På bokmässan förra söndagen var det någon som tryckte en broschyr i min hand om ett bokprojekt med rubriken ”Maailman ihanin tyttö” (världens underbaraste flicka, se fler bilder via länken). Jag lade den i väskan för jag fick en likadan på bokmässan förra året. Idag på lunchen bläddrade jag i en gammal damtidning och stötte på en liten artikel om samma bok. Över köttbullarna och potatismoset blev jag plötsligt riktigt arg.
Projektet går ut på att fotografen Miina Savolainen under tio års tid fotograferat unga flickor som vuxit upp på barnhem för att genom fotografierna visa att de är vackra och värda att älskas – fototerapi kallas det – och så långt allt gott.
Men sen. Jag vet inte vad jag skall skriva. Boken är vacker. Sagolikt vacker.
Fotona är tagna ute i naturen, än i djupaste trollskogen, än på blommande ängar, än ute på fjället. Flickorna poserar utstyrda i prinsessklänningar som små älvor i den stora naturen med drömmande miner och bortvända ögon. Det är sagolikt vackert – men alldeles för sagolikt – och alldeles för vackert. Flickorna ger ett ensamt, sårbart och övergivet intryck.
Fotografen framhäver att det handlar om fototerapi – att genom fotografierna upptäcka sig själv som vacker och älskansvärd. Hon påpekar att detta kan vem som helst ägna sig åt – det är till exempel viktigt att föräldrar tänker på att inte bara välja ut bilder till familjealbumet där barnen skrattar, så att inte barnen senare skall få för sig att de inte duger på något annat sätt än med glada miner.
Ja, det är ju bra det där – men vad är det då dehär bilderna signalerar åt barnhemsflickorna? Att man som flicka bara är vacker och älskvärd då man är ensam, utsatt, passiv och klädd i prinsessklänning? Vilken bild ger det? Det påstås att flickorna själva fått välja hur de vill framställa sig själva - men ville verkligen varenda en vara prinsessor? Och i så fall - vad säger det om hur flickor fostras på barnhem i 2000-talets Finland?
Jag menar, idén med att genom fina fotografier visa flickorna som fått uppleva vad det innebär att bli ensam och övergiven, att de är vackra och älskvärda är det ju inget fel på. Men kan man inte vara vacker och älskvärd i sin egen vanliga miljö och i sina egna kläder? Och kan man som flicka inte vara älskvärd även om man är aktiv, stark och glad? Förbaske mig, kan man inte det så ligger ju betydligt fler än bara dessa barnhemsflickor verkligt illa till.
Jag håller absolut med! Det är verkligen beklagligt att den arma prinsessdrömmen hänger med hur vi än gör... precis som S. de B. konstaterade: sitta hemma och vänta på prinsen, passivt... *suck*
SvaraRaderaJag har på känn att boken trycktes under en tid som det var lite inne med drömlika princessmotiv i Tolkien-stil. Det behöver inte betyda nåt mer.
SvaraRaderaNå inte tror jag direkt att det är ett *medvetet* val heller (i så fall är det ju verkligt tråkigt) - men faktum kvarstår ju att bilder alltid förmedlar ett budskap vare sig man kanske tänkt sig det eller inte. Särskillt en professionel fotograf/konstnär borde (måste?) vara medveten om det. På sätt och vis är ju budskap genom bilder så mycket mera "sneaky" eftersom de till skillnad från skriftliga budskap i ord kan vara mycket svårare att bemöta. Tänker exempelvis på reklamfoton av trådsmala brudar - det kan ju hända att det är "bara bilder" det också men likväl sätter de stor press på många kvinnor så att det tror att de måste se ut på något visst sätt. Hur skall inte då sådana här prinsessbilder påverka unga osäkra flickor?
SvaraRaderaDetta är ju uttryckligen ett projekt som bygger på tanken att bilder har makt att påverka hur man ser på sig själv. Samma fotograf påstod att man inte skall lämna bort bilder från familjealbumet där barnen inte skrattar för att de inte skall få en uppfattning av att de inte duger i alla situationer.
- Finns det inte samma risk här då att flickorna får en uppfattning av att de inte duger som sig själva utan bara i prinsessklänning?