lördag 12 september 2009

En ny bekantskap

Jag har på sistone haft förmånen att göra en ny bekantskap genom tid och rum. Han är en äldre, distingerad akademiker med en ganska torr och lätt ironisk humor som (oftast) tilltalar mig. Han delar oförbehållsamt med sig av sina erfarenheter ur ett långt och synnerligen spännande liv som kulturellt och politiskt aktiv, professor, författare och forskningsresande i Marocko. Vi diskuterar särskilt ingående äktenskapet och dess historia ur ett teoretiskt perspektiv – trots att han är en inbiten ungkarl har han nämligen ägnat mycket arbete åt att skriva och forska kring just äktenskapet – vilket naturligtvis intresserar mig mycket. Våra dialoger är ofta präglade av ganska olika uppfattningar, ibland debatterar vi upprört – men jag försöker att respektera hans, för att nu vara uppriktig, ibland aningen förlegade synpunkter. Denhär nya bekantskapens namn är Edvard Westermarck och det är i år jämt 70 år sedan han dog. Ibland oroar det mig lite att så många av mina bekanta inte delar riktigt samma tidsdimension som jag. Edvard är inte den enda. Skaran av vänner som dött före jag själv föddes är rätt så talrik. Det är förstås praktiskt med vänner man kan umgås med helt på sina egna villkor – när man har tid och lust – men särskilt livade middagsbjudningar blir det nog inte. Ändå finner jag att det samma händer mig om och om igen. När man stiger in i ett arkiv och genom det en annan människas värld – läser dagböcker, brev, manuskript som aldrig varit avsedda för någon utomstående – händer det märkliga ting. Allt som oftast upptäcker man att man upplever en djup sympati för en annan människa. Genom ett personligt arkiv ser man två dimensioner av en människa – både den offentliga rollen och det personliga jaget. Man upptäcker de bakomliggande sammanhangen och alla de outtalade tankarna. Det märkligaste av allt är att man ofta upptäcker att man tycker mycket om och uppskattar en person som man i verkliga livet kanske skulle ha funnit direkt olidlig. Min nya vän Edvard och jag skulle troligen aldrig ha blivit vänner ifall jag hade varit jämngammal med honom. Han är en herreman av den bildade klassen och personligen representerar jag ett exemplar av ”den frejdiga, svenska skärgårdsallmogen i Nyland”. Därtill är jag kvinna vilket förmodligen inte skulle ha underlättat vårt möte på vänskaplig fot även om Edvard kanske skulle ha kunnat drista sig till att kalla mig för ett ”driftigt fruntimmer”. Vi tillhör inte bara olika tider utan också olika kön och klass. Därtill kommer det faktum att min vän Edvard uppenbarligen tycker mycket illa om folk som tror sig veta mer än han, så jag med min 2000-tals bildning skulle förmodligen ha irriterat honom enormt och han skulle inte ha dragit sig för att i offentliga sammanhang platta till mig genom att påpeka att det nog finns förståeliga skäl till att det inte finns någon man som är beredd att gifta sig med mig. Trots allt detta upplever jag alltså en djup sympati för denna min nya vän. Han är intelligent och berest. Hans förråd av spännande historier från strapatsrika resor i fjärran länder är outsinligt och trots att han ibland släpper ur sig en och annan groda till dålig vits så är han trots allt uppriktigt engagerad för kvinnornas rättigheter i både politiken och familjelivet. Det är en berikande upplevelse att på det här sättet göra en vänskap och träda in i en annan människas liv. Ifall det vore möjligt skulle jag genast foga Edvard till min lista av facebook-vänner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar