Ett sibiriskt kvinnoperspektiv

Förra torsdagen var Emma och jag på ett föredrag om kvinnans situation i Ryssland med Anna-Lena Laurén. - Vad kan man säga? Hon är bra, Anna-Lena. Kunnig, kompetent, energisk och engagerad – en väldigt bra berättare. Förutom att hon är otroligt insatt och kunnig i allt som rör rysk politik, så har hon också ett väldigt personligt förhållande till hela den ryska kulturen. Hon berättar om erfarenheter hon fått av sina många, ryska vänner och reflekterar gärna över kulturskillnader, vad som är det goda i det finska respektive det ryska sättet att se på världen och vad olikheterna kan leda till i form av kulturkrockar. Hennes stil är humoristisk och varm. Det är svårt att inte tycka om henne. Och kvinnornas situation i Ryssland då? Vad kan man säga om den? Tja, uppenbarligen lämnar den en del att önska ur nordisk synvinkel sett – men ryskorna själva verkar inte tycka det enligt Lauréns framställning. Medellivslängden för män i Ryssland uppges vara 62 år – för kvinnor 73. Det är en hujsig skillnad som Laurén tillskriver i första hand den utbredda alkoholismen bland männen i landet. Detta påminner mig om den resa till Sibirien jag var med om för ett antal år sedan. Vi besökte industristaden Norilsk, inte långt från floden Jenisejs mynning i Ishavet som lever på sina koppar- och nickelgruvor långt ute på den vindpinade, kala sibiriska tundran där tjälen aldrig lämnar jorden. Det var i juli och vi närmade oss staden med en skraltig gammal buss för stadstrafik med gamla slitna anslag där det på svenska stod: ”Vänligen tala inte med chauffören” - bussen hade någon gång tjänstgjort inom kollektivtrafiken i Stockholms stad, men hade sedan som uttjänt på något märkligt sätt hamnat där i bortersta Sibirien (det var väl inte första gången i historien det hände heller!). Trots att det var högsommar låg det ännu kvar stora drivor av snö längsmed vägen. Men det var något fel på snön som inte var vit – utan svart. Tundran var trädlös – några enstaka lövlösa fjällbjörkar stack upp, och här och där kunde man se svarta, förkolnade – döda – trädstammar. Luftföroreningarna från gruvindustrin var obeskrivbara, ur de skorstenar man såg formligen välde det ut enorma, svarta moln. När vi kom in i staden var allting grått. Husen, industrierna, marken – till och med maten vi åt (någonslags köttsås med potatis) var grå. Överallt löpte stora rör med trasig isolering över marken – då det är evig tjäle i jorden går det inte att gräva ner kloaker, värmerör eller den minsta elledning. I staden besökte vi den lokala biologiska institutionen som var inhyst i en likadan fallfärdig, sned betongbyggnad med hål i golven som alla andra hus. På övre våningen stod några dammiga gamla uppstoppade djur och skelade som rabiessmittade galningar med sina glasknappar till ögon – på nedre våningen i gatunivå fanns en porrshopp (!). Vi fick veta att den finansierade den biologiska forskningen. Det speciella med porraffären var emellertid att den riktade sig till kvinnor – medellivslängden bland männen i Norilsk var nämligen 49 år (alkoholismen än en gång och det tunga arbetet i gruvorna). Det fanns således gott om ensamma och sexuellt otillfredsställda kvinnor i staden, fastslog vår guide. Så mycket om den saken alltså. Då vi lämnade Norilsk kunde jag inte hjälp att tårarna trillade ner för mina kinder av allt för många insikter på en dag. Vi far för illa fram med vår jord. Och alltför många människor lever under helt odrägliga förhållanden. Ett par år senare hörde jag att ryska myndigheter hade bestämt sig för att stänga staden Norilsk för alla utländska besökare. Officiellt hette det att utlänningarna tog med sig allt för mycket droger till staden. I själva verket tror jag att det handlar om att Ryssland inte vill riskera att någon gör ett stort fotoreportage därifrån i västerländska tidningar. Det skulle vara för skitigt.

(bilderna från Norilsk ovan har jag hittat på google, mina egna bilder från resan är tyvärr inte digitala, men föreställ er något ännu skitigare än dethär så blir det ungefär rätt...)