Un film sans merci

I met a lady in the meads,
Full beautiful—a faery’s child,
Her hair was long, her foot was light,
And her eyes were wild.
John Keats

Det finns filmer som har ett innehåll och det finns filmer som har yta och vackra bilder. Till den senare gruppen hör nog filmen "Bright Star" om poeten John Keats och hans fästmö Fanny.

Min egen kännedom om Keats sträcker sig till ett par versrader och Sir Frank Dicksees målning med samma namn som dikten "la belle dame sans merci", som jag som yngre tyckte väldigt mycket om.

Intrycket av filmen är däremot tvehågat. Efter en halvtimme påminner jag mig plötsligt om att Keats dog då han var ganska ung. Efter en timme sitter jag och skruvar på mig och tänker: "Dö nu då så att det här tar slut sen".

Jag kan inte hjälpa att särskillt klänningarna blir för mycket för mig - i varje ny scen är det en ny klänning.

Det är synd tycker jag att i historiska filmer konsumera kläder på samma slitochslängsätt som vi använder våra textiler idag. Att sy en klänning för hand, så som man gjorde på Keats tid, tar tid. Kläder köptes inte på HM för 9:95:- och kunde inte konsumeras på samma sätt som vi är vana vid idag. Ytterst få (och priviligerade) damer hade råd att äga fler klänningar än några få ombyten.

Men å andra sidan, filmen är ett praktexempel på hur man ofta överestetisera historien till en produkt. Vackra klänningar, blomster och fjärilar i en lång kavalkad. Det är bedövande vackra bilder som avlöser varandra i över två timmar - synd att det också bara blir för mycket. Det finns en gräns för hur mycket vackert man orkar smälta.