Tankar kring en telefonkatalog

"Allhelgonaafton", teckning: Fröken Julie Att läsa telefonkatalogen på allhelgonakvällen låter inte särskilt underhållande, men historiker har nu en gång för alla underliga uppfattningar om vad det innebär att roa sig. Och faktum är att om katalogen daterar 1944 så är det faktiskt riktigt spännande. Jag satt i soffan och begrundade innehållet i bokhyllan hemma hos Mo&Mof. General Mannerheims lefnadsminnen (i två band), två exemplar av lilla katekesen från 1923 med flitiga understrykningar och kryss i marginalen (man skulle ju lära sig hela katekesen utantill på den tiden!), familjebibeln i skinnband från 1863 och sen telefonkatalogen för Borgå med omnejd 1944. På den tiden var telefonkatalogen inte särdeles tjock, närmast bara ett litet häfte. Bibeln var betydligt tjockare. Jag funderade över ifall det kanske är symptomatiskt på något vis att det numera är tvärtom? Varje by var också försedd med sin egen växel (öppen mellan kl. 7 och 21, ville man prata på andra tider fick man behärska sig!) dit man först skulle ringa upp och sedan be att bli kopplad till det rätta numret. Sifferkombinationerna vara alltså inte särdeles långa – K. Reimars hemmansägare, hade nummer 29 (samma nr 29 finns förövrigt kvar fortfarande idag, det har bara kommit till en massa nuffer framför genom åren). Växeltelefonisten var naturligtvis underbetald, men hon hade en löneförmån i natura – hon kunde fördriva tiden med att lyssna på folks telefonsamtal. En annan rolig grej var att kolla in vem som hade telefon förstås. Hemmansägare, fiskförsäljare, en och annan villaägare och en häradshövdingska. Och sen – R. Ryti, president. Tydligen hade presidenten en sommarstuga någonstans i Vålax och sålunda även sitt telefonnummer i katalogen. Jag betvivlar på något vis starkt att man i dag kunde få tag på privatnumret till T. Halonen, president, via Eniro. Då jag läste krigstida brev mellan fronten och hemmafronten för min gradu stötte jag ofta på en hel del telefonproblematik. I breven stod det då och då: ”Kära du, jag måste få höra din röst en stund. Jag har beställt samtal klockan 19.30 på torsdag och ringer dig då. Kan du försöka vara hemma?” Att ringa från fronten var oftast omöjligt. Man måste planera i förväg och beställa samtalet. Breven kunde också innehålla rader som: ”linjen brast innan jag hann säga att…”. Hur frustrerande måste väl inte det ha varit? Trådtelefoner är så småningom ett minne blott, man glömmer lätt hur sårbara dessa telefoner var. Samtal bröts och avlyssnades utan större mankemang. Under kalla kriget fanns det en privat telefonlinje mellan Washington och Moskva för att herrarna presidenter i supermakterna skulle kunna konferera direkt med varandra innan de tog sig för att trycka på några knappar och avfyra missiler. Denna telefonkontakt som gick under namnet heta linjen eller röda linjen, upprättades efter Kubakrisen 1963 och upprätthölls uttryckligen med en tråd som gick under Atlanten. Heta linjens exakta dragning var naturligtvis mycket hemlig men som med mycket annat ”hemligt” under kalla kriget så var nog inte heller de facto så riktigt hemligt var heta linjen var dragen, för den råkade nämligen löpa via Stockholm genom södra Finland mot Moskva. Och det handlade bokstavligen om en telefontråd, visserligen nedgrävd i marken men likväl…En släkting råkade en gång av misstag gräva av den då han skulle dika sina åkrar. Uups! Men det blev inget världskrig den gången. Tydligen hade presidenterna inget viktigt att prata om just då. Denna lilla telefonhistoriska utblick får mig i alla fall att igen tänka på hur fort världen de facto har förändrats. Min skruttiga Nokia innebär bara ett litet steg framåt i telefonhistorien – det är inte längre tråden som brister utan batteriet som dör. Frågan är om det är bättre?