söndag 19 januari 2014

Mörker


Ikväll är det månljust här hemma på ön. Jag roade mig med att försöka fotografera iskristaller på fönstret i motljuset från månen. Medan jag höll på tänkte jag på att också ljuset och mörkret är en del av kulturhistorien. Här på ön finns det bara kommunal gatubelysning på ett enda ställe (på gravgården...de döda behöver kanske mer ljus än de levande?). Men egentligen är det heller aldrig riktigt becksvart - ögonen vänjer sig så småningom.

Det är förresten någonting särskilt med ett hus som man har bott så länge i, att fastän det är så mörkt att man inte ser handen framför sig, så kan man ändå röra sig; gå upp och ner för trapporna, sträcka ut handen och hitta det man behöver. Jag föreställer mig att det var så de flesta människor levde ännu för hundra år sedan.

Ibland när jag guidar på museet brukar jag prata om ljus och mörker. Till den mentala bild av "livet förr i tiden" som lever starkast hos många människor, hör föreställningen att man använde stämningsfullt fladdrande levande ljus för att lysa upp om kvällarna. Många blir ganska förvånade över att stearinljusen inte kommit till förrän under 1800-talet (det fanns förstås vaxljus tidigare än så - men de var dyra och inte någonting som vanligt folk hade råd med i sina stugor)... Bland invandrargrupperna möter man däremot relativt ofta igenkännande nickningar när man visar den överlägset vanligaste ljuskällan från några hundra år tillbaka i tiden: en brinnande pärta i en hållare eller kanske bara instucken mellan stockarna i väggen.  Brinnande stickor är fortfarande gångbar belysningar i somliga områden av vår värld.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar