika fenomen och idéer i samtiden. Historia ska absolut inte vara ett ideologiskt eller politiskt slagträ.
Men - vad jag däremot tänker är att
historieskrivningens uppgift är att hjälpa oss att förstå varför vår värld ser ut som den gör. Riktigt bra historieskrivning hjälper läsaren till insikter om varifrån våra tankar, idéer, ideologier och värderingar kommer. Riktigt bra historieskrivning hjälper också läsaren att förstå att ingenting är givet - att hela vår världsbild är ett resultat av en ständigt pågående process där idéer och föreställningar hela tiden formas och omvandlas, där somliga föreställningar vinner gehör medan andra ignoreras och glöms bort.
Det finns förstås flera olika sätt att försöka synliggöra det jag beskriver ovan. Nödvändigtvis behöver man kanske som författare inte göra det via sig själv - men det är ett enkelt och mycket åskådligt sätt. Genom att visa på sin personliga historicitet kan man som historiker visa på den kedja av tankar och idéer som förbinder nutiden till det förflutna. En sådan relevans tror jag både individen och samhället behöver. En sådan relevans motiverar också varför samhället behöver finansiera historisk forskning - även i ekonomiskt kärva tider.
