söndag 30 maj 2010

Husmorsdröm

Idag har jag levt husmorsliv à la 1950-tal. Städat, tvättat lakan och druckit kaffe ur porslinskopp med fat och silversked. Jag tycker väldigt mycket om doften av vind och solsken i nytvättade lakan.

Simone de Beauvoir skrev i "Det andra könet" om hushållsarbetets förbannelse. Ett arbete som aldrig blir klart, som ständigt måste göras om, som bara uppmärksammas i negativ bemärkelse - nämligen då det *inte* utförs.
- Det låter inte särskilt inspirerande!

Igår var vi några stycken som satt kring ett vackert dukat bord och pratade om porslin - hur man kan ha ett väldigt passionerat förhållande till sitt porslin. Hur kaffet kan kännas motbjudande om det serveras i en kopp som man inte tycker om, eller hur en viss marmeladsked kan vara den enda rätta marmeladskeden.

Medan jag hängde lakan ute på torkställningen i trädgården i dag tänkte jag på det här. Nyligen läste jag Yrsa Lindqvists bok "Mat, måltid, minne" (2010) som framhöll att människor tenderar att ha mycket bestämda uppfattningar om traditionerna och matordningen kring årets olika högtider. Man dukar på samma sätt år efter år och bjuder ofta också på samma rätter vid bestämda tillfällen.

Det är intressant att färgen och formgivningen av dagliga bruksföremål kan ha en så stor känslomässig betydelse. Vore man folkkultursforskare skulle man säkerligen kunna göra en spännande analys av detta. Simone de Beauvoirs pessimistiska syn på hushållsarbetet och husmorssysslorna beaktar inte en viss sorts glädje och tillfredsställelse som också kan finnas bland porslin, silverskedar, linne och gardiner.

4 kommentarer:

  1. På tal om diskussionen kring kaffebordet. Det är egentligen lite intressant att ätande har den sociala funktion som det har. Nästan alltid då människor möts äter man. För att den genensamma måltiden/ kaffestunden skall bli ett nökje så är det ju viktigt att det skall vara fin dukning - alltså det rätta porslinet.

    SvaraRadera
  2. Jo du har en bra poäng. En tanke som jag inte har kommit på själv (men minns inte var jag läste den) är att det egentligen är ett kulturellt tecken på respekt och acceptans att äta med någon - samtidigt som det är ett väldigt starkt tecken på avståndstagande att vägra sitta vid samma bord som någon annan.

    SvaraRadera
  3. I Finland har kaffedrickandet en alldeles särskild betydelse sedan 1800-talet, då det gled ner till folklig nivå... Hela riten att vem går först till bordet (äldst, högsta status) och att man först får gå om värden sagt tre-fyra gånger att "varsågoda"...

    Kolbe kommenterar i sin senaste bok om finskheten att hon tycker det är synd att kaffet numera ofta byts ut mot bål, skumpa eller annan alkohol också på landstället etc.

    Och hushållsarbete... jag har den nakkin just nu, och det är viktigt: någon måste få vår hushåll att fungera, annars skulle det ganska snabbt se ut som en svinstia om både mamma och pappa bara hängav sig åt arbete och lek med barnen.

    Den moderna kvinnan har många glädjeämnen: mannen deltar henne i hushålolsarbetet, det finns kyl, diskmaskin och tvättmaskin som gör att vi även kan sätta oss ner i soffan och njuta av en god film och en bok vid sitt "eget bord" med egen dator. Eller skriva avhandling... Men, naturligtvis måste man orka med det hela iaf. :)

    SvaraRadera
  4. Julia: Jag lånar lite samma text som du också läst ; om att inte vilja äta med någon betyder avståndstagande. Minns bara inta var jag läste den.
    Eva: Visst, finländska kvinnor som har lyckats hitta en man som gärna deltar i hushållsarbete kan känna sig lyckligt lottade. Inte för att jag vet hur stor del av de i vår generation som blankt vägrar göra något. Jag håller nu (sent som alltid) på att läsa Anna-Lena Laurens bok om Ryssland och ur den framkommer att ryska män ser på finska män som "stackare, som underkastat sig och som måste hjälpa till hemma, och som - skamligt!- frivilligt går och skuffar på barnvagnar öppet på gatan". ;-P

    SvaraRadera