Sidor

fredag 11 juni 2010

Att läsa och icke förstå...

I rummet bredvid här på jobbet, pågår ett projekt med att digitalisera och transkribera en tonårings anteckningsbok och skolhäfte. Men tonåringen är inte riktigt vem som helst, för skoleleven som håller i pennan och kopierar diktcitat och grammatikregler om vart annat på sex-sju olika språk är inge mindre än Edith Södergran.

Att tyda gamla handstilar kan vara svårt. Att tyda dem på främmande språk är ännu svårare. Att sedan ännu tyda dem på ett främmande alfabet - i det här fallet ryska från tiden före stavningsreformen 1918, med tecken som inte längre används i modern ryska - är nästan, men bara nästan, överkurs.

Som idag till exempel. Det var nästan som en variant på en blondinvits. Hur många blondiner behövs det för att skruva i en glödlampa? Hur många högutbildade humanister krävs det för att tyda en tonårig skolflickas diktcitat?

Det är som att lösa korsord. Vi stavar och bokstaverar och försöker beakta möjligheterna till felstavning och slarvig handstil. Resultatet av en halvdags arbete blir till slut fyra transkriberade diktrader. Åtminstone har vi alla minskat risken för senilitet betydligt efter denna hjärngymnastik.

Till slut gäller det att om möjligt ta reda på varifrån diktcitatet kommer. Efter en googling med citatet skrivet med kyrilliska bokstäver kommer vi in på en rysk tonårskilles bloggsidor och häpnar lite grann.

Det är en ganska fin tanke att de diktrader som tilltalade en tonårsflicka för hundra år sedan inspirerar också en tonårskille år 2010.

Och vem var då poeten?
Lermontov...

2 kommentarer:

  1. Jättefint! Mycket av det skojiga med att vara humanist i ett nötskal.

    SvaraRadera
  2. Ja, och det som är bra är att det brukar gå lättare då man vänjer sig vid stilen (säger en som bara lästa gamla handstilar på finska och svenska...)

    SvaraRadera