tisdag 19 november 2013

Om någon undrar vad jag menar så är det det här:

Läskedrycksbolaget Hartwall har i dagarna lanserat en ny reklamvideo för mineralvatten som jag bara inte kan låta bli att dela här. Den kunde nämligen lika gärna vara gjord enkom för att demonstrera vad min forskning går ut på (tack för det Hartwall!).

I videon kan vi se fotografen Saara som fått en livsomstörtande uppenbarelse. Saara har nämligen insett att lyckan inte går att köpa för pengar. Den infinner sig helt enkelt inte även om man köper en handväska för 1000 euro. Istället har Saara nu insett att lyckan finns i den egna personen och att man måste tro på att man kan få vad som helst. Därför åker Saara nu till Bali för att delta i en festival för andligt välmående (och dricka mineralvatten förmodar jag...).



Vad Saara vill säga med det här är att hon övergått från att söka lyckan i materiella ting (handväskor och klackskor) och i stället fokuserar på att utveckla sig själv (och dricka mineralvatten). 

Det är nästan (men bara nästan) lite sött att Saara är så djupt omedveten om att skillnaden faktiskt är ganska marginell. Att resa till Bali för att gå på kurs är fortfarande en form av konsumtion och ett uttryck för att Saara tillhör en väldigt liten och oerhört privilegierad andel av mänskligheten.

Hur som haver, ur min synvinkel är Saara i alla fall ett utomordentligt exempel på en typ av retorik som jag försöker hitta den historiska bakgrunden till. När började vi egentligen tala om att ”förverkliga” oss själva (antingen genom meditationskurser på Bali och mineralvatten eller något annat sätt)? Varifrån kommer den här allt-är-möjligt-retoriken som påstår att "jag kan få allt" som om det vore en mänsklig rättighet?

Det finns förstås många olika tankeelement i Saaras lilla video, men vi kan här börja med att fokusera på det här med andlig utveckling. Varför ska Saara gå på kurs? Tanken att individen har rätt att fritt utveckla och förädla sin personlighet blev i Finland aktuell under 1880-talet. Under den här tiden talade man också om en individs anlag eller individualitet i synonym bemärkelse. Gemensamt för de tre orden anlag, personlighet eller individualitet var att de beskrevs som de personliga, unika och individuella egenskaper som en individ hade fått vid födseln. 

Dessa egenskaper krävde en möjlighet att utvecklas eller växa. Tyngdpunkten låg, till skillnad från tidigare, på att förädla redan existerande embryonala anlag, inte på att förvärva helt nya, för individen främmande eller externa egenskaper. Man började tala om ”personlighetskravet”. Detta ”krav” innebar enligt en anonym skribent i Hufvudstadsbladet (2.3.1898):
 [D]e kraf hvarje individ har att få utveckla sig fritt och oberoende, att få känna sina inneboende krafter rörliga och verksamma.

Tanken att personligheten är någonting medfött som behöver utrymme att växa och utvecklas återfinner man i det senare så slitna uttrycket ”att förverkliga sig själv”. Det ”själv” som ska ”förverkligas” är det samma som de medfödda egenskaper eller anlag som utgör individens personlighet eller individualitet. 

Uttrycket ”att förverkliga sig själv” togs i själva verket i bruk först under 1920-talet (åtminstone här i Finland). Uttrycket var i själva verket en lite slarvig eufemism som börjar förekomma i finländsk press för att hänvisa till den nya syn på personligheten som hade etablerats som en följd av den diskussion som pågått sedan 1880-talet. Detta understryks av att uttrycket till en början placeras inom citattecken som för att understryka att det handlar om ett nytt uttryck för en innebörd som redan var vedertagen eller åtminstone allmänt förståelig. Ett tidigt exempel finner man i en recension av en av Arvid Mörnes romaner i Finsk Tidskrift 1925 där huvudpersonen enligt recensenten får ”tillfälle att i individualistisk mening »förverkliga sig själv»” genom en ”till intet förpliktande förbindelse” utanför äktenskapet.

Några år senare placerade Teologisk tidskrift för sin del inte längre uttrycket inom citationstecken när man kunde konstatera att: 
”Den moderna människans plikt är däremot att förverkliga sig själv, d.v.s. »de möjligheter till människa, som uppkommo vid hennes födelse».”

Och senast femton år senare, år 1944, tycks innebörden av uttrycket ha varit välkänt för de flesta. Då kunde nämligen Marthaförbundets huvudorgan Husmodern redan hoppas på att: 
”i ett fritt land arbeta på utvecklingen av hem där den fria individen i enlighet med vårt nordiska tänkesätt kan förverkliga sig själv[...].”
Uttrycket ”att förverkliga sig själv” kom på det här sättet att smyga sig in i det finländska språkbruket under loppet av cirka 20 år. Att uttrycket på detta sätt kom att tas i bruk kan uppfattas som ett tecken på att idén om självförverkligandet redan var etablerad.

4 kommentarer:

  1. Det är ett intressant ämne, faktiskt. Jag måste åter rekommendera den bok jag alltid rekommenderar åt alla, nämligen Olof Mustelins Euterpe: tidskriften och kretsen kring den (1963). Euterpisterna höll hårt på detta med individualism och personlighetens utveckling - i själva verket var det själva kärnan i deras livsfilosofi. För att citera en uppsats jag nyligen skrev (jag tänker fullständigt strunta i det tvivelaktiga i att citera sig själv):

    "Förutom Nietzsches förakt för konventioner beundrade euterpisterna framför allt dennes radikala individualism. Detta syns till exempel i en Euterpe-uppsats från 1902, i vilken Lagerborg citerar Nietzsche: “Det finns i världen en enda väg, hvilken ingen annan än du kan gå, – hvart för den? – Fråga ej, gå den!”. För många av euterpisterna var just personlighetens utveckling och fulländning det högsta goda. I sin monografi konstaterar Mustelin att euterpisterna på många sätt var en brokig skara, men fortsätter: “I ett avseende, ett viktigt avseende, kan de likväl sägas ha bildat en enhet, och det var just i dyrkan av personligheten. Personligheten stod för dem som det högsta så i liv som i lära.”

    Detta år 1902. Men du har säkert rätt i att hela diskussionen om personlighet och anlag hade börjat redan tidigare, under det moderna genombrottet. 1880-talet hade ju en verklig fetish för arvsanlag och naturvetenskapligt determinerade personligheter. (Samtidigt finns det också - ironiskt nog - en tydlig romantisk undercurrent i denna dyrkan av den Stora och Unika Personligheten.)

    Vidare (och nu tänker jag bara högt): 1880-talets naturalism karakteriseras ju också av en viss determinism, som på sätt och vis strider mot tanken om att en människa kan utveckla sig själv. D.v.s. utveckla sig själv på ett sätt som strider mot hennes innersta natur. Enligt denna filosofi är en människa sina förutsättningars fånge och kan endast utveckla sig själv på det sättet som de tillåter. Här krockar Nietzsche och 1880-talet med varandra ganska hårt, skulle jag tro. Men jag är ingen expert på Nietzsche så ta denna tolkning med en nypa salt.

    En sista observation angående det moraliska/omoraliska i att förverkliga sig själv: ur ett strikt deterministiskt perspektiv har den som förverkligar sig själv ju inget annat VAL än att förverkliga sig själv. Så vi skall kanske inte vara så hårda mot Saara - hon handlar ju enbart i enlighet med sin natur. Skulden har naturalisten utstruckit med Gud o.s.v.... ;)

    SvaraRadera
  2. Ja, hela disskussionen börjar egentligen redan med generationen före Euterpisterna, det är bara de som sedan gör personligheten till sin ledstjärna fullt ut. Nietzsche är en viktig inspirationskälla, men han är inte den enda. Ibsens "personlighetskrav" är t.ex. också en viktig förebild och så finns det ett tydligt inflytande från naturvetenskaperna och i synnerhet utvecklingsläran också.

    Precis som du säger så finns det flera inkonsekvenser i sekelskiftets personlighetsdyrkan. En viktig sådan är just determinismen i tron på den medfödda personlighetens storhet - man kan aldrig bli mer än man är, alltså den personlighet man fötts med. Att tänka så är ju egentligen en ganska deprimerande tanke - det lämnar inget utrymme för viljan att förbättras eller utvecklas - bli något mer än man är från början. Har man då haft oturen att födas med en taskig personlighet så får man liksom bara finna sig i det... Tänker man så leder det också i förlänglningen till att frågan om vilket ansvar en människa har mot andra människor blir svårlöst: är det alltså okej att vara självupptagen, elak eller rent av grym om det råkar vara så att det ligger i ens personlighet?

    Och Saara då? För mig är hon mest ett bra exempel på en slags retorik som jag är enormt nyfiken på - hur kommer det sig att vi har börjat tänka så som hon och vilka är de outtalade antagandena bakom den här retoriken? Det finns ju flera exempel inom den modernare filosofin (t.ex. Martha Nussbaum) som har försöker göra upp med personlighetsdyrkans brister, särskilt just den egoism som blir följden av att hårddriva personlighetsdyrkan. Men de här resonemangen har bara inte ännu hittat vägen till den typ av förenklade vardagsdiskurser som Saara här får stå för.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns skrämmande många "visdomsord" om hur viktigt det är bli vid sin läst och att inte försöka överskrida sina gränser. Den gamle nietzscheanen Lagerborg har skrivit en underhållande essä kallad "Det skymmer" (ursprungligen publicerad i Euterpe, senare i essäsamlingen Invita Minerva) i vilken han gör upp med det sokratiska "känn dig själv". Citat:

      "Jag slingrar mig undan som en påtrampad orm, jag reser mig i trots: Jaså, dygdädle Sokrates, är det din dygdelära? Betänk vad du säger; eller innebär det icke: o, yngling, det är fåfängt att försöka skapa om sig; håll till godo med ditt själv, låt dig endast gå i dina anlags riktning; är du född till odåga, så blir du aldrig annat; är du född till slarv, så slutar du som slarv; är du född lätting och lättsinnig och lysten, så känn dig själv: iners, vinosus, amator - känn dig själv och foga dig. [...] Kämpa ej mot ödet; vi äro förutbestämda, vi komma ej ifrån den form, vari vi stöpts, så visst som aldrig slanten blir en riksdaler. Så förför du ungdomen till misströstan, Sokrates; en irrlärare är du; en arglist, ett gift är ditt berömda känn dig själv!"

      Lagerborg var en mycket självupptagen person (på ett sympatiskt sätt) så att personlighetsläran tilltalade honom är inte konstigt. Jag tror att sekelskiftets hyperindividualism i mångt och mycket var en reaktion mot runebergianernas kollektivitetstänk - vilket ju gör den lite mer sympatisk. Hela Invita Minerva handlar egentligen om just detta; individens rätt att hävda, älska och utveckla sig själv. (Lagerborg kallar själv boken en "studie i jagsjuka".) Definitivt något att läsa för den som är intresserad av individualismens historia i Finland.

      Talet om Ibsen och om att stöpas om fick mig att tänka på Knappstöparen i Peer Gynt; han som vill smälta ner Peer och gjuta honom till något nytt och bättre...

      Radera
    2. Tack för tipset om Lagerborgs essä, jag måste läsa den. En del är nog som du säger en motreatktion till runebergianernas folk och nations-tänk och i synnerhet på hegelianismen. Sen finns där ju en klassaspekt också - de som ivrade mest för individen härstammade ju så gott som utan undantag från övre medelklassen och uppåt (träffande nog samma klass som Saara i videon förresten också tycks representera - hon pratar ju om en handväska för 1000 euro...). Det som ofta därför saknas i deras retorik brukar vara en medvetenhet om att man faktiskt måste ha det ganska bra utgångsläge rent materiellt för att kunna pynja med att utveckla sin personlighet. De som inte har det lika bra är däremot mer beroende av kollektiva insatser för att förändra sina förhållanden - därav tidens motsättning mellan individualismen och socialismen.

      Radera