Jag funderar lite på vad östnyländsk identitet skulle kunna vara. På något sätt känns det ibland som om det kanske sammanfattas av att stå och småfrysa på en öde busshållplats i svinottan och vänta på en buss - på väg till hufvudstaden.
Eller så är det bara mitt liv som är ett evigt flängande hit och dit? Undrar om det skulle kännas annorlunda om man ägde en egen bil?
Men jag vill inte äga någon bil. Vad jag däremot väldans gärna skulle äga är två rejäla kallblodshästar att gå i skogen med. Den här sommaren har jag nämligen utvecklat en märklig passion för skogshuggning. Nyförvärvet i min arsenal är en "vesu". Försöker komma på vad detta verktyg heter på normalsvenska - kvistjärn kanske?
Hur som haver är det ett mycket användbart don. Jag är helt förtjust.
Hm... är det att vara östnylänning att ha vuxit upp med asfalt under barfotatårna i Borgå centrum? Vi hade inte ens ett landställe, bara egnahemshuset i stan. Jag såg en ko på nära håll först som 12-åring och det var i Småland, Sverige.
SvaraRaderaIbland har det varit ganska jobbigt att som vanlig, torr småstadsmänniska möta hesaborna som frågat en hur det kändes att växa upp på rågåkern. Om rågåkern (alternativt storskogin) = östnylänning är jag väl inte det då... Eller? :D
Hmja, att vara östnylänning, precis som alla andra identiteter, handlar om att man måste känna att man tillhör just den identiteten? Så det är väl upp till dig att avgöra om du vill vara östnylänning eller inte.
SvaraRaderaDet finns antagligen alltid ett glapp mellan olika stereotypa uppfattningar om hur någon grupp av människor (östnylänningar, finlandssvenskar, finländare osv) *är*, och den mera mångfaceterade verkligheten. Glappet kan förstås börja skava om det känns alltför stort, så att uppfattningarna och verkligheten som man själv ser den inte alls möts, men enligt min erfarenhet kan man också göra det till någonting positivt.
I allmänhet tycker åtminstone jag att rågåkrar, storskog och kor är positiva, hållbara, naturnära och kloka företeelser, så om folk associera det med mig på grund av att jag kommer från det ställe jag kommer i från, så tycker jag nog bara att det är en fin sak som man kan vara stolt över, även om jag nog inte heller egentligen har haft någon närmare kontakt med kor under min barndom...