söndag 5 september 2010

Rönnbär

Det är många år sedan jag senast satt på en sten och åt rönnbär. Idag har jag gjort det igen.

Jag älskar den där underbara känslan man ibland får av att ha ett par ben som kan gå precis dit man vill; som är unga och starka; fria från alla krämpor och lätta under fötterna. Ibland behöver man inga mekaniska fortskaffningsmedel. Man blir helt fartblind och tillräckligt yr av att promenera.

Jag går hem över gravgården och känner mig levande. Jag tänker att det är rödorange stunder som den här man borde komma ihåg. För att hjälpa mig själv att minnas strör jag ut rönnbären på vägen medan jag går. Som kiselstenarna på stigen i sagan om Hans och Greta ska de lysa röda på vardagens gråa grus, då jag nästa gång vill hitta tillbaka.

1 kommentar:

  1. Ja hösten är nog en fin och uppfriskande tid! :-)

    SvaraRadera