torsdag 14 juni 2012

Ett junibröllop för 260 år sedan

Efter hwarje och sin art, all älskogen söka och wilja,
Hwart wi med ögonen se, och öronen allone höra,
Allting i glädje och mod, idel fägnad med sig nu föra,
Wid så behagelig tid, wår Brudgum sig lydelig parar,
Bördig sielf af Swerige får, then i Finland täckliga swarar:
Lydlig nu winner en Brud, af Hult och af Dygderne riker.


Juni är den klassiska bröllopsmånaden. För sisådär 260 år sedan, år 1748, ordnades ett junibröllop i Stockholm där handelsmannen Alexander Donner från Stockholm och jungfru Anna Falander från Gamlakarleby i Finland vigdes. Till brudparets ära skrev vänner och bekanta tre stycken bröllopsdikter som trycktes  i Stockholm och överlämnades till brudparet som ett minne av den stora dagen. Dessa dikter förvaras i dag i nationalbibliotekets samlingar här i Helsingfors. I dikterna hittar men det mesta av den naturromantik som brukar förekomma i samband med nutida junibröllop - naturen blommar, fåglarna kvittrar, djur och människor finner varandra, bygger bo och skaffar ungar. Över allt detta styr Gud. Och så är det med den saken.

Vad som egentligen mest fångar den nutida läsarens uppmärksamhet är den frejdiga blandning av högt och lågt, litterärt och folkligt som möts i dessa dikter: man rör sig ledigt mellan Gud och naturromantik kombinerat med sexuella anspelningar, samtidigt som man friskt späder på med beröm för brudgummens kraft och brudens dygd - på några rader lyckas man sedan ännu klämma in både grekiska och fornnordiska gudomligheter i en salig blandning.

Men - egentligen hade jag inte tänkt skriva mer om de här dikterna. Vad jag däremot undrar över är en viss snarlikhet som slog mig då jag läste dem. Nu är jag inte alls särdeles väl insatt i 1700-talspoesi och litterära traditioner - men vad tycker ni som läser: finns det inte en viss likhet i det följande?

Så här lät det 1748 i Stockholm:


Ty Twå, som aldrig sedt hwarann’, af Nejades afskilde,
Naturen liuft förena kan, at bli hwarannan milde;
Så att man både Mor och Far och Syskon öfwergifwer,
När Elden, som okänder war, hos begge uptänd blifwer.


Och så här lät det när nationalskalden J.L. Runeberg höll i pennan så där hundra år senare:

Långt bortom fjärdens våg,
långt bortom fjällets topp
du ensam dagen såg
och växte ensam opp.


Jag saknade ej dig,
jag sökte ej din stråt,
jag visste ej en stig,
som skulle lett ditåt. 


Jag kände ej din far,
jag kände ej din mor,
jag såg ej, var du var,
jag såg ej vart du for.

[---]
O, andra nejders son,
vi flög du dädan, säg?
O, fågel långt ifrån,
vem styrde hit din väg? 


Till hjärtat, som var kallt,
säg, hur du lågor bar!
Hur kunde du bli allt
för den, du intet var?


I sammanhanget bör kanske också nämnas att Alexander och Anna Donner så småningom flyttade till Gamlakarleby och blev - genom sina barnbarn och deras äktenskap - släkt med en viss nationalpoet.

2 kommentarer:

  1. Lite besides the point, men vad betyder "af Nejades afskilde"? Är Nejades någon av de där grekiska/fornnordiska gudomligheterna månntro? (Jag kommer att tänka på najader och nereider... och eftersom bruden och brudgummen skildes åt av vatten så skulle det NÄSTAN passa i sammanhanget...)

    SvaraRadera
  2. Jo, så har jag tolkat det också - kanske stavningen bara som är lite konstig?

    SvaraRadera