Individualism och dekadens

Det slog mig att jag uppenbarligen aldrig har skrivit något om min egen forskning här på bloggen - kanske skulle det vara dags att göra någonting åt det nu?

I all korthet kan man säga att det handlar om synen på individen kring sekelskiftet 1900. Under dessa år debatterades individualismen ivrigt: flera av de välkända namnen inom filosofin och samhällsvetenskaperna tog sig an ämnet, bl.a. konsthistorikern Jakob Burckhardt som i klassikern Die Cultur der Renaissance in Italien (1860) hävdade tesen att individualismens uppkomst låg i renässansens Italien, sociologen Émile Durkenheim i Individualism and the Intellectuals (1898), Max Weber i Die protestantische Ethik und der "Geist" des Kapitalismus (1904) och Georg Burckhardt i Was ist Individualismus? (1913). Många andra, så som Georg Simmel och Nietzsche behandlade också temat. I Norden skrev bland andra Ellen Key om individualismen och socialismen - och i tidningarna pågick en bitvis synnerligen hätsk debatt om individens friheter, rättigheter, skyldigheter och plikter gentemot samhället och andra former av kollektiv så som familjen och kyrkan.

Debatten tangerade många olika frågor men i grund och botten handlade den hela tiden om vilka intressen som skulle prioriteras: samhällets och det kollektivas bästa eller varje enskild individs rätt att leva fritt, följa sina naturliga böjelser och utveckla sig själv i enlighet med sin medfödda potential. För individualisterna fanns det ingenting mer betydelsefullt än individens rätt att leva ut sin natur, sina anlag och sina böjelser - d.v.s. förverkliga sig själv. Allmängiltiga moralregler som dikteras av samhället, kyrkan eller någon annan auktoritet kan därför inte ha någon giltighet -  i individualisternas ögon förtrycker dessa det stora, originella och självständiga och förvandlar individen till en bland tusen andra. 

Debatten fördes i många olika sammanhang bland exempelvis pedagogerna, kyrkfolket, kvinnorörelsen, de liberala svenskspråkiga kulturkretsarna (Euterpe-gänget i synnerhet) och socialisterna – och debattens verkningar spred sig inom de flesta humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen – inte minst historia, filosofi och sociologi.

För att nu ta ett exempel på hur diskussionen kunde låta kan man kanske lyfta fram pedagogerna. I februari 1903 hölls en föredragsafton i samband med pedagogiska föreningens möte där individualismen diskuterades. Föredraget åhördes av dryga 50 personer och åtföljdes av livlig diskussion.

Föredragshållare var professorn i pedagogik vid Helsingfors universitet Waldemar Ruin som talade under rubriken "Dekadens och uppfostran" och han var kritisk till individualismen. För visst lät det ju vackert att alla skulle beredas tillfälle att utvecklas efter lust och anlag, tyckte professor Ruin – men också farligt:

Så kan då den individualism som ungdomen med förkärlek skrifver på sitt program, i sin tur bli täckmantel för åtskilligt elände, för hejdlösa begärelser af snart hvilket slag som hälst, i ty att hvarje sådan för sig kan åberopa naturens rätt och man ju föga erkänner högre dömande normer utöfver individens suveräna välbehag. Frihet kallas detta – hvilket härligt ord, men huru ofta missbrukadt! Öfverhufvud är det de vackra orden, en långt överdriven språkvirtuositet, som i sådana fall för den flyktige läsaren behändigt maskerar den gryende dekadensen i tankesätten.

Individualismen var alltså en potentiell härd för dekadens – om alla gör vad de har lust till blir följden en farlig egoism som inte ligger i någons intresse. Denna fara måste således skolorna och pedagogerna reagera på, ansåg Ruin. I sitt fortsatta tal gav han några förslag på hur man skulle mota Olle i grind. 

Men tron på individen var inte ett hot för alla som deltog i debatten – tvärt om. Debatten är intressant eftersom man i den kan hitta många av de idéer som idag är en vedertagen del av (den västerländska) synen på individens fri- och rättigheter och vad som är en meningsfull tillvaro. Dessa tankar har med tiden blivit en så vedertagen del av vår världsbild att de sällan ens ifrågasätts – kring år 1900 var de däremot ännu helt nya och de mötte synnerligen hård kritik.